Review and Herald d. 1. oktober 1889

tillbaka

Kristus kan bo i Era Hjärtan genom Tro

[Predikan hållen i Chicago den 7. April, 1889.]
”Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.” Efésierbrevet 3:14-19.

Hur kan vi få vårt förkrympta andliga tillstånd att harmoniera med framställningen i vår Bibelvers, vilken beskriver kunskapens fullhet, som det är vår förmån att äga? Hur skall himmelen se på oss, som har fått varje andlig och timlig fördel, för att växa till i nåden, när vi inte har tagit vara på våra möjligheter? Aposteln skrev inte dessa ord, för att väcka falska förhoppningar hos oss, för att bedra oss eller för att stegra våra förväntningar, bara för att vi skulle bli besvikna i vår erfarenhet. Han skrev dessa ord, för att visa oss, vad vi kan och måste vara, om vi skall bli arvingar till Guds rike. Hur kan vi samarbeta med Gud, i fall vi har en förkrympt erfarenhet? Vi äger kunskap om den kristnes privilegium och bör söka efter den djupa, andliga förståelsen av Guds ting, som Herren önskar, att vi skall ha.

Tror vi verkligen på Bibeln? Tror vi verkligen, att vi kan få kunskap om Gud, som framställs för oss i detta Skriftställe? Tror vi på vartenda ord, som utgår ur Guds mun? Tror vi på de ord, som har talats av profeter och apostlar, av Jesus Kristus, som är upphovsmannen till allt ljus och alla välsignelser, och i vilken bor all rikedom och fullhet? Tror vi verkligen på Gud och på hans Son?

Det är många, som blott har en teoretisk tro, men denna tro frälser ingen. Många tror på Kristus, för att en del andra gör det, för att predikanten har sagt dem si eller så, men i fall man endast bygger sin tro på predikantens ord, går man förtappad. Man skall icke göra, som de fåvitska eller oförståndiga jungfrurna gjorde, då ropet ljöd: ”Se, brudgummen kommer!” {Matteusevangeliet 25:6.} De hade ingen olja i sina kärl. Då de uppdagade sin brist, uppsökte vederbörande de visa jungfrurna, och ansökte hos dem om olja till sina slocknande lampor; men det var för sent, att skänka bort någon olja. De kloka hade endast nog till sig själva, och de sade till de oförståndiga jungfrurna, att de måste gå och köpa olja åt sig själva. Vi alla måste köpa olja åt oss själva. Vi får inte vara nöjda med blotta bekännelsen. Vi skall inta vår ståndpunkt för sanningen genom vår bekännelse, och sanningens principer måste bli en del av vårt liv.

Det är många, som inte känner till den nya födelsen. De vet inte, att sanningen kommer att pröva dem, och klargöra, om de verkligen har anammat den eller ej. Vi bör se till, att vi inte blir bedragna. Vi bör veta, att vi verkligen är fast förankrade i sanningen. Herren önskar, att vi skall få hans fulla välsignelse, så att vi inte står på ifrågasättandets och tvivlets sida, utan besitter andligt omdöme, och förmår, att skilja den Sanne Herdens röst från en främlings. Vi måste ha en personlig erfarenhet. Inbilla Er inte, att Ni tack vare Er höga bekännelse är världens ljus. Frågan lyder: ”Är Ni ljus åt världen, eller är Ni mörker från världen?”

Hela himmelen har förväntningar på Er, åt vilka det dyrbara ljuset har betrotts. Ljuset har skinit på Er med klara och tydliga strålar, från den levande Gudens tron. Spörsmålet av störst, livsviktig betydelse för var och en av oss är: ”Står det väl till med min själ?” Det står inte väl till med någon, med mindre han har mött och reagerat på det ljus, som himmelen har låtit lysa in i hans sinne. Sanningens ljus är mer dyrbart, än något annat; det är mer dyrbart, än guld och silver. De mest magnifika palats är intet i jämförelse med sanningen, och dess ljus skall pröva oss och tydliggöra, vilken anda vi är av.

I världen före vattenfloden prövade Gud människorna med sitt varningsbudskap. Han välsignade dem med stor rikedom, de blev förmögna och hade allt. Uppskattade de sina välsignelser? Fyllde de stora och förunderliga gåvorna dem med tacksamhet? Gjorde de sig redo för himmelens boningar, som Kristus kommer att ge alla sina trofasta barn? Stod deras hjärtan nära Gud? – Nej; de brukade Guds gåvor till, att ära sig själva; deras rikedomar anbefallde dem icke till Guds gunst. Rikedomar kan inte säkra hans gunst. Rikedomar inverkar ej på hans bedömning av karaktären.

Människor föraktar de otursförföljda och de fattiga. De erkänner inte faktumet, att det är moralisk resning, som gör människor värdefulla inför Gud. Gud värderar karaktären med annan måttstock, än med världens. Somliga sväller av stolthet, när de ges ärofulla ställningar. De uppträder, som om de vore skapelsens herrar, men i himmelens ögon är en fin människa någon, som är knuten till Kristus, som vandrar i sinnets ödmjukhet, och tjänar Gud utifrån kärlekens princip. Gud behöver inte bedöma människorna utifrån deras välstånd. Alla skogens djur är hans, likaså boskapen på de tusen höjderna. Libanons djur skulle inte räcka till som brännoffer. Han tar upp öar som småsaker; allt ligger klart och öppet för hans blick, med vilken vi har att göra. Han vet, vem som begår röveri mot honom, genom att hålla tillbaka medel från hans sak, eller håller undan sin tacksamhet och förmåga från hans tjänst. Han vet, vem som har begravt sina talenter i jorden. Det är inget i vår livshistoria, som han inte förstår, och vi skall leva inriktade på hans härlighet. Vad är människan i sig själv? Hon är endast svaghet, och ändå har hon privilegiet, att känna till längden och djupet och bredden och höjden hos Guds kärlek, som övergår allt förstånd.

Vi kan inte förklara återlösningsplanens stora djup. Jesus iförde sig det mänskliga, för att nå mänskligheten; men vi kan icke förklara, hur det gudomliga ikläddes det mänskliga. En ängel skulle inte ha vetat, hur han skulle känna sympati för fallna människor, men Kristus kom till världen och genomled alla våra frestelser, och bar alla våra sorger. Är Ni inte glada, att han blev frestad på alla punkter, liksom vi blir, och dock utan synd? Våra hjärtan borde fyllas med tacksamhet till honom. Vi bör förmå, att bringa Gud ett ständigt tackoffer för hans fantastiska kärlek. Jesus förnimmer känslan av våra svagheter. När vi berörs av sorg och trångmål samt frestelser, skall vi inte tro, att ingen vet något, att ingen kan förstå något. O nej; Jesus har tagit varje steg över den här jobbiga marken åt Er, och han vet allt om det här.

Av sådana, som har varit troende i årtal, har jag hört att de brukade kunna uthärda prövningar och vanskligheter. Sedan svagheter på grund av ålder har börjat, att göra sig gällande, har de varit så olyckliga, då de har måst gå igenom Herrens tuktan. Vad betyder det? Betyder det, att Jesus har slutat, att vara deras Frälsare? Betyder det, att när man är gammal och gråhårig, är det i sin ordning, att uppvisa ohelgade lidelser? Tänk på detta. Ni bör använda omdömet i denna sak, såsom Ni gör gällande timliga angelägenheter. Ni bör förneka självet och göra Er tjänst för Gud till det viktigaste i livet. Ni får inte låta något förstöra Er frid. Sådant är förkastligt; i stället måste det förekomma ständig växt och framgång i det kristna livet.

Kristus är stegen, som Jakob såg. Den stod på jorden, samtidigt som toppen nådde in i den högsta himmelen. Steg för steg måste Ni kliva uppför stegen, tills Ni når det eviga riket. Vi har ingen ursäkt för, att bli mera lika Satan, mera lika den mänskliga naturen. Gud har visat oss, hur högt den kristne har rätt att nå. ”Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.”