Review and Herald d. 5. oktober 1886

tillbaka

Konferensen i Sverige

Tisdag kväll den 15e juni lämnade jag Basel i sällskap med syster McEnterfer och syster Kristine Dahl från Kristiania i Norge, för att närvara vid konferensen i Örebro i Sverige och de allmänna mötena i Kristiania och Köpenhamn. W. C. White hade rest till Leipzig med församlingsäldste Whitney och Conradi för affärer som hade med förlagsarbetet i Basel att göra. Det hade ordnats så att vi skulle möta honom i Hamburg. Men på måndagen hade jag ett anfall av lungsäcksinflammation som trots behandling återkom ännu värre nästa dag. Varje andetag var plågsamt. Det verkade omöjligt för mig att resa, särskilt på natten. Att åka sovvagn en enda natt skulle medföra extra kostnader på tio eller tolv dollar, och det kunde inte komma på fråga. Det var ändå nödvändigt att lämna Basel den kvällen för att komma fram till Örebro före sabbaten. Trots att omständigheterna var emot oss beslutade vi att inte låta oss hindras. Vi såg till Herren i tro och han gav mig hjälp. Även om jag inte blev helt smärtfri befriades jag från det mest intensiva lidandet. På tåget hade vi en avdelning för oss själva och kunde få litet vila.

Vi kom säkert fram till Hamburg där vi mötte min son. Därifrån hade vi en tre timmars resa för att vid midnatt nå Kiel som låg vid en vik av Östersjön. Därifrån fördes vi av en liten ångbåt till Danmarks kust. Vi färdades med järnväg till Köpenhamn och steg åter ombord på en ångbåt som gick till Malmö i Sverige. Där tog vi på eftermiddagen den 17e tåget mot Örebro som ligger ungefär mitt i Sverige.

Från Hamburg reste syster Dahl direkt till Kristiania, och vi fick ta oss fram själva efter bästa förmåga. De som är vana att resa i Förenta Staterna, där man kan resa från Atlanten till Stilla Havet utan att byta land eller språk och göra en resa på nästan sextusen femhundra kilometer med tre eller fyra byten och korta uppehåll, kan knappast förstå svårigheterna med att resa i Europa för den som har små språkkunskaper förutom engelska. Varje dag kommer man till ett nytt land med dess främmande språk, speciella seder, dess tullstationer och många byten. I Malmö fann vi i alla fall en snäll konduktör som kunde tala engelska och som var vänlig att hjälpa oss. Vi fick veta att med tåget till Örebro behövde vi inte byta vagn förrän vid midnatt. Och eftersom vi hade en avdelning för oss själva bestämde vi oss för att ta vara på tiden genom att sova till dess. Men vid tiotiden blev vi plötsligt väckta. Den svenska konduktören kom till vår dörr och hasplade allvarligt ur sig något som vi bara kunde uppfatta som ”straxe, straxe”. Vi kunde inte förstå vad som önskades men det var tydligt att det var bråttom. De gjorde slutligen klart för oss att vi skulle byta tåg omedelbart och vi samlade sömnigt ihop våra tillhörigheter och gick dit vi hänvisades.

I Sverige är man så långt norrut som Labrador eller Hudson Bay och dagarna är mycket långa på sommaren. Den sista natten av vår resa kunde vi knappast kalla natt. Solen försvann inte ur sikte förrän efter klockan nio och den långa skymningen varade till elva. Klockan två på natten förgyllde gryningen redan himlen i öster. Breda band av blodrött och guld reflekterade solens strålar som ännu inte hade visat sig ovanför horisonten. Klockan tre sken solen klart. En soluppgång vid denna tidiga timme var en syn som vi aldrig tidigare sett.

Vi nådde Örebro på fredag morgon och var snart hemma hos syster Jakobsson som tog hand om oss vid vårt besök förra hösten. Vi var glada att träffa församlingsäldste Olsen och hans son som just kommit från Amerika, broder och syster Matteson från Stockholm, Sverige och församlingsäldste Oyen från Kristiania i Norge.

Antalet sabbatsfirare i Örebro var inte stort men där finns en liten grupp som strävar efter att lyda sanningen. När vi var där i höstas hölls mötena i en lokal som var mycket olämplig för att få besökare utifrån. Sedan dess har vårt folk hyrt en ny sal som är prydlig och bekväm och där det finns trehundra sittplatser. Den är mycket större än vad som behövs för deras sabbatsmöten som besöks av ett tjugotal personer. Men under konferensen var den ofta full och många tvingades gå hem eftersom de inte kom in.

Före konferensen hölls ett möte för missionsarbetare. Det började den 16e juni och höll på i en vecka. Det var fler bröder än vi hade väntat både vid detta möte och vid konferensen. Vi har tio kyrkor i Sverige och trots att de är spridda över hela landet var alla representerade av delegater utom en. Totalt var mellan femtio och sextio bröder och systrar närvarande.

Tiden fylldes av olika sorters möten, men alla var viktiga för dem som överväger att ägna sig åt verket i någon omfattning. Morgonmötena som hölls vid halv sju var välbesökta och de var nyttiga stunder. Herrens Ande visade sig och många vittnade om att de hade fått mer ljus och blivit styrkta och välsignade. Jag talade sex gånger på morgonmötena och fem gånger vid andra tillfällen. Vi blev mycket uppmuntrade av de vittnesbörd som framfördes vid dessa möten och av att se hur bröderna ivrigt tog fasta på nya idéer och gladde sig åt det ljus som gavs.

I Sverige har hittills bara litet arbete utförts och ljudet av sanningen har bara nått ett fåtal öron. Ändå är det ett gott fält, och ivriga, uthålliga ansträngningar bör göras för att utbreda kunskapen om sanningen. Förfrågningar kommer från Norge, Danmark och Sverige om att möten ska hållas i de stora städerna där ett fåtal redan har väckts. Det är smärtsamt att se dessa städer och konstatera att vi inte har fler missionärer att skicka till dem. De få som har tagit emot sanningen på olika platser lämnas nästan helt utan hjälp när de borde besökas ofta och utbildas till arbetare. Tillfällena är många men var finns arbetarna?

I Sverige är de flesta av våra bröder fattiga och av deras utseende att döma verkar det omöjligt för dem att göra så mycket för att underhålla och utbreda verket. Men i början av verksamheten i Amerika fanns liknande svårigheter att möta. Det var ytterst få som tog emot sanningen i början och de var nästan alla fattiga. Vi tvingades till den allra största sparsamhet. Vi pressade in våra behov i så snäva ramar som möjligt för att vi skulle ha åtminstone en liten summa av våra egna surt förvärvade medel att använda för att föra verket framåt. Ibland verkade det som om vi måste stanna upp, att spridandet av sanningen måste sluta. Men efter att vi hade gjort vårt yttersta ropade vi till Herren och han hörde oss. Någon väcktes till att täcka de akuta, nödvändiga behoven, och när vi fortsatte framåt fick vi ny kraft att göra framsteg.

Det är bara genom förtröstan, självuppoffring och uthålliga ansträngningar som detta arbete kan föras framåt. Den fattigare klassen har tagit emot sanningen och det verkar vara så förordnat av Guds försyn att dessa ska utbildas och läras att anstränga varje nerv och uppamma all kraft för att utföra det som verkar omöjligt. All mental och ekonomisk styrka måste rycka ut hos dem som tror på sanningen. Om de vandrar i tro, som vi var skyldiga att göra i verkets början, kommer Gud att verka tillsammans med deras ansträngningar. När de har gjort allt som de kan göra, och har fått den erfarenhet som Gud vill att de ska få när det gäller att lyfta ansvarsfulla bördor, då kommer han att väcka upp människor till att undervisa om sanningen och även människor med medel att föra verket framåt.

I början rör sig verket mödosamt och sakta. Nu är det dags för alla att böja sina ryggar för att lyfta bördan och bära den framåt. Vi måste gå framåt även om Röda Havet ligger framför oss och vi har oöverstigliga berg på båda sidor. Gud har varit med oss och välsignat våra ansträngningar. Vi måste arbeta i tro. ”Himmelriket tränger fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig.” Vi måste be, tro att våra böner är hörda och sen arbeta.

Verket kan synas litet nu men det måste finnas en början innan det kan bli någon fortsättning. ”Först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet.” Verket må börja i svaghet och dess framåtskridande kan vara långsam en tid, men om det har påbörjats på ett sunt sätt kommer det att bli en säker och riklig skörd. En hög standard ska sättas upp för dem som nyss har kommit till tro. De bör läras att tala försiktigt och att vara noggranna i sitt beteende och på så sätt ge bevis för att sanningen har gjort något för dem. På så sätt sprider de ljus över dem som är i mörker. Alla som tar emot sanningen ska vara ljus i världen, inte bara till bekännelsen utan genom goda gärningar. Varhelst man gör ansträngningar för att starta en församling ska grundliga och trogna instruktioner ges till dem som accepterar sanningen. Ingen del av verket ska försummas och de ska inte lämnas åt sig själva när arbetarna går till ett nytt fält, utan ska fortsätta få omsorg och instruktioner. Låt inget lämnas i ett ofullständigt, slarvigt tillstånd. Allt som görs bör göras grundligt. De få som på det sättet förs in i sanningen kommer med tiden att uträtta mer än om där finns ett stort antal outbildade och otränade människor som inte förstår sitt ansvar och vars egenheter vävs in i deras religiösa erfarenhet. Det kommer att bli mycket svårare att göra det som gjorts fel ogjort och att ge arbetet en annan form, än att börja om från början.

De som tagit emot sanningen kanske är fattiga men de ska inte förbli okunniga eller ha en defekt karaktär så att de ger samma prägel till andra genom sitt inflytande. När församlingen helt och hållet tar emot ljuset kommer mörkret att divas bort. Och om de i en helig karaktär håller takten med den sanning som uppenbarats kommer deras ljus att växa sig starkare och starkare. Sanningen kommer att utföra sitt förädlande verk och återupprätta Guds moraliska avbild i människan. Mörker, förvirring och stridigheter, som är så många församlingars förbannelse, kommer att upphöra. Den kraft som Gud kommer att ge sin församling, om de bara vill vandra i ljuset så fort som det lyser på dem, förstås sällan.

Herren kommer snart och varningsbudskapet ska gå ut till alla nationer, språk och folk. Medan Guds verk saknar medel och arbetare, vad gör de som lever under den närvarande sanningens fulla ljus? Det finns somliga som inte känner någon börda för själar. Medan de påstår sig tro att slutet är nära har girighet gjort dem blinda för Guds saks behov. De medel som han lagt i deras händer för att användas till hans härlighet binder de i hus och mark. Men den frälsande sanningen som Gud har anförtrott åt oss för att ges till världen blir inhägnad och instängd av fattigdom. Gud kallar varje individuell troende att göra sitt yttersta och sedan be i tro att Gud ska göra det som människor inte kan.

Min broder, du kan inte vara kristen och omhulda girighet. Du kan inte vara kristen och inte vara en missionär. När du hör att det finns tusen och åter tusen som lever i mörkret av misstag och vidskepelse och inte känner till det som ska komma över jorden, hur kan du njuta av sanningen och känna dig väl till mods? Du kanske känner att det lilla du kan göra kommer att vara så otillräckligt i förhållande till behoven att väljer att inte göra något. Men om var och en gör vad han kan kommer Gud att välsigna ansträngningen och skattkammaren kommer inte att vara tom. Om du höll på att gå under av kyla och hunger, skulle du kalla någon för din vän som vägrade att ens försöka hjälpa dig? Tänk på folkmassorna i främmande länder som dör i brist på livets bröd genom de dyrbara, frälsande sanningarna för denna tid. Och kom ihåg att Kristus identifierar sina intressen med dessa nödlidandes behov. ”Sannerligen” säger han, ”vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.”

Under mötena i Örebro manades jag av Herrens Ande att presentera hans lag som rättfärdighetens höga standard och att varna vårt folk för den moderna, falska helgelsen som har sitt ursprung i viljedyrkan snarare än i underkastelse för Guds vilja. Detta misstag håller på att snabbt översvämma världen och som Guds vittnen kommer vi att uppmanas att bära ett tydligt vittnesbörd emot det. Det är en av de sista dagarnas yttersta villfarelser och kommer att visa sig vara en frestelse för alla dem som tror den närvarande sanningen. De som inte har sin tro fast grundad på Guds ord kommer att bli förledda. Och det sorgligaste med det hela är att så få som blivit bedragna av detta misstag någonsin finner vägen tillbaka till ljuset igen.

Bibeln är den standard som alla som bekänner sig vara helgade ska prövas mot. Jesus bad att hans lärjungar skulle helgas genom sanningen och han säger ”Ditt ord är sanning” medan psalmisten förklarar ”Din lag är sanning”. Alla de som Gud leder kommer att visa stor aktning för skrifterna där hans röst hörs. Bibeln kommer att vara ”nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” ”Av deras frukt ska ni känna dem.” Vi behöver inga andra bevis för att bedöma människors helgelse. Om de är oroliga att de inte ska lyda hela Guds vilja, om de lyssnar noga till hans röst, litar på hans visdom och gör hans ord till sin rådgivare, om de inte skryter om överlägsen godhet, då kan vi vara säkra på att de försöker uppnå en kristen karaktärs fullkomlighet. Men om de som gör anspråk på helighet ens antyder att de inte längre behöver söka i skriften behöver vi inte tveka att förklara deras helgelse vara falsk. De stödjer sig på sitt eget förstånd istället för att forma sig efter Guds vilja.

Gud kräver nu precis det han krävde av det heliga paret i Eden, fullständig lydnad för hans krav. Hans lag förblir densamma under alla tidsåldrar. Den höga standard för rättfärdighet som presenterades i Gamla Testamentet har inte sänkts i det Nya. Det är inte evangeliets verk att försvaga kraven från Guds heliga lag, utan att lyfta upp människor dit där de kan hålla dess bud.

Den tro på Kristus som räddar själen är inte sådan som den framställs av många. ”Tro, tro” är deras rop, ”bara tro på Kristus och du kommer att bli frälst. Det är allt du behöver göra.” Medan sann tro förtröstar helt på Kristus för frälsning kommer den att leda till fullständig lydnad för Guds lag. Tro visar sig genom gärningar. Och aposteln Johannes förklarar ”Den som säger: Jag känner honom, men inte håller hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom.”

Det är osäkert att lita på känslor eller intryck. De är opålitliga vägvisare. Guds lag är den enda korrekta standarden för helighet. Det är med denna lag som karaktären kommer att dömas. Om någon som söker efter frälsning skulle fråga, ”Vad måste jag göra för att få evigt liv?” skulle de moderna helighetslärarna svara, ”Bara tro att Jesus frälser dig.” Men när samma fråga ställdes till Kristus sa han, ” "Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Och när frågeställaren svarade "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta … och din nästa som dig själv” sa Jesus ” "Det är rätt. Gör det, så får du leva.” Verklig helgelse bevisas genom samvetsgrann respekt för alla Guds bud, genom noggrann förbättring av varje förmåga, genom försiktig konversation och genom att visa Kristi ödmjukhet i varje handling.

Ett antal personer som var anhängare till den populära teorin om helgelse, var närvarande vid detta möte. När Guds lags krav presenterades och denna missuppfattnings sanna karaktär visades blev en man så förolämpad att han hastigt restes sig och lämnade mötessalen. Jag hörde efteråt att han hade rest från Stockholm för att vara med på mötet. I samtal med en av våra pastorer påstod han att han var syndfri och sa att han inte hade något behov av bibeln för Herren sa direkt till honom vad han skulle göra. Han var långt över bibelns läror. Vad kan man förvänta sig av dem som hellre följer sin egen fantasi än Guds ord, annat än att de kommer att bli bedragna? De kastar bort den enda detektor som kan upptäcka misstag, och vad ska då hindra den store bedragaren från att leda dem bort i fångenskap som han vill?

Denne man representerar en klass. Falsk helgelse leder direkt bort från bibeln. Religion reduceras till en fabel. Känslor och inbillningar görs till kriterier. Medan de bekänner sig vara syndfria och skryter om rättfärdighet lär de som gör anspråk på att vara heliga att människor är fria att överträda Guds lag. De lär att de som lyder dess bud har fallit från nåden. Att framställa dess krav väcker deras opposition och hetsar dem till vrede och förakt. Så visar sig deras karaktär, för ”köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller.”

Kristi sanna efterföljare kommer inte att göra några skrytsamma anspråk på helighet. Det är genom Guds lag som syndaren överbevisas. Han ser sin egen syndighet i kontrast till den fullkomliga rättfärdighet som den föreskriver, och det leder honom till ödmjukhet och ånger. Han blir försonad med Gud genom Kristi blod och när han fortsätter att vandra med honom får han en klarare uppfattning av Guds karaktärs helighet och hans kravs långtgående natur. Han kommer att se sina egna defekter klarare och kommer att känna behovet av ständig ånger och förtröstan på Kristi blod. Den som bär på en känsla av Kristi närvaro kan inte ge fritt utlopp åt självsäkerhet och egenrättfärdighet. Ingen av profeterna eller apostlarna skröt stolt om helighet. Ju närmare de kom karaktärens fullkomlighet desto mindre värdiga och rättfärdiga ansåg de att de själva var. Men de som har den minsta känslan av Jesu fullkomlighet, de vars blick är minst riktad på honom, är de som gör de största anspråken på fullkomlighet.