Review and Herald d. 13. oktober 1891

tillbaka

Jesajas Förmaning

”Ropa med full hals, håll ej tillbaka. Höj upp din röst som en basun och förkunna för mitt folk dess överträdelse, för Jakobs hus dess synder. Väl söker de mig dag ut och dag in och vill ha kunskap om mina vägar, som om de vore ett folk som övar rättfärdighet och inte överger sin Guds domslut. De frågar mig om rättfärdiga domslut och vill att Gud skall komma dem nära. ”Varför fastar vi, när du inte ser det, varför späker vi oss, när du inte märker det?” Men se, på er fastedag gör ni vad ni har lust till, och alla era arbetare driver ni hårt. Ni håller er fasta med kiv och trätor, ni slåss med onda nävar. Ni fastar inte på sådant sätt nu att ni kan göra er röst hörd i höjden.” {Jesaja 58:1-4.}

Folket, som profeten har fått i uppdrag att förmana, är förblindade, fångade av bedrägeri. De äger ett sken av gudsfruktan, och anser sig vara berättigade till särskilda favörer och välsignelser, därför att de avlägger en förnämlig bekännelse och går regelbundet i kyrkan. Det här bara underblåser deras självgodhet, och de tänker som den unge mannen, vilken trädde fram till Kristus och påstod sig ha hållit alla buden, varpå han frågade: ”Vad är det mer som fattas?’” Jesus satte fingret på varbölden i den unge mannens själ, då han svarade: ”’Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.’” {Matteusevangeliet 19:20-21.} Den unge mannen smickrade sig själv med tanken, att han lydde Guds samtliga bud; men gjorde han det? – Nej. Han älskade inte Gud till det yttersta; ty han älskade sin rikedom, som han bara hade fått till låns, mer än han älskade Gud; och han älskade inte sin nästa som sig själv; ty han var ovillig, att dela med sig av sina rikedomar till dem. Han älskade sina tillhörigheter mer, än han älskade de själar, som Kristus var beredd, att offra livet för.

I sin självgodhet hade den unge mannen ställt frågan: ”vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?’” {vers 16} och hade antagit, att Herren skulle berömma honom för hans rättfärdighet. Han insåg ej sin brist. Dock läste Herren Jesus hans hjärta som en uppslagen bok; han förnam det, som de unge mannen inte uppfattade. Jesus uppenbarade för honom felen i hans sinnelag. Han visade, att den unge mannen inte älskade Gud högst. Hade han gjort det, skulle han ha älskat sin nästa som sig själv. I sin okunskap om Guds lags vidsträckta fordringar, trodde han sig ha hållit alla buden från sina tidiga år. Då Frälsaren påpekade för honom hans brist, hur glatt borde han inte ha godtagit villkoren, varigenom hans jordiska skatt skulle ha kunnat bytas ut mot en outsinlig sådan i himmelriket! Men han gick därifrån sorgsen.

Härigenom visade han sin brist på vördnad för Kristus, och på verklig tro på honom. Hade han verkligen trott honom vara Guds Son, skulle han ha tagit till sig hans ord som gudomligt giltiga. Liksom Petrus, Johannes och många andra lärjungar, skulle han utan att tveka ha lytt uppmaningen ”Kom, följ mig”. Jesus visste, att om den rike unge mannen följde honom, skulle han utöva Jesu självförnekelse och självuppoffring, och skulle i tro anamma realiteterna i den osynliga världen. Den unge mannen sörjde över, att han inte kunde vinna båda världar, varför han bestämde sig för, att han ej kunde ge avkall på det jordiska för det himmelska, och därför gick han bort ifrån Kristus. Hur många gör inte som den unge mannen – de håller fast vid sådant, som är dyrbart för dem, och går miste om den tungt vägande, eviga härligheten? {Se Andra Korintierbrevet 4:17. Övers. anm.}

Vid den tidpunkt, då Jesaja mottog förmaningen till Jakobs hus, syntes judarna vara ett högst nitiskt folk, som sökte Gud dagligdags, och gladde sig åt, att känna till hans vägar; men i själva verket var de fyllda av övermodig självsäkerhet. De vandrade inte alls i sanningen. De utövade inte godhet, barmhärtighet och kärlek. Samtidigt som de uppvisade yttre sorg över sina synder, uppammade de stolthet och girighet. Just då de visade sådan utvärtes ödmjukhet, krävde de hårt arbete från sina underlydande eller anställda. De höjde sina egna goda gärningar till skyarna, men satte föga värde på andras tjänster. De föraktade och förtryckte de fattiga. Och deras fastande gav dem bara en ändå högre uppfattning om den egna förträffligheten.

Samma slags synder förekommer ibland oss i dag, och de för med sig Guds åthutning mot hans församling. Varhelst dylika synder går att finna, behövs verkligen stunder för fasta och bön; men de måste åtföljas av uppriktig syndaånger och avgjord bättring. Utan förkrosselse i själen, ökar blott dessa stunder den felandes skuld. Herren har förestavat det slags fasta han gillar, det slag han godtar. Denna bär frukt till hans ära, i form av ånger, tillbedjan, sann fromhet. ”Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige{,} skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.” {Jesaja 58:6-7.}

Under den fasta, som Gud vill ha, förekommer det barmhärtighet, ömsinthet och omtanke. Girigheten skrotas, och personen ångrar och avsäger sig bedrägeri och förtryck. Vederbörande använder all sin myndighet och inflytande till, att bistå de fattiga och förtryckta. Vore detta världens ledstjärna, skulle dessa ordstäv bli överflödiga: ”Ingen åberopar rättfärdighet, ingen dömer med sanning”; ”den som vänder sig ifrån det onda blir plundrad.” {Jesaja 59:4; vers 15.} Med Job skulle vi kunna säga: ”jag räddade den fattige som ropade, och den faderlöse som ingen hjälpare hade. Den döende välsignade jag, änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. I rättfärdighet klädde jag mig, den var min klädnad. Rättvisan var min mantel och huvudbonad. Jag var ögon åt den blinde och fötter åt den halte. Jag var en fader åt de nödställda, och den okändes sak redde jag ut.” {Job 29:12-16.} Vidare säger han: ”Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt när de hade någon tvist med mig? Vad skulle jag då göra när Gud står upp? När han ställer mig till svars, vad skulle jag säga?... Har jag nekat de fattiga vad de önskat eller låtit änkans ögon försmäkta? Har jag ensam ätit mitt bröd, utan att den faderlöse fått äta av det?... Har jag sett någon förgås utan kläder, eller en fattig utan något att skyla sig med? Har inte hans hjärta välsignat mig och fick han ej värma sig i ull från mina lamm? Har jag lyft min hand mot den faderlöse när jag såg mig ha medhåll i porten? Då må min axel lossna från min skuldra och min arm brytas från sin led. Jag måste då frukta bestraffning från Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.” {Kapitel 31:13-14, 16-17, 19-23.} Om denna fruktan, och denna kärlek till rättfärdigheten, existerade i våra församlingar, vilken förändring det skulle bli!

”Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och HERRENS härlighet följa i dina spår. Då skall HERREN svara när du åkallar honom. När du ropar, skall han säga: ”Se, här är jag.”... Dina avkomlingar skall bygga upp de gamla ruinerna, du skall återställa grundvalar från forntida släkten. Du skall kallas ”han som murar igen sprickor”, ”han som återställer stigar, så att man kan bo i landet”. Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till HERRENS ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i HERREN, och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jakobs arvedel. Så har HERRENS mun talat.” {Jesaja 58:8-9, 12-14.}

Här ges kännetecknen på dem, som skall vara reformatorer, som kommer att bära banéret med den tredje ängelns budskab, dem, som högtidligen lovar, att vara Guds laglydiga folk, och som kommer att ära Gud, och som, inför ögonen på hela världsalltet, är allvarligt engagerade i, att bygga upp de gamla ruinerna. Vem är det, som kallar dem för han som murar igen sprickor, han som återställer stigar, så att man kan bo i landet? Det är Gud. Deras namn är registrerade i himmelen som reformatorer, som återställare av grundvalar från forntida släkten.