Review and Herald d. 15. oktober 1895

tillbaka

Karaktären prövas i det Lilla

En gång, då Kristus gästade i hemmet åt en av de högst rangordnade fariséerna, satt det en man vid bordet, som ogillade de enkla, praktiska sanningar, som Jesus framställde avseende människors plikt mot de fattiga. Han ville inte följa Kristi råd om, att invitera de fattiga, de lytta, de lama och de blinda till fest, då de inte kunde gengälda honom i form av motsvarande inbjudan. Han ville ej invänta belöningen vid de rättfärdigas uppståndelse. Han ansåg, att mat och dryck var de stora välsignelserna i livet, och han beslutade sig för, att vända uppmärksamheten åt annat håll, än det, som Kristus hade fört samtalet in på. Ivrigt utbrast han: ”’Salig är den som får bli bordsgäst i Guds rike.’” {Lukasevangeliet 14:15.} Det passade honom icke, att Jesus framhöll hans nuvarande plikter så klart, att han måste fatta ett beslut där och då. Hans inställning liknade deras, som gläds åt frälsningen genom Jesus Kristus, samtidigt som de inte vill rätta sig efter de betingelser, som frälsningens löften har getts på. Kristus dog, för att det skulle bli möjligt för den mänskliga familjen, att vända åter till trofasthet mot Gud och att vara lydig mot alla hans bud. Lagen är en bild på Guds karaktär. Många bedrar sig själva, genom att tro, att de kan fortsätta med, att synda och överträda Guds heliga lag och likväl påstå, att Kristus är deras Frälsare. Det var olydnad mot Guds lag, som kom Adam att synda, så att han förlorade åtkomsten till Edens Lustgård. Jesus dog, för att frälsa Adams släkt; han dog, för att frälsa människorna, inte i fortsatt synd, utan för att frälsa dem ifrån deras synder. Ingen, som är upplyst angående Guds lag, och ändå trotsar den, kommer någonsin att släppas in i Guds Eden; ty han skulle bara starta ett nytt uppror i himmelen.

Mannen, som vid festen utbrast: ”’Salig är den som får bli bordsgäst i Guds rike’”, delade inställning med den, som anlände till bröllopsfesten utan bröllopsklädnad. Denne man insåg ej, att han måste iföra sig Kristi rättfärdighetsklädsel. Han ville inte få karaktären anpassad till livet i himmelen, han tänkte bara på den njutning, som skulle bli hans i Guds rike. Han talade inte om, att göra sig redo, att äta bröd med de heliga i ljuset, ej heller tänkte han på, att han skulle leva osjälviskt, och dag efter dag utföra de gärningar, som Gud kräver av oss mot våra medmänniskor. Han var omedveten om själviskheten i sitt uppförande, då han njöt av livets goda på nästans bekostnad, eller då han festade tillsammans med några få favoriter, som kunde gengälda honom för hans gästfrihet. Han värdesatte inte den kärlek, som Gud hade visat honom, en kärlek, som han inte hade förtjänat, ty Gud hade gjort honom till föremål för ett överflöd på rika gåvor.

Män och kvinnor uppfyller inte Guds avsikt, när de endast uttrycker sympati för sin egen familj, för sina rika släktingar och vänner, samtidigt som de utestänger dem från sin kärlek, som de kunde ha tröstat och välsignat, genom att avhjälpa deras behov. Det är sant, att där stor vänlighet visas i hemmet, lyser detta inte bara upp hushållet och skänker familjen uppmuntran, hopp och lycka; men om kärleken är osjälvisk, sprider den sig utanför hemmets väggar. När vänlighet, ömsinthet och kristen hövlighet visas, vinner det Guds bifall. Känslorna, som visas i hemmet, utgör en demonstration av Kristi kärlek, som flyter från den obegränsade kärlekens hjärta, för att välsigna medlemmarna i familjen. Det är kärlek, som danar grundvalen åt den himmelska familjens salighet eller lycka. De, som odlar kärlek i hemmets vrå, formar karaktärer liknande Kristi sinnelag, och som naturlig följd därav är de själva ett uppbyggligt inflytande utanför familjekretsen. De välsignar andra genom vänligt och uppmärksamt tjänande, genom trevliga ord, genom Kristusliknande medkänsla och genom goda gärningar. De blir fort varse dem, som har svultna hjärtan, och deras vänlighet tänder hoppets låga i de nödställda och de plågades hjärtan. De, som är utrustade med himmelsk förståelse, som praktiserar ömsint hänsyn mot varje familjemedlem, kvalificerar sig för – när de fullgör sin plikt – att lysa upp andra hem, och undervisar därmed andra om Guds lag och är ett exempel på, vad som gör ett hem till en lycklig plats att vara på.

När Herren omber oss, att göra gott utanför hemmet, menar han inte, att vår känsla för det egna hushållet skall minska, och att vi skall älska vår släkt eller vårt land mindre, utan han önskar, att vi skall utvidga sfären för vår medkänsla. Vi skall inte begränsa vår medkänsla till utrymmet innanför fyra väggar och stänga inne välsignelsen, som Gud har gett oss, så att andra inte blir tillgodosedda och kan glädja sig tillsammans med oss. Hur än simpla, hur än fallna, hur än vanärade och urartade andra än må vara, skall vi inte förakta dem eller gå förbi dem i likgiltighet; utan vi skall minnas faktumet, att Kristus dog för dem, och hade han inte offrat livet för oss, hade hans ljus heller inte nått fram till våra hjärtan. Vi kunde ha varit ändå sämre, än dem, som vi gärna föraktar. Vi måste minnas, att Jesus kar köpt den fallne man, kvinna eller ungdom, som vi känner oss frestade till, att förakta. De håller kanske på, att sälja sin själ till Djävulen, och bistår måhända Satan med, att sudda ut Guds avbild i sig själva och i andra människor. Men Herren Jesus ser med smärta och medlidande på de fördärvade och utsvävande. Han önskar, att frälsa dem, som håller på med, att ödelägga själ, sinne och kropp. Han sänder ut sin invitation till dem och säger: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.’” {Matteusevangeliet 11:28-30.}

Hur stort intresse skulle bekännande kristna inte ha för dem, som Satan har fått kontroll över, varvid både deras sinne och deras kropp har kommit under hans herravälde! Detta bör ske mot bakgrund av, att ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” {Johannesevangeliet 3:16.} Kristus längtar efter, att omskapa den skadade mänskliga karaktären. Han längtar efter, att återupprätta Guds moraliska avbild i människor. Skall Guds bekännande medarbetare betrakta dem, som är eländiga, som är sårade, rånade och lämna dem att dö som byte för Guds motståndare? Skall de gå förbi på andra sidan, såsom prästen och leviten gjorde i liknelsen om den barmhärtige samariten? Även om Du inte uttrycker det i ord, kan Ditt sinne likväl rymma denna uppfattning: ”Skall jag hålla reda på min bror?’” {Första Moseboken 4:9.}

Guds karaktär uttrycks i hans lag: ”Du skall älska din nästa som dig själv.’” {Matteusevangeliet 19:19, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Han har gett uttryck åt sin kärlek, genom att utge sin enfödde Son till ett liv i förödmjukelse, fattigdom, skam, avvisning, avslag, hån och smärta. Han uttryckte denna kärlek, då han lät Jesus föras fram inför prästerna, rådsherrarna, inför den rasande folkhopen och ställas vid sidan om Barrabas. Barrabas var en ökänd rövare och mördare, och Kristus var Gud Faders enfödde Son, full av nåd och sanning; men då Pilatus frågade: ”’Vilken av de två vill ni att jag skall frige åt er?’”, skrek folkhopen hest: ”’Barrabas’”. {Matteusevangeliet 27:21.} Prästerna och rådsherrarna hade instruerat folket, att svara så, och hela himmelen var vittne till deras moraliska smak genom deras val. Deras önskan uppfylldes: Barrabas, märkt av kriminalitet och urartning, frigavs åt dem. Då Pilatus frågade: ”’Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?’”, lät deras röster som vilda djurs vrål: ”’Korsfäst honom!’” {Vers 22.} Då landshövdingen frågade: ”’Vad har han gjort för ont?”’, skrek de ändå högljuddare: ”’Korsfäst honom!”’ {Vers 23.} Då Pilatus frågade dem: ”’Skall jag korsfästa er konung?” (lyssna nu, oh Himmel, och förundras starkt, oh jord, över reaktionen), svarade de: ”’Vi har ingen annan konung än kejsaren.’” {Johannesevangeliet 19:15.} Egentligen sade de: ”Vi vill inte ha honom till kung över oss.” {Lukasevangeliet 19:14.} Men offret, som Gud gjorde för Adams fallna söners räddning, kommer en dag att framstå i sin verkliga betydelse för dem, som har förnekat Guds Son, och avvisat hans inbjudan till hans bröllopsmåltid. Gud har bevisat, att han har älskat sin nästa som sig själv, genom att överlämna sin enfödde Son åt döden för världens skull. Vi blir också uppfordrade till, att älska vår nästa som oss själva. Några kanske undrar likt den laglärde: ”’Vem är då min nästa?’” {Lukasevangeliet 10:29.} Herren Jesus har gjort det klart, att alla, som är i timlig eller i andlig nöd, är vår nästa. Han har uppenbarat faktumet, att det är vår plikt, att leva rätt, eljest leder vi genom vår inställning och genom vårt exempel andra in på överträdelsens stig. Men de fattiga kommer aldrig att försvinna från landet. De fattiga är Guds arv till dem, som är mer lyckligt lottade. ”Den som hånar den fattige smädar hans skapare”. {Ordspråksboken 17:5.} Herren har överlåtit de fattiga åt menighetens barmhärtighet, inte för att de skall försummas, inte för att de skall föraktas eller nedvärderas. De skall behandlas som Herrens arv. Det kommer alltid att finnas några, som behöver bistås. Hur inkonsekvent det är för bekännande kristna, att lasta sina egna bord med allt, som aptiten kan kräva, samtidigt som de försummar, att ta sig an de fattiga, som Herren har befallt dem, att värna om!

Herren såg det nödvändiga i, att vi skulle vara omgivna av de fattiga, som i sin hjälplöshet och med sina behov fordrar våra insatser. De blir till en hjälp för oss, så att vi kan forma en fullkomlig kristen karaktär, ty när vi skaffar mat till deras bord och kläder till deras kroppar, uppammar vi Kristi karaktärs säregna skönhet. I fall vi inte hade de fattiga ibland oss, skulle vi förlora oändligt mycket; ty om vi skall utveckla en kristen karaktär, måste vi förneka självet, lyfta våra kors och följa Kristus, vårt exempel, dit han leder oss. De som exstravagant ger ut pengar, för att tillfredsställa sig själva, sin aptit eller annat, gör självet till en avgud och offrar på självets altare det, som skulle ha använts till bröd åt de svältande, och till behagliga och passande kläder till de nakna, till att skaffa bostäder åt de hemlösa och på så vis lätta de fattigas sorger och bekymmer. Herren säger: ”Jag vill se barmhärtighet och inte offer”. {Matteusevangeliet 12:7, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Låt oss omgående göra klart för oss, vad våra förpliktelser mot Herrens mänskliga familj är, och låt oss göra vår plikt mot så många som möjligt. Vi må hjälpa få eller många, men om vi gör vårt bästa, är det allt, som Gud ber oss om att uträtta. Då kan Kungen säga till oss: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” {Kapitel 25:40.} ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” {Första Johannesbrevet 3:16-17.} Kristus själv blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika och äga eviga skatter. Han har adopterat de fattiga och de lidande som sin egen speciella skatt och har överlämnat dem till sin församling. Hans lärjungar skall hushålla med hans gåvor och skall bruka hans överflöd till, att lindra människornas lidanden. De skall ge mat, kläder och husrum till alla, som behöver det. Föräldrar skall visa sina barn, hur de skall vara Guds allmosors utdelare, så att de i gengäld kan bli missionärer för honom: Ömhjärtade, ömsinta, barmhärtiga, vänliga, tålmodiga Guds samarbetare. De skall verka som Kristi medarbetare, för att återuppbygga och bringa hälsa och frälsning till dem, som håller på att gå förtappade.

Det är genom de små tingen, som vår karaktär utvecklas, och det är de små tingen, som avslöjar, vilken anda vi har i oss. Det är många, som undervärderar de små händelserna i våra liv, men de små tilldragelserna i våra liv, som inträffar vardagligdags, skall inte ses som små; för varje handling innebär en välsignelse eller en skada, som vi påför en annan människa! Varje handling berättar sin egen historia, den för med sig sin egen berättelse till Guds tron. Det står klart, om handlingen sker på rättfärdighetens eller på Satans sida. Det är endast genom att handla i överensstämmelse med Guds ords principer i det lilla, som vi ställer oss själva på den rätta sidan. Vi prövas och rannsakas med hjälp av de små händelserna, och vår karaktär kommer att bedömas ut ifrån våra gärningar. När vi studerar Guds ord, när vi är ordets görare, blir vi stärkta av Gud, när vi hamnar i mera prövande, farliga lägen. Efterhand, som vi uppnår styrka till, att bestå de små prövningarna i vardagslivet, vinner vi styrka och kunskap, som gör oss i stånd till, att klara av de viktigare prövningar, som vi måste genomgå. Det är väldigt viktigt för oss var och en, att förstå, vilket privilegium vi har fått i bönens gåva. Intet kan ge själen skarpare och mer effektiva vapen i livets konflikter, än bön till vår himmelske Fader. Dag för dag, när vi lär oss av Jesus, kan vi ge prov på hans särprägel, och vi kommer inte att vackla, ty vi kommer att se skillnad på rätt och fel. Efterhand som de omständigheter dyker upp, som kräver en riktig hållning, kan vi vara trofasta mot Gud, eftersom vi har lagt oss till med trofasthetens och sanningens vanor. Den, som är trofast i det lilla, får kraft till, att vara trofast i det stora. En trofast själ låter inget komma mellan sig och Gud; de, som inte är lojala mot Gud, kan inte anses vara visa, sanna eller goda. Deras uppfattningar och deras visdom går inte att använda eller sättas lit till, när Gud prövar dem. De, som blir fega, när människor bespottar, bevisar därmed, att de har mist all verklighetsförståelse för värdet av Jesus. Skall vi förena oss med det sällskap, som verkar som Satans agenter, för att programmera oss till ödeläggelse av oss själva och andra? Skall vi välja Barrabas framför Jesus? Måtte Gud hindra och förbjuda det!