Review and Herald d. 16. oktober 1888

tillbaka

Kunskap om Kristus och det egna Jaget leder till Ödmjukhet

”Ni är världens ljus. . . . Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” ”Ty vi är Guds medarbetare, och ni är en Guds åker, en Guds byggnad.” Ingen människa lever för sig själv. Gud har sammanlänkat mänskligheten på så vis, att var och en som följer Kristus, livets ljus, kommer att öva ett gott inflytande över andras liv. Om vi blivit verkliga kristna, och äger vår del i gudomlig natur, skall vi uppenbara det i vår karaktär, genom att undfly det fördärv som råder i och med världens lust, och sprida ljus över deras stig, som vi umgås med.

Mottagarna av frälsande nåd förs in i ett förtroligt förhållande till Kristus. Om de önskar att vara grenar av det levande vinträdet, kommer de att bära rika fruktklasar. Under förutsättning att Ni växer till i nåd, i kunskapen om Kristus, kommer Ni att vara allvarliga, flitiga och andliga kristna, och Ni kommer att vara ljusbärare i församlingen. Den, som har en levande förbindelse med Kristus, kommer inte att låta sig påverkas av en ohelgad önskan om ärofulla ställningar ibland sina bröder. Vederbörande kommer inte att stoltsera: ”Jag är helig; jag är syndfri.” Framför man detta påstående, visar det sig snabbt vara falskt; ty andan härvidlag går i stick i stäv med uttalandet.

När Ni gör framsteg i Era liv som kristna, kommer Ni ständigt att växa upp till det mått av tillväxt, där Kristi fullhet får plats i Er. Ni kommer att genom Era erfarenheter bevisa, hur lång och bred, hur djup och hög Guds kärlek är – den övergår ju allt förstånd! Ni kommer att förnimma Er egen ovärdighet. Ni kommer inte att känna Er manade till att hävda, att Ni är fullkomliga, utan blott till att prisa Er Frälsares fullkomlighet. Ju mera genomgripande och rika Era erfarenheter av Jesus är, med desto större ödmjukhet kommer Ni att betrakta Er själva. Ju lägre just Du ligger vid korsets fot, dess klarare och mera upphöjt kommer Ditt begrepp om Din Återlösare att vara. Att älska Gud av hela hjärtat och sin nästa som sig själv, är sann helgelse. Omvändelse kommer, enligt Bibeln, att föra till beständig och bestående verksamhet, som kommer att vara fri ifrån all själviskhet, allt självförhärligande, och allt prålande hävdande av att vara helig. Om Ni verkligen är omvända till Gud, kommer Ni att utöva en stark och märkbar påverkan å sanningens vägnar. En förnuftig insikt om, vad det vill säga att vara kristen, kommer att göra Er till en välsignelse, vart Ni än går. Om Ni så har en eller två eller fem talenter, kommer allt att vara invigt till tjänst åt Honom, som har överlämnat dem i Ert förvar, för att Ni inte skall ha tagit emot Guds nåd förgäves. I enlighet med det ljus och den kunskap vi har fått, skall vi vara exempel för andra. Vi skall ha ett fast grepp om sanningen, och sanningens Upphovsman, så att vi formas till en kraft för det goda i världen, samt välsigna och upphöja dem omkring os.

Låt just Ditt ljus stråla klart i goda gärningar. Kristus sade: ”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor.” Jag fruktar, att många befinner sig i detta tillstånd. Alla har inte samma arbete att utföra; olika omständigheter och talenter kvalificerar enskilda till olika slags arbete i Guds vingård. Där är några, som ikläds mera ansvarstyngda ställningar än andra; men var och en har fått sitt arbete, och om personen utför sitt arbete med flit och iver, är han eller hon en trofast förvaltare av Guds nåd.

Det är icke Guds avsikt, att Ert ljus skall skina på så sätt, att hjärtats goda ord och gärningar skall bereda Er ros från människor; utan att Skaparen av allt gott skall förhärligas och lovprisas. Då Jesus levde, gav han människor en förebild genom sina egenskaper. Hur svårt var det inte för världen, att forma honom efter sin bild! Allt dess inflytande var förgäves. Han tillkännager: ”’Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” Om vi är lika hängivna Guds arbete, och gör det med hans härlighet för ögonen, bör vi kunna säga tillsammans med Kristus: ”Jag söker inte min egen ära.” Hans liv var fullt av goda gärningar, och det är vår plikt att leva som vårt stora exempel levde. Vårt liv måste döljas med Kristus i Gud, och så kommer ljuset att återspeglas från Jesus till oss, varpå vi kommer att återspegla det till dem omkring oss, fast inte bara i ord och bekännelse, utan i goda gärningar, samt ge uttryck för Kristi karaktär. Den, som återger Guds ljus, kommer att värna om en älskvärd natur. Vederbörande kommer att vara glad, villig, lydig mot alla Guds bud. Personen kommer att vara saktmodig och självuppoffrande, och kommer att arbeta med helig kärlek för själars frälsning. Med sådana medarbetare uppkommer det en oavhängig kärlek och tillit till sanningen, som förenas med en för andra förebildande visdom.

Alla, som är sanna ljusbärare, kommer att återspegla ljus på andras stig. Låt dem, som har tagit Kristi namn, överge all syndighet. Om Ni rättar Er efter Guds krav och blir genomsyrade av hans kärlek samt fylls av hans rika fullhet, kommer både barn och unga lärjungar att se på Er, för att få ett intryck av, vari äkta gudsfruktan består, och således kanske Ni blir medlet till att leda dem in på lydnadens väg till Gud. Så kommer Ni att utöva ett inflytande, som kommer att kunna bestå inför Guds prövning, och Er gärning kommer att liknas vid guld, silver och dyrbara ädelstenar, ty den kommer att vara av oförgänglig art. Många, riktigt många, kommer att vara benägna att betrakta sitt livsverk som ett fiasko – att det bär prägeln av trä, hö och halm, som kommer att förtäras av eld på Guds dag.

Det är många, som ser på Er för att kunna avgöra, vad gudsfruktan är i stånd att uträtta i en människa. Visa Er tro i den gärning, som Gud har förberett för Er, för då kan Ni göra rätt intryck och leda själar in på rättfärdighetens väg. Om just Du ger andra råd, var då säker på att Du lever som Du lär, genom att åskådliggöra Din egen undervisning med ett harmoniskt liv. En frimodig bekännelse av tro och lära, som följs av ett vårdslöst, trolöst liv, utgör en enda stor stötesten för syndare, och medför skepsis och hedendom. Låt oss beslutsamt bekänna Kristus, och låt oss lika beslutsamt leva ett allvarligt och följdenligt liv, som svarar mot vår bekännelse. Låt oss göra det tydligt för alla omkring oss, att vi avskyr det onda, och vandrar värdigt vårt kall: ”Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band”. Kristenlivet skall hela tiden framlevas i ödmjukhet. Vår vilja måste anpassas efter Kristi vilja, så att vi utverkar hans viljas goda behag. När vi betraktar Jesu liv och karaktär – beskådar hans självförnekelse och det armod han frivilligt utstod, för att de som gjort avkall på den gudomliga naturen skulle kunna bli Guds söner och döttrar samt bli Kristi medarvingar till ett ofördärvbart och obesmittat arv, som inte förvissnar – måste vi ha den djupaste överbevisning om vårt eget personliga fördärv och ovärdighet.

Det år, då kung Ussia dog, fick Jesaja se både det heliga och det allra heligaste i den himmelska helgedomen i en syn. Förhängena i den innersta helgedomen drogs åt sidan, och en hög och upphöjd tron nående upp till himlarna uppenbarades för hans åsyn. En obeskrivlig härlighet strömmade från en förnäm person på tronen, och hans mantel uppfyllde templet, liksom hans härlighet till sist kommer att uppfylla jorden. Keruberna var på båda sidor om nådastolen, som vakter runt om den store kungen, och de glödde av den härlighet som omgav dem från Guds närhet. I det att deras lovsånger genljöd i djupa och allvarliga tillbedjanstoner, skälvde portens pelare, som om det varit ett jordskalv. Dessa heliga väsen sjöng fram Guds pris och härlighet, med läppar obesmittade av synd. Motsättningen mellan den svaga lovprisning som han hade varit van vid att rikta till Skaparen, och den brinnande lovprisningen från seraferna, förbluffade profeten och gjorde honom ödmjuk. Under en stund var det hans största förmån, att skåda den fläckfria renheten hos Jehovas upphöjda karaktär. Medan han lyssnade till änglarnas sång, och dessa ropade: ”Helig, helig, helig är härskarornas Herre, hela jorden är full av hans härlighet”, passerade Herrens oändliga makt och oöverträffade majestät honom i hans åsyn, något som inpräntades i hans själ. I ljuset från denna oförlikneliga utstrålning, som tydliggjorde allt som han mäktade med i uppenbarelsen av den gudomliga karaktären, framstod hans inre smutsighet för honom med slående klarhet. Alla hans ord verkade skamliga för honom.

Då Guds tjänare således fick lov att skåda himmelens Guds härlighet, i det att han uppenbarades för en människa, och insåg i ringa grad renheten hos den Helige i Israel, ville han göra överraskande bekännanden om själens besmittelse, i stället för att pråla med sin egen helighet. I djup ödmjukhet utbrast Jesaja: ”’Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar, . . . . och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.’” Detta är icke den frivilliga ödmjukhet och slavaktiga självförebråelse, som så många tycks betrakta som en dygd att visa. Denna vaga drift med ödmjukheten styrs av hjärtan fulla av stolthet och självupphöjelse. Det är många, som nedtonar sig själva, som skulle bli besvikna, i fall detta förfaringssätt inte skulle framkalla uttryck för pris och gillande från andra. Men profetens överbevisning var äkta. Som människa, med sina svagheter och brister framställda i motsättning till den fullkomliga, gudomliga heligheten, ljuset och härligheten, kände han sig otillräcklig och ovärdig på hela taget. Hur skulle han kunna gå och tala till folk om Jehovas heliga krav, som var höga och upplyfta samt vars släp fyllde templet? Medan Jesaja skälvde och tyngdes av samvetskval, på grund av sin synd under närvaron av denna oöverträffliga härlighet, sade han: ”Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade: ’När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.’ Och jag hörde HERRENS röst. Han sade: ’Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?’ Då sade jag: ’Här är jag, sänd mig!’”

Vi kan alltid hoppa till och bli uppbragta, när vi hör en stackars, fallen människa utbrista: ”Jag är helig; jag är syndfri!” Icke en enda själ, som Gud har gett denna förunderliga syn på sin storhet och sitt majestät, har sagt ord liknande dessa. Tvärtom har de känt, att de har sjunkit ned i den djupaste själsliga ödmjukhet, i det att de har sett Guds renhet, och jämfört den med sin egen orenhet i liv och karaktär. En ljusstråle från Guds härlighet, en glimt av Kristi renhet, tränger in i själen, gör alla besmittade fläckar plågsamt tydliga, och blottlägger det mänskliga sinnelagets vanskapthet och art. Hur kan någon, som träder fram inför Guds lags heliga standard, som tydliggör onda bevekelsegrunder, och ohelgade önskemål, ogudaktiga hjärtan, orena läppar, och som blottställer livet, ge sig till att pråla med helighet? Hans illojala handlingar i att göra Guds lag kraftlös, visas för hans blick, och hans ande slås och pinas under rannsakandet från Guds Andes inflytande. Han äcklas av sig själv, i det han ser storheten, majestätet, renheten och den fläckfria karaktären hos Jesus Kristus.

När Kristi Ande starkt berör hjärtat med sin förunderliga, uppväckande kraft, är det en förnimmelse av själens brist, som medför ruelse i sinnet, och jagets ödmjukande, i stället för tidigare stolt prålande. Då Daniel såg den härlighet och det majestät, som omgav den himmelske budbärare, som blivit skickad till honom, utbrast han, i det att han beskrev den förunderliga scenen: ”Jag blev ensam kvar, och när jag såg den stora synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar.” Den själ, som berörs på detta sätt, kommer aldrig att hölja sig i självrättfärdighet, eller en låtsad klädnad av helighet; utan den kommer att hata sin själviskhet, avsky sin egenkärlek och kommer, genom Kristi rättfärdighet, att söka efter det som är rent av hjärtat och i samklang med Guds lag och Kristi sinnesart. Således kommer vederbörande att återge Kristi karaktär, hoppet om härlighet. Det kommer att vara den största gåta, att Jesus ville uppoffra sig så, för att återlösa honom eller henne. Med ödmjukt uppträdande och på skälvande ben kommer personen att utbrista: ”Han älskade mig. Han utgav sig själv för mig. Han blev fattig, så att jag, genom hans armod, kan bli rik. Sorgens man avvisade mig inte, utan utgöt sin outsinliga, förlossande kärlek, så att mitt hjärta kan bli rent; och han har åter gjort mig trofast och lydig mot alla hans bud. Hans nedlåtenhet, hans ödmjukelse, hans korsfästelse, är de krönande miraklen i frälsningsplanens fantastiska förverkligande. Att den rättfärdige dör för den orättfärdige, den rene för den orene, överträffar alla uttryck för mänsklig kärlek; och allt detta har han gjort, för att kunna skänka mig sin egen rättfärdighet, så att jag kan hålla den lag jag har överträtt. På grund av detta beundrar jag honom. Jag vill berätta om honom för alla syndare. Jag vill ropa: ”’Se Guds Lamm, som tar bort världens synd.”

På frågan: ”’Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?’” – Vem kommer att svara: ”’Här är jag, sänd mig!’”? Människor skall vara redskap i Guds händer för att utföra hans uppdrag – ”’Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen.” Apostlarna började i Jerusalem; för arbetet skall alltid inledas hemmavid. Vem vill utföra missionsarbetet? Vem vill veckla ut sanningens banér på mörka platser på jorden! Vem strävar efter, att säkra en mångsidig karaktär, så att vederbörande kan anpassa sig efter olika situationer? Gud vill ha människor, som är självbehärskade och osjälviska, människor som är sympatiska – inte för egen skull, men som äger Kristus – och hyser medlidande med dem, som går förlorade på grund av okunskap om världens Frälsare.

Det är många av evangeliets predikanter, som behöver få läpparna vidrörda med ett glödande kol från altaret, och få tungan och hjärtat helgade, tills själen renats, förädlats, förfinats och helt överlåtits åt verket. Kristi ödmjukhet, saktmod och älsklighet måste utmärka deras liv. Deras energi måste avbildas genom en ängel, som flyger över himlens mitt. Herren kommer att ge sina helgade medarbetare en ny och större mission, och kommer att säga: ”Gå ut på skördefältet. Se, jag är med Er för att arbeta med mänsklig ansträngning.” Det glödande kolet är en symbol på renhet. Det vidrör läpparna, för att inget orent ord skall falla från dem. Det glödande kolet symboliserar styrkan hos de ansträngningar Herrens tjänare gör. Gud hatar all kyla, all banalitet, alla billiga ansträngningar. De, som arbetar på ett godtagbart vis för hans sak, måste vara människor, som ber ofta, och vars gärningar utförs i Gud, och de kommer aldrig att ha orsak till att skämmas över sina registrerade gärningar. De kommer att få ett överdådigt inträde i vår Herre Jesu Kristi rike, och de kommer att få sin lön – till sist det eviga livet.