Review and Herald d. 17. oktober 1893

tillbaka

Församlingen – Guds Egendom

Församlingen är Guds egendom, och Gud tänker hela tiden på, att hon är i världen, utsatt för Satans frestelser. Kristus har aldrig glömt sina dagar i förödmjukelse. Efter att ha gått igenom sin förödmjukelse, har Jesus inte mist något av sin mänskliga sida. Han äger samma ömsinta, medlidsamma kärlek, och blir alltid rörd av mänsklig smärta. Han är alltid medveten om, att han har varit en sorgens och smärtornas man. Han glömmer ej sitt förbundsfolk, som strävar efter, att hålla fast vid hans förtryckta lag. Han vet, att den värld, som hatade honom, hatar dem. Ehuru Jesus Kristus har färdats till himmelriket, är hans hjärta fortsatt bundet med gränslös kärlek till hans troende genom en levande kedja. De enklaste och svagaste är bundna tätt till hans hjärta med medkännandets länkar. Han glömmer aldrig, att han är vår representant, att han bär vår natur.

Jesus ser sin sanna församling på jorden, vars högsta önskan är, att samverka med honom i det stora själavinningsarbetet. Han hör deras böner, framförda i ånger och kraft, och Allmakten kan inte motstå deras vädjan om, att frälsa någon prövad och frestad medlem av Kristi kropp. ”Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” {Hebréerbrevet 4:14-16.} Jesus lever alltid, för att gå i förbön för oss. Vilka välsignelser kan den sanne troende inte få genom vår Förlösare! Församlingen, som snart kommer att befinna sig i den svåraste strid, kommer att vara Guds käraste ägodel på jorden. Det ondas förbund kommer att eggas med kraft från nedan och Satan kommer att dra all tänkbar skam över de utvalda, som han inte kan bedra och vilseföra med sina djävulska påfund och förfalskningar. Men upphöjd ”som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel”, kommer då Kristus, vårt föredöme och överhuvud, att stänga till hjärtat, eller dra handen tillbaka, eller göra sina löften om intet? Nej; aldrig, aldrig. {Apostlagärningarna 5:31.}

Gud har en församling, ett utvalt folk; och kunde alla se, som jag har sett, hur intimt Kristus likställer sig med sitt folk, skulle inget budskap höras kallande församlingen för Babylon. Gud har ett folk, som samarbetar med honom, och de har gått raka spåret, med blicken fästad på hans härlighet. Lyssna till bönen från vår företrädare i himmelen: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet”. {Johannesevangeliet 17:24.} Oh, hur det gudomliga Överhuvudet längtade efter, att ha sin församling hos sig! De hade gemenskap med honom i hans lidande och förödmjukelse, och det är hans största glädje, att ha dem med sig som delaktiga i hans härlighet. Kristus åberopar förmånen, att ha sin församling hos sig. ”... jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig”. Att ha dem med sig, är i enlighet med förbundslöftet och överenskommelsen med Fadern. Respektfullt framlägger han vid nådastolen sin avslutade återlösning av sitt folk. Löftets regnbåge omger vår ställföreträdare och borgensman, medan han utgjuter sin kärleksfulla vädjan: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet”. Vi skall skåda Kungen i hans skönhet och församlingen kommer att bli förhärligad.

Liksom David, måste vi nu be: ”Det är tid för HERREN att handla, ty de har gjort din undervisning om intet.” {Psaltaren 119:126. ”... gjort din lag om intet” i King James Version. Övers. anm.} Människor har fortsatt i olydnad mot Guds lag, tills de har nått en punkt av oförskämdhet, som saknar motstycke. Människor lärs upp till olydnad och närmar sig raskt gränsen för Guds överseende och kärlek; och Gud kommer förvisso att inskrida. Han kommer utan tvivel att hävda sin ära och slå undan benen på den förhärskande orättfärdigheten. Kommer Guds laglydiga folk att svepas med av den förhärskande orättfärdigheten? Kommer de att bli frestade till, att hysa lägre tankar om den lag, som är grundvalen för hans styre både i himmelen och på jorden, eftersom världsvitt förakt möter Guds lag? Nej. För hans församling blir hans lag mera värdefull, helig och härlig, medan människor slungar hån och förakt över den. Liksom David kan de säga: ”de har gjort din undervisning om intet. Därför älskar jag dina bud mer än guld, ja, mer än fint guld. Därför håller jag alla dina befallningar för rätta, jag hatar lögnens alla vägar.” {Verserna 126-128.}

Nu är inte den stridande församlingen den segrande församlingen; men Gud älskar sin församling och beskriver genom profeterna, hur den står emot och säger nej till Satan, som iför Guds barn de svartaste och smutsigaste kläder, och ber om rätten, att utplåna dem. Guds änglar beskyddade dem från överfall från fienden. Profeten säger:

”Sedan lät han mig se översteprästen Josua stå inför HERRENS ängel, och Satan stod vid hans högra sida för att anklaga honom. Men HERREN sade till Satan: ’HERREN skall straffa dig, Satan. Ja, HERREN skall straffa dig, han som har utvalt Jerusalem. Är då inte denne en brand ryckt ur elden?’ Josua var klädd i orena kläder, där han stod inför ängeln. Och ängeln sade till dem som stod inför honom: ’Tag av honom de orena kläderna.’ Sedan sade han till Josua: ’Se, jag har tagit din missgärning från dig, och jag skall klä dig i högtidskläder.’ Då sade jag: ’Sätt också en ren bindel på hans huvud.’ Och de satte en ren bindel på hans huvud och tog på honom kläderna, medan HERRENS ängel stod där. Och HERRENS ängel försäkrade Josua och sade: ’Så säger HERREN Sebaot: Om du vandrar på mina vägar och håller mina befallningar, så skall du få styra mitt hus och vakta mina förgårdar. Då skall du få en plats att vandra på bland dem som står här.” {Sakarja 3:1-7.}

När människor påstår sig ha ett budskap från Gud, men i stället för att bekriga furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, ställer de sig i en ihålig fyrkant och riktar vapnen mot den stridande församlingen, då skall vi bli rädda för dem. De bär inte Guds rekommendationsbrev. Gud har inte gett dem en sådan börda. De skulle riva ned det, som Gud vill bygga upp med Laocieabudskapet. Han sårar endast, för att hela, inte för att förinta. Herren lägger inte ett budskap på någon, som avskräcker eller berövar församlingen modet. Han tillrättavisar, han tadlar, han straffar; men det är bara för att bygga upp och slutligen godkänna. Hur mitt hjärta gladdes över rapporten från Generalkonferensen om många hjärtans uppmjukande och dämpande, om mångas ärliga erkännanden och bortsopande av skräp från hjärteporten, som håller Frälsaren utanför. Hur det gladde mig, att få veta om de många, som hade bjudit Jesus välkommen in som en ständig gäst. Hur kommer det sig, att dessa pamfletter fördömande Sjundedags-adventistförsamlingen som Babylon, spreds vida omkring just på den tidpunkt, då församlingen tog emot utgjutandet av Guds Ande? Hur kan det komma sig, att människor kan bli så bedragna, att de föreställer sig, att det höga ropet innefattar kallandet av Guds folk ut ur gemenskapen i en församling, som upplever en tids uppfriskning? Oh, måtte dessa bedragna själar komma på rätta vägar och ta emot välsignelse samt förses med kraft från det höga!