Review and Herald d. 18. oktober 1906

tillbaka

Nineve, den stora staden

”’Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika mot den, ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.’” {Jona 1:2.}

Detta är det speciella budskap som Gud bjöd sin tjänare Jona att bära i den antika och folkrika staden som grundades av Assur, Sems son, som ”drog… sedan ut” från ”Sinars land” omkring tiden för spridningen från Babel, ”och byggde Nineve” längs Tigris’ bördiga strand, över 320 kilometer norr om Babylon. {Första Moseboken 10:10, 11.}

Jona uppmanades att ”predika mot” staden, men han motsatte sig att bära fram något sådant budskap. I stället för att lyda, steg han ”upp för att fly till Tarsis, bort från HERRENS ansikte. Och han for ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarsis. Han betalade för resan och steg sedan ombord för att fara med dem till Tarsis, bort från HERRENS ansikte.” {Jona 1:3.}

Gud i sin försyn lärde Jona, genom svårt lidande, den läxa om lydnad som gjorde det möjligt för honom att uppfylla Guds avsikt till förmån för invånarna i Nineve. Uppteckningen av hans erfarenheter, som ges i första och andra kapitlen av Jona, är värd ett högst noggrant studium.

”HERRENS ord kom för andra gången till Jona. Han sade: ’Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika för den det budskap jag ger dig.’ Då steg Jona upp och begav sig till Nineve enligt HERRENS ord. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång. ... och predikade och sade: ’Om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.’” {Kapitel 3:1-3, 4.}

”Och folket i Nineve trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste till den minste av dem. När budskapet nådde kungen i Nineve, reste han sig från sin tron och lade av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. Sedan utropade och förkunnade man i Nineve enligt kungens och hans stormäns befallning: ’Ingen människa får smaka något, inte heller något djur, vare sig av nötboskapen eller av småboskapen. De får inte föras i bet eller vattnas. Både människor och djur skall klä sig i säcktyg. Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör. Vem vet, kanske vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig från sin vredes glöd, så att vi inte förgås.’” {Verserna 5-9.}

Då folket i Nineve ödmjukade sig inför Gud och ropade till honom om nåd, hörde han deras rop. ”När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte.” {Vers 10.}

Men Jona avslöjade att han värderade själarna i den eländiga staden mindre än han värderade sitt rykte. Han fruktade att han skulle betraktas som en falsk profet. Den medkänsla som Gud visat mot det ångerfulla folket gjorde att ”Jona tog mycket illa vid sig, och han blev arg.” ”… var det inte det jag sade”, ville han veta av Herren, ”medan jag ännu var i mitt land! Därför ville jag förekomma det genom att fly till Tarsis. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i nåd och sådan att du ångrar det onda.” {Kapitel 4:1-2.}

Då Jona såg Herren utöva sina medlidande egenskaper för att skona staden som hade fördärvat sina vägar inför honom, borde han ha samarbetat med Gud i hans barmhärtiga plan. Men han tappade folkets intressen ur sikte. Åter igen gav han efter för sina känslor, och som ett resultat därav blev han inte bedrövad över tanken på att ett så stort antal måste gå under eftersom de inte hade fått lära sig att göra rätt. Han kände det som om han hellre ville dö än att leva för att se staden skonad; och i sitt missnöje utropade han: ”Tag nu mitt liv HERRE, för jag vill hellre vara död än leva.’

Men HERREN sade: ’Har du rätt att bli arg?’ Jona gick ut ur staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se hur det skulle gå med staden. Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att den skulle ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken.” {Verserna 3-6.}

Sedan gav Gud Jona en åskådliggörande lektion. Han ”sände… maskar som angrep ricinbusken, så att den torkade bort. När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad. Då önskade han sig döden och sade: ’Jag vill hellre dö än leva.’ Men Gud sade till Jona: ’Har du rätt att vara arg för ricinbuskens skull?’ Han svarade: ’Ja, jag har rätt att vara arg, ända till döds.’

Då sade HERREN: ’Du ömmar för ricinbusken som du inte har haft någon möda med och inte har dragit upp och som kom till på en natt och förgicks efter en natt. Och jag skulle inte ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, dessutom en mängd djur!’” {Verserna 7-11.}

Vår Gud är en medkänslans Gud. Med långmodighet och öm barmhärtighet handlar han med överträdarna av sin lag. Och ändå, i våra dagar, när män och kvinnor har så många möjligheter att bli bekanta med den gudomliga lagen såsom den uppenbaras i den Heliga Skrift, kan universums store Härskare inte med någon tillfredsställelse se på de onda städerna, där våld och brott härskar. Om människorna i dessa städer skulle omvända sig, liksom invånarna i Nineve, skulle många fler sådana budskap som Jonas ges.

Om de olydiga, förklarar nu Gud: ”Även om de har varit hinder på min mark, kommer Jag att stå ut med dem så länge det finns en möjlighet att de ångrar sig. Jag kommer att visa barmhärtighet och förlåtelse mot dem som väljer att lämna raden av överträdare av Min lag och att stå under Prins Emmanuels blodfläckade fana. Men slutet på Mitt tålamod med dem som framhärdar i olydnad närmar sig snabbt.”

Borde människor bli förvånade över en plötslig och oväntad förändring i den Högste Härskarens hantering av invånarna i en fallen värld? Borde de bli förvånade när straff följer på överträdelser och ökande brottslighet? Borde de bli förvånade över att Gud skulle bringa förstörelse och död över dem vars orättfångna vinster har erhållits genom bedrägeri och svindel? Trots det faktum att ökande ljus angående Guds krav har skinit på deras väg, har många vägrat att erkänna Jehovas högsta styre och har valt att förbli under den svarta fanan åt upphovsmannen till allt uppror mot himmelens regering.

Guds tålamod har varit väldigt stort – så stort att vi förundras när vi betraktar den ständiga förolämpningen mot hans heliga bud. Den Allsmäktige har utövat en återhållande makt över sina egna egenskaper. Men han kommer säkerligen att stå upp för att straffa de ogudaktiga, som så djärvt trotsar dekalogens rättmätiga fordringar.

För inte så länge sedan, i nattens syner, var jag i en stor församling, där Guds lags helighet påpekades. Med högtidligt allvar läste en talare den hundranittonde, den hundratjugosjätte och den hundratjugosjunde psalmen. Han förklarade att världens ondska har nått en punkt där Herren förvisso kommer att gripa in. Dessa ord upprepades: ”HERREN är sen till vrede men stor i kraft, han låter ingen gå ostraffad. HERREN har sin väg i storm och oväder, och molnen är dammet under hans fötter.” {Nahum 1:3.}

Genom att studera berättelsen om amoriterna kan vi lära oss en läxa angående Guds handlande med överträdarna av hans lag. Gud lovade Abraham och hans efterkommande Kanaans land; men århundraden gick innan detta löfte uppfylldes. En anledning som angavs var att amoriternas missgärning ännu inte var fullständig. Även om de utövade avgudadyrkan, hade de ännu inte nått det fulla mått av skuld som skulle föra över dem Guds hämnd. Slutligen, då deras prövotid var över, gavs befallningen om deras förstörelse.

Gud ger människor en prövotid; men det finns en punkt bortom vilken det gudomliga tålamodet är uttömt och Guds domar oundvikligen följer. Herren står ut med människor och städer och ger barmhärtigt varningar för att rädda dem från gudomlig vrede; men en tid kommer när bön om nåd inte längre kommer att höras, och det upproriska elementet som fortsätter att förkasta sanningens ljus, kommer att utplånas i barmhärtighet mot sig själva och mot dem som annars skulle bli påverkade av deras exempel.