Review and Herald d. 18. oktober 1898

tillbaka

Böneveckan i Australien – Nr. 4

Böneveckan var en uppgiftsfylld tid för mig, och för alla våra medarbetare på skolan samt på ”Sunnyside”. I flera veckor har jag varit upptagen med, att nedteckna sådant, som har visats mig om vårt samfunds institutioner, och den anda, som ledarna och medarbetarna måste värna om, liksom mycket angående utbildningsarbetet, som jag snart hoppas att publicera; men nu lade jag allt annat arbete åt sidan, och satsade all kraft på de olika mötena i och omkring Cooranbong.

Den första Sabbaten i böneveckan var en dag med mycken aktivitet. Från ”Sunnyside” och skolan sändes två hästspann och en båt till Dora Creek, för att få dem till mötena, som inte var i stånd till, att gå så långt. Personerna hade uppmanats, att ta med sig middagsmaten, och komma till mötet, redo att lägga ned hela dagen, och de tog ivrigt emot invitationen. Några blev väldigt överraskade över, att vi ville anstränga oss på Sabbaten, för att skjutsa dem till mötet. De hade lärt sig, att Söndagens iakttagande för det mesta innebar fysisk passivitet; och de menade, att eftersom vi ivrade för Sabbatens helighållande, skulle vi hålla den enligt fariséernas lära. Vi berättade för våra vänner, att vi som iakttagare av Sabbaten eftersträvade, att följa Kristi exempel och lära, vars vilodag ofta innebar stora ansträngningar, för att hela och lära; att vi tyckte, att en av våra systrar, som skötte om en sjuk familj, höll Sabbaten lika mycket som de, vilka ledde avdelningar av Sabbatsskolan; att Kristus inte kunde behaga fariséerna på sin tid, och att vi inte väntade oss, att våra ansträngningar, för att tjäna Herren, skulle tillfredsställa fariséerna i vår tid.

Möteshuset var välfyllt på Sabbatens förmiddag med allvarliga lyssnare till läsningen ”Alltings slut är nära”. Om eftermiddagen talade jag en halv timme, och så umgicks vi. Församlingsmedlemmar, studerande och gäster vittnade frimodigt, och alla blev välsignade. Vi var glada över, att vi hade ansträngt oss, för att uppmuntra gamla och unga, troende och icke-troende, att komma till mötet. Vetande, att varslet varit kort, och att somliga hade anlänt utan middagsmat, hade vi tillrett en myckenhet enkel mat; och sedan en del hade bjudits hem till vårt folks hem, återstod det omkring fyrtio, som lägrade sig under de vitt skuggande eukalyptusträden, och åt sin mat under tacksägelse och vänliga samtal. Efter möterna, togs åter våra hästar och vagnar i anspråk, för att skjutsa somliga hem.

Söndag förmiddag talade jag inför en församling på mellan trettio och fyrtio i den gamla skolbyggnaden i Dora Creek. Broder och syster H. C. Lacey följde med mig, och ledde sången. De flesta av de närvarande var inte av vår tro, och de tycktes vara djupt intresserade. Jag var helt frimodig, som jag brukar vara inför dem, som hungrar efter sanning. Vid slutet på mötet ordnade vi så, att våra hästekipage skulle tjänstgöra på aftonen, för att ta med omkring tjugo till mötet i Cooranbong.

Vid mötet på Söndag afton genomgicks kort utbredandet av den nuvarande sanningens sak i Austral-Asien, och de nuvarande behoven för området framställdes; likaså lades utlandsmissionens styrelses verksamhet och dess finansiella vanskligheter fram. Det, som saken i Australien och Nya Zeeland har erhållit från våra bröder i Amerika och Afrika, framställdes klart; ty det är endast när vi ser tillbaka på våra nådegåvor och välsignelser, som vi kan vara tacksamma med förståndet. Alla blev överraskad över, att erfara, hur mycket vi hade mottagit, genom missionsstyrelsens händer, från våra kära bröder i andra länder. Läxan, som drogs av detta, var att från dem, som har getts mycket, krävs det också mycket. Fördenskull har vi här i Australien en omfattande skyldighet, att ge oss själva till Mästarens arbete, och utbilda och lära upp våra unga män och kvinnor, så att de blir utrustade och redo, att tjäna Herren hemma och på utländska fält.

Måndag var en arbetsdiger dag. Klockan sex på morgonen hölls det möte i kyrksalen. Sjutton var på plats. Jag talade till dem om tro. Jag är säker på, att vi inte är där, varest vi borde vara härvidlag. Vantro är det stora hindret för andlig tillväxt. Vi behöver alla be: ”Herre, stärk vår tro.” Nästan alla frambar vittnesbörd, erkännande sin bristfälliga tro och sin svaghet, därför att de ej har satt hela sin lit till Herren, och tagit till sig Kristus som sin personlige Frälsare.

Klockan nio deltog jag i ett möte med de studerande i skolans kapell. Omkring åttio hade slutit upp, lokalen var full. En timme ägnades åt läsning, och åt att tala till dem om det nödvändiga i, att förstå, hur man utövar tro. Detta är evangeliets vetenskap. Skriften tillkännager: ”Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud.” {Hebréerbrevet 11:6.} Kunskapen om, vad Skriften menar, när den betonar nödvändigheten av, att uppamma tron, är viktigare, än någon annan kunskap, som kan uppnås. Vi lider mången vansklighet och sorg på grund av vår vantro och vår ovetenhet om, hur vi utövar tro. Vi måste bryta igenom vantrons mörker. Vi kan inte vinna en sund kristen erfarenhet, vi kan inte lyda evangeliet till frälsning, förrän trons vetenskap förstås bättre, och förrän mera tro utövas. Den kristna karaktären blir inte fullkomlig utan den tro, som verkar genom kärlek och luttrar eller renar själen.

De studerande på våra skolor behöver studera orden: ”HERRENS undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. HERRENS befallningar är rätta, de ger glädje åt hjärtat. Hans bud är klart, det upplyser ögonen. HERRENS fruktan är ren, den består i evighet. HERRENS domslut är sanna, de är alla rättfärdiga. De är dyrbarare än guld, än mängder av fint guld. De är sötare än honung, än renaste honung. Genom dem blir din tjänare varnad, den som följer dem får stor lön.” {Psaltaren 19:8-12.} Då kommer de, att på ett förståndigt sätt kunna be: ”Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister. Bevara också din tjänare för fräcka människor, låt dem inte ha makt över mig, så blir jag fullkomlig och fri från svår överträdelse. Låt min muns tal och mitt hjärtas tankar behaga dig, HERRE, min klippa och min återlösare.” {Verserna 13-15.}

De unga har dyrbara förmågor; men i fall de inte helgar dessa till Gud, kan de inte säga dessa ord från den nittonde psalmen med förståndet. När de förstår det oändliga offer, som har gjorts för dem, kommer de att erkänna sitt ansvar som Jesus Kristi tjänare. Om den förödmjukelse och det lidande, som han upplevde för mänskosläktets skull, rätt värdesattes, skulle en renare och sundare atmosfär omge de själar, som bär kristendomens namn.

Om eftermiddagen var det ett möte för alla i församlingen. Jag deltog; och efter att ha framfört bön, talade jag till folket om ämnet tro, och delgav dem min erfarenhet från nattens timmar. Jag stod då framför en grupp, och talade till dem om tro. Jag försökte, att visa dem, att de måste förståndsmässigt kunna ge uttryck åt Johannes’ ord: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” {Johannesevangeliet 1:29.} Människor måste beskåda honom som sin syndabärare. Så blev Guds ord öppnat för mig i det skönaste och mest anslående ljus. Sida efter sida blev vänd, och jag läste de älskvärda inbjudningarna och vädjande orden om, att söka Guds härlighet och hans vilja, med löftet om, att allt annat då skall erhållas. {Jämför Matteusevangeliet 6:33. Övers. anm.} Dessa löften och inbjudningar stod skrivna på sidan som med guldbokstäver.

Jag sade: Varför famnar Ni inte löftena? Sök först, att lära känna Gud. Forska i Skrifterna. Sug i Er Kristi ords näring, som är ande och liv. På så vis växer Er kunskap. Studera Era Biblar. Studera icke den filosofi, som förekommer i många böcker, utan studera den levande Gudens ord. Jämförd med detta, har annan litteratur ringa betydelse. Fyll inte sinnet med en massa saker, som är billiga och inte mättar. I Guds ord dukas det upp till den rikaste festmåltid. Detta är Herrens bord, överdådigt försett, av det kan man äta och bli mätt.

Under loppet av denna bönevecka behöver vi komma till Gud i tillit. Vi måste lägga bort det mörker, som har kommit mellan våra själar och Gud. Vi måste uppamma en fullkomlig tillit till Gud, och göra honom till vår rådgivare. Han måste ges plats i hjärtat. Tack och pris bör riktas till Gud. Han önskar hela sinnet. ”Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren.” {Hebréerbrevet 12:14.} Guds ord är fullt av försäkringar om, vad han tänker göra för oss, om vi kommer till honom och ber i tro. Tro är absolut nödvändig. Den omger själen med en atmosfär, som genomsyrar himmelen. Detta är den vila, som Kristus har lovat alla, som kommer till honom.

Vi ber Er, bröder och systrar, att ge Gud tackoffer för alla hans välsignelser. Detta innefattar inte endast läpparnas frukt, utan hela människan; för hon är Herrens inköpta egendom. Vi måste förstå, att hjärtats hage skall uppodlas. Själviskhetens ogräs skall ihärdigt ryckas upp med rötterna.

När vi sköter om marken dag för dag, kan vi lära oss dyrbara andliga läxor. Hjärtats trädesåker måste plöjas. Den måste värmas av solens strålar, och renas av luften. Så skall alla frön, vilka ter sig livlösa och sovande, läggas i jorden, som har beretts på det. Det skall också sättas träd, som måste skötas med omsorg. Och efter att människor har gjort sin del, ger Guds mirakelverkande kraft liv och vitalitet till de ting, som har kommit i myllan. Människan skall inte förbise Guds kraft, ej heller försömma sin del av det arbete Gud har genom henne. Människan skall inte lata sig. Hennes flit är omistlig, om hon önskar sig någon skörd. Och likadant förhåller det sig med det verk, som skall uträttas i männiksans hjärta och sinnet. ”Säden är Guds ord.” ”’Den som sår den goda säden är Människosonen.” {Lukasevangeliet 8:11; Matteusevangeliet 13:37.}

Kristus är all sannings upphov. Han kom ned från himmelen, för att ge världen livets bröd. ”Ordet blev kött och bodde bland oss”. {Johannesevangeliet 1:14.} Och ändå förstår folk så litet av förhållandet mellan jordiska och himmelska ting! Nå, måste förhänget bli kvar framför våra ögon? – Nej, alls icke. Gud har planlagt, att människan i denna prövotid skall begripa hans ords sanningar. De skall uppenbaras för oss och våra barn. Skattkammaren med dyrbara juveler öppnas för alla sinnen, som vill söka i Guds ord.

Herren vill, att vi flitigt studerar det hörande till hans rike, och han vill också, att allt eftersom vi tar emot kunskapen härom, skall vi inse, att det ankommer på oss, att skrida till verket, för att vidarebefordra det, som vi har tagit emot. Vi måste överbringa sanningen sådan den är i Jesus. När vi har mottagit det stora ljuset, och förenat oss med församlingen, för att tjäna Gud, måste vi arbeta med den goda sädens spridning, och därmed bereda vägen för Guds Andes verkan i andras sinnen.

Oh, varför förblir sanningens innehavare likgiltiga inför andras brister och behov? Varför bringar de inte några kärvar till Mästaren? Varför ser de på andra, för att göra det arbete, som Gud har gett dem att utföra? Jag önskar, att envar själ kunde få den erfarenhet, som jag hade i natt, och höra rådgivande, tillrättavisande och uppmuntrande ord falla från den gudomlige Lärarens läppar. Han sade: ”Ni erbjuds bladen från livets träd. De är sötare än honung och honungskakan. Ta dem och ät dem, så skall Er försagdhet försvinna. Är någon törstig? Kom. Den, som dricker av det vatten, som jag ger, skall aldrig törsta; utan det jag ger honom, skall bli till ett källsprång i honom av vatten till evigt liv; och den, som kommer till mig, skall aldrig hungra, och den, som tror på mig, skall aldrig törsta.”

”På den dagen skall du säga: ”Jag tackar dig, HERRE, du var vred på mig, men din vrede har upphört och du tröstar mig. Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty HERREN HERREN är min starkhet och min lovsång. Han har blivit min frälsning.” Med fröjd skall ni ösa vatten ur frälsningens källor. På den dagen skall ni säga: ”Tacka HERREN, åkalla hans namn, gör hans gärningar kända bland folken. Förkunna att hans namn är upphöjt. Lovsjung HERREN, ty han har gjort härliga ting. Låt detta bli känt över hela jorden. Ropa av fröjd och jubla, ni Sions invånare, ty Israels Helige är stor, han är mitt ibland er.”” {Jesaja 12:1-6.}