Review and Herald d. 22. oktober 1895

tillbaka

Satans Ondska mot Kristus och Hans Folk

Talande om Satan, säger vår Herre: ”han är en lögnare, ja, lögnens fader.” {Johannesevangeliet 8:44.} En gång i tiden var han en beskärmande kerub med härlig skönhet och helighet. Han stod näst efter Kristus i rang och karaktär. Det är från Satan, som självupphöjelsen stammar. Han blev avundsam mot Kristus och kom med falska anklagelser emot honom, och lade sedan skulden på Fadern. Han missunnade Kristus och Fadern deras ställning, och han vände ryggen åt sin trofasthet mot himmelens Ledare och miste sin höga och heliga ställning. Fastän änglarna kände Gud och Jesus Kristus, och fastän de var lyckliga i den härliga tjänst, som de utförde för himmelens Konung, bedrog den Onde likväl många av dem genom sin oärliga framställning av Kristus och Fadern, varvid han säkrade deras stöd och knöt dem till sig i upproret. Satan och hans sympatisörer förklarade öppet, att de var Guds motståndare och grundade sitt eget djävulska rike samt höjde upprorsfanan mot himmelens Gud. Alla ondskans makter och myndigheter slöt upp om arbetet med, att omstörta Guds herravälde.

Satan kom människan att falla, och sedan dess har han verkat för, att utplåna Guds bild i henne och att prägla sin egen bild i människornas hjärtan. Själv äger han den största skuld, ändå gör han krav på det översta herraväldet och utövar kunglig makt över sina undersåtar. Han kan icke störta Gud från tronen, men med hjälp av avguderi ställer han sin tron mellan himmelen och jorden, mellan Gud och tillbedjaren. Han spärrar vägen för envar ljusstråle, som kommer från Gud till människan, och tillägnar sig den tillbedjan, som tillkommer Gud.

Satan har med bedräglig kraft utformat och infört en mångfald villfarelser, för att dölja sanningen. Villfarelsen kan inte stå på egna ben och skulle snabbt dö ut, i fall den inte klamrade sig fast likt en parasit på sanningens träd. Villfarelsen hämtar sitt liv från Guds sanning. Människors traditioner fäster sig som svävande mikrober vid Guds sanning, så att människor räknar dem som del av sanningen. Genom falska lärosatser vinner Satan fotfäste och tar människornas tankar till fånga och får dem till, att hålla fast vid teorier, som saknar stöd i sanningen. Människor undervisar dristigt med människobud, som om dessa vore bibliska lärosatser; och efterhand, som traditionerna fortsätter från släktled till släktled, får de makt över mänskosinnet. Men tiden gör inte villfarelsen till sanning, lika litet som dess tyngande vikt får sanningens träd, att bli en parasit. Sanningens träd bär sin egen oförfalskade frukt, som visar dess verkliga ursprung och karaktär. Villfarelsens parasit bär också sin egen frukt, som tydliggör, att dess karaktär skiljer sig från plantan av himmelsk upprinnelse.

Det är med hjälp av falska teorier och traditioner, som Satan får makt över mänskosinnet. Vi kan se, i vilken grad han utövar sin makt genom den falskhet, som bor i världen. Till och med de kyrkor, som bekänner sig till kristendomen, har vänt sig bort från Jehovas lag och har uppställt en falsk norm. Satan har haft ett finger med i spelet i allt detta; för genom att leda människor till falska normer, förfular han deras karaktärer och kommer dem, att erkänna honom som den högste. Han motarbetar Guds okränkbara lag och vägrar Gud rätten, att döma. Det är vid hans tron, som alla onda gärningar har sitt källsprång och finner sitt stöd.

Satan har anklagat Gud för, att vara orättfärdig och har vid olika tidpunkter satt alla sina övernaturliga krafter i rörelse, för att avskära människorna från erkännandet av Gud och leda deras uppmärksamhet bort från Guds tempel till förmån för Djävulens grundläggande av sitt eget rike på jorden. Vid skilda tillfällen har det nära nog lyckats honom, att utbreda avgudadyrkan över hela jorden. Forntidens historia visar, att han har strävat efter, att vinna herraväldet över världen, och att hans strid om överhögheten nästan har krönts med fullständig framgång. Han har verkat på sådant sätt, att himmelens Furste nästan har försvunnit ur sikte. Det har sett ut, som om avgudadyrkarnas sammansvärjelse har avgått med segern, och som om Satan verkligen har blivit denna världens gud. Men Guds enfödde Son betraktade scenen och såg människornas lidanden och elände. Medlidande iakttog han, hur hans tjänare blev förblindade av fiendens bedrägeri och blev offer för djävulsk grymhet. Han såg, hur Satan upphöjde människor blott med avsikt, att störta dem ned, och hur han smickrade dem, för att få dem i sitt garn och ödelägga dem. Han betraktade de planer, som Satan arbetar efter, för att utrota varje spår av likhet med Gud från människornas själar, och hur han ledde dem till, att vara omåttliga, för att trasa sönder de moraliska krafter, som Gud skänkt dem som sin bästa och värdefullaste gåva. Han såg, hur tankeförmågan inskränktes genom aptitens tillfredsställelse, och att Guds tempel låg i ruiner. Han såg med medömkan på människorna, som blev demoraliserade, ruinerade, mördade och gick under, därför att de hade valt en härskare, som kedjade fast dem vid sin triumfvagn som fångar; och ändå var dessa slavar så förvirrade och förförda samt så bedragna, att de faktiskt var tillfreds med sin träldom, medan de i denna mörka och tragiska procession gick fram mot den eviga ödeläggelsen – till en död utan hopp om liv och mot en natt, som inte följs av någon morgon. Han såg människor besatta av djävlar, och såg Satans änglar förena sig med människor samt såg mänskokroppar förnedras till boningar för demoner. Människan, som skapades till boning för Gud, blev drakars boning. Människans sinnen, organ, nerver och böjelser drevs av övernaturliga väsen till, att ge efter för de mest skändliga och motbjudande begär. Demonerna hade satt sin prägel på människornas ansiktsuttryck, och deras minspel var en spegelbild av de legioner av onda andar, de var besatta av. Det var detta sceneri, som världens Frälsare betraktade. Vilken gruvlig syn att betrakta för den oändliga renhetens ögon! Var såg han sin egen avbild? Men ”så älskade Gud”, den evige Guden, likväl ”världen att han utgav sin enfödde Son (för en sådan värld!), för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” {Johannesevangeliet 3:16.}

Kristus blev av Gud sänd till denna värld, för att han skulle iföra sig vår mänskliga natur. Den hemlighetsfulla föreningen mellan den mänskliga och den gudomliga naturen skulle ingås. Kristus skulle bli människa, för att han i så stor utsträckning som möjligt skulle kunna uppenbara mysterierna i frälsningens vetenskap. Dock överstiger frälsningsplanen vida det mänskliga sinnets fattningsförmåga. Guds stora självförnedring är en gåta, vi inte kan gå till botten med. Planens storhet går inte att helt fatta, och den oändliga visdomen kunde heller inte lägga en plan, som skulle övergå den. Den kunde endast lyckas, genom att iföra gudomligheten mänsklighet i och med, att Kristus blev människa och led under den vrede, synden hade framkallat på grund av överträdelsen av Guds lag. Med hjälp av denna plan kan den store och fruktansvärde Guden vara rättfärdig och likväl rättfärdiggöra alla, som tror på Jesus, och som tar emot honom som sin personlige Frälsare. Det är himmelens vetenskap, att frälsa människorna från evig förtappelse. Räddningen åstadkoms genom Guds Sons mänskoblivande och genom hans seger över synden och döden. Varje jordisk intelligens förbluffas, när den försöker, att fatta planen.

Före världens skapelse fann den oändliga visdomen en utväg för den ohyggliga möjligheten, att människan skulle visa sig trolös. Ehuru människan överträdde Guds lag, ändrades lagen inte på den minsta punkt. Den står, liksom hans eviga tron, fast i all evighet. Det skulle inte finnas något hopp för människan i en förändring av Guds lag, utan så älskade Gud världen, att han i Kristus gav sig själv för världen, för att bära straffet för människans överträdelse. Gud led med sin Son, som endast Gud kan lida, för att världen skulle försonas med honom.(Avslutas nästa vecka.)