Review and Herald d. 26. oktober 1886

tillbaka

Besök i København

Från Christiania åkte vi med ångbåt direkt till København. Det var en behaglig resa på omkring 24 timmar. Under mycket av resan såg vi land. Christiania {det nuvarande Oslo} ligger innerst i en bukt eller fjord och sträcker sig omkring 80 kilometer in i landet från havet. Medan vi seglade genom fjorden, hade vi fin utsikt på vardera sidan. På somliga platser var bukten så trång, att det endast var nog med utrymme, för att ta sig igenom, och så utvidgade den sig igen till stort inbördes avstånd mellan stränderna. Kusten kantas av berg, varav en del täcks av barrträd, avlösta av nakna och klippfyllda partier, medan det här och där förekommer klungor av småhus byggda högt uppe på klipporna.

Då vi anlände till København, fann vi broder Brorsen väntande på oss. Pastor Mattesons familj, som vi bodde hos i fjol höst, hade flyttat till Stockholm, och nu hyrde vi rum på hotellet. Våra rum var fördelaktigt belägna. Rätt över gatan låg botaniska trädgården, som vi hade fin utsikt till från våra fönster. Trädgården var väldigt tilltalande och stod öppen för allmänheten och var för oss ett ljuvligt ställe att spatsera till, för att slippa stojet och förvirringen på de myllrande gatorna. Jag blev betydligt bättre efter ankomsten till København, så mitt tillstånd för arbete var bättre, än då jag for hemifrån.

Man värdesatte våra möten, och de tycktes vara till välsignelse för församlingen. I fjol höst var det endast omkring 20 personer i København, som helighöll Sabbaten. Sedan dess har åtskilliga värdefulla människor fogats till deras led. De, som har tagit emot sanningen, har gått försiktigt framåt. Somliga har under ett halvår undersökt Bibeln, såsom de ädelt sinnade i Berea, för att se, om dessa ting verkligen förhöll sig så. Bland dem var det en pensionerad sjökapten, som var medlem av Metodistförsamlingen och lärare i deras Bibelklass. Medlemmarna i hans klass var nära knutna till honom, och bara han ginge klokt och varsamt fram, hade han hopp om, att förmå en del av dem, att ta emot sanningen. Men prästen fick veta om hans förändrade synpunkter och tog klassen ifrån honom. Denne broders vittnesbörd vid våra möten uppenbarade ett varmt intresse för detta arbete. Han sade, att i svunna tider hade evangeliet gått från öst till väst, men nu tackade han Gud, för att sanningens dyrbara ljus vände tillbaka med ökad kraft från väst till öst.

Vid ett av våra möten reste en främling sig och sade, att han inte hade besökt København på många år. Han såg inget gott där, men han var tacksam för, att han hade kommit nu. Han hade aldrig lyssnat till sådana ting, som dem han hade hört vid detta möte. Han trodde, att den tid var kommen, då Guds Helige Ande skulle utgjutas, såsom profeten Joel säger. Han tycktes vara djupt berörd och uttryckte en önskan om, att tillhöra detta folk. Han deltog också i Sabbatsskolan, som leddes med liv och ande av broder Oyen, i det att hans presentation utgjorde en tydlig kontrast till den vanliga Söndagsskolan. Främlingen verkade vara starkt intresserad av klasserna, och innan vi slutade, talade han igen och sade, att han aldrig förr hade sett något liknande. Därför måste han hem och berätta för sina baptistbröder allt, som han hade sett och hört.

Mannens fru, som var med på mötet, hade varit Sabbatshållare i åtskilliga år och hade mött bittert motstånd från sin make. Den förändring, som hade inträffat hos honom, var en oväntad välsignelse för henne, och hon var fylld med glädje. Med syster Matteson som tolk, kom hon sedan och talade med mig, och från djupet av sitt hjärta uttryckte hon sin tacksamhet för, vad hon hade hört.

En broder, som nyligen har antagit tron jämte hustrun, är en duktig snickare. Han berättade om sin tro för sin chef, och sade, att han inte kunde arbeta på den sjunde dagen. Men i stället för, att säga upp honom, som han fruktade, behöll han honom, och han fick lov till, att hålla Sabbaten. Oavsett ställning eller kall, lönar det sig alltid, att vara noggrann och göra sitt allra bästa och hela tiden lära sig och gå framåt. De, som gör detta, behålls av sina arbetsgivare, medan andra, som är mindre skickliga och effektiva, sägs upp. Och som regel kan det sägas, att de, som är trofasta och grundliga i arbetet, är det också i sin religion. Gud give, att detta måtte vara fallet med denne käre broder!

Det är några, som har fått mindre behagliga och givande sysslor, eftersom de helgar vilodagen. Likväl är de inte missmodiga, utan fast beslutna, att lyda Guds bud. Det finns andra, som är överbevisade om sanningen, och som strävar efter, att ordna sina arbetsförhållanden så, att de kan hålla Sabbaten. Ett uppmuntrande drag, som vi lade märke till i den lilla församlingen här, är, att de alla ivrigt anstränger sig för, att sprida sanningen i denna storstad, väl vetande, att ett sådant arbete kommer att betyda hårda satsningar och ansvar för deras del.

Om de, som har tagit emot sanningen, låter sitt ljus skina ut till andra i saktmod, helgelse och kärlek, blir de en kraft för det goda i världen. Envar i sanning omvänd själ kommer, som Daniel, Esra och andra trofasta Guds tjänare, att stå som vittnen för honom mitt uppe i den nästan helt förhärskande hedendomen. De kommer att uppfånga de gudomliga ljusstrålar, som skiner från Guds ord och kommer att återspegla dem till världen. I fall hans tjänare kunde skina så strålande som ljus i mörkret med det ljus, de hade den gången, hur mycket mera skulle vi då inte kunna göra det i vår tid, när vi förutom att ha samma ljus, som de hade, äger mera ljus, som sedan dess har strålat ut från Guds ord och från hans ledning av sitt folk. Då den kristna kyrkan grundades, fanns ljuset från himmelen i dess mitt, och dess klara strålar trängde igenom till alla ställen. Så skulle det också vara nu.

Gud har gett oss, de enskilda medlemmarna av hans församling, förmågan, att påverka andras sinnen. Han väntar sig, att alla skall utveckla denna förmåga, genom att uppöva de talanger, han har lånat dem. Pennan, talförmågan och den helgade kärleken skall brukas i hans verk med, att upplysa världen. Och när vi således arbetar enligt hans anmodan, kommer han hela tiden att förnya, helga, utveckla och föröka våra krafter, så att vi kan göra mycket mera gott. Den kristne frågar inte längre: ”Vad gagnar mig och mina intressen?”, utan: ”Vad är Guds vilja? Vad tjänar till hans förhärligande och min nästas bästa? Hur kan jag vara ett redskap till själars frälsning?” Var och en, som delaktig i gudomlig natur, känner en börda för själar. Han älskar, som Kristus älskade, och arbetar, som Kristus arbetade och väntar sig belöningen vid fälttågets avslutning. Vad, som behövs i varje församling, är Kristi återupplivande Ande, allvarlig, praktisk kärlek. I Kristus kan vi göra allt. Utan honom kan vi intet göra.

Medan vi var i København, besökte vi flera sköna parker, och en dag gick vi upp i det Runde Tårn, ett väldigt stort och högt torn förbundet med en gammal kyrka. Uppgången i tornet består inte av trappor, utan av en lutande gång, som vrider sig runt och runt flera våningar upp. Därifrån leder några få steg upp på taket, med vid utsikt över staden och de omgivande samhällena och öarna. Uppgången i tornet sker så gradvis och är så bred, att flera hästar kunde gå sida vid sida. De berättade för oss, att Peter den Store och Fredrik IV red upp till toppen på tornet, och medan de tittade ned från den svindlande höjden, sade Peter den Store till sin ledsagare: ”Vem av oss har soldater, som skulle bevisa sin trohet, genom att kasta sig ut härifrån, i fall deras kung fordrade det?” Fredrik svarade, att han inte kunde säga, om han hade någon soldat, som skulle vara villig till det, men han kunde säga, att han inte skulle rädas, att sova i den fattigaste persons hus i sitt kungarike.

Då jag såg ned på den stora staden, kunde jag endast tänka på de scener, som kommer att äga rum vid Kristus återkomst. Denna stad är helt upptagen av nöjen och världslighet. Öldrickande, kortspel, dans och förlustelser äger människornas uppmärksamhet. Massorna kommer att göra narr av varningsbudskapet. Liksom invånarna i Sodom, kommer de att vakna upp först, när det är för sent. Då solen steg upp för sista gången över städerna på slätten, tänkte människorna, att de skulle inleda en ny dag med gudlös tygellöshet. Alla planlade ivrigt sina affärer eller sina nöjen, och Guds sändebud bespottades för sin fruktan och sina varningar. Som tordön från klar himmel dånade det plötsligt och föll det eldklot över den dömda staden. ”... så skall Människosonens ankomst vara.” {Matteusevangeliet 24:27.} Folk kommer att äta och dricka, plantera och bygga, tas och ges till äkta, intill dess Guds harm utgjuts över dem, utan att vara uppblandad med barmhärtighet. Välden kommer att sövas till ro i sinnlighetens vagga. Deras präster har lärt dem att tro, att Kristi andra ankomst kommer att vara andlig, eller äga rum i en fjärran framtid, och varningarna om hans snara ankomst betecknas som fanatism eller kätteri. Tvivel och så kallad falsk vetenskap har underminerat tron på Bibeln. Mängden kämpar, för att glömma Gud, och de godtar för övrigt uppdiktade historier om, att de riskfritt kan följa själveftergivelsens väg. Folk jagar till och från, de förlustelselystna är upptagna av nöjen, de penninggiriga söker rikedom, och alla säger: ”’Hur går det med löftet om hans återkomst?” {Andra Petrusbrevet 3:4.} Sedan hörs ärkeängelns röst och Guds basun. Å, vilken rädsla kommer då att överväldiga de onda! Vilka skrik och ohyggliga kval kommer då att höras från dem, som har spottat på erbjudandet om barmhärtighet från Guds budbärare! De lås och bommar, som de försökte att bevaka sina skatter med, rivs i stycken av det mäktiga jordskalvet. De stora och praktfulla byggnaderna skakas sönder och samman, och de skyldiga bespottarna begravs i ruinerna.

Aposteln säger: ”Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv.” {Första Tessalonikerbrevet 5:4.} Ändå ser Jesus, att till och med de, som har tagit emot ljuset, svävar i fara, att bli nonchalanta och mista vaksamhetens ande, som talar till dem med varningens högtidliga ord: ”Vaka därför! Ni vet inte när husets herre kommer, om det sker på kvällen eller vid midnatt eller på efternatten eller på morgonen. Vaka, så att han inte plötsligt kommer och finner att ni sover.” {Markusevangeliet 13:35-36.} Ökande klarvakenhet är vår enda säkerhet. De, som väntar och vakar, kommer att vara verksamt upptagna av, att förbereda sig på mötet med sin Herre. De kommer att trofast ge akt på sig själva, för att inte den minsta synd skall besmitta deras karaktärer. De kommer att vara strängt avhållsamma och ödmjukhet och enkelhet kommer att utmärka alla deras handlingar. Vi kan inte vara för omsorgsfulla i våra förberedelser, för att kunna möta Herren i frid. Våra krafter bör ansträngas till det yttersta, för att förstå Guds ord och ge akt på dess varningar och råd. Vi bör söka allvarligt, att smycka själens tempel på så sätt, att vi behagar vår Herre. ”Er prydnad skall inte vara något yttre: konstfulla håruppsättningar, påhängda guldsmycken eller fina kläder, utan hjärtats dolda människa med den oförgängliga skönheten hos en mild och stilla ande. Det är mycket dyrbart i Guds ögon.” {Första Petrusbrevet 3:3-4.}

De, som arbetar med den största flit, för att väcka själar, till att inse sin fara, vakar mest ädelt och sant. Hela himmelen är på benen, aktivt upptagna av, att förbereda sig på den stora dagen för Guds hämnd, dagen för Sions frälsning, och skulle inte lika stort allvar och lika stor nitiskhet förekomma hos hans folk på jorden?

Den lilla tidens dröjsmål är nära nog över. Pilgrimerna och de främlingar, som så länge har sökt efter ett bättre land, är nästan hemma. Låt det välsignade hoppet om vår Frälsares snara återkomst inspirera oss med nytt mod och skänka kraft till varje kristen nåd: ”Därför, mina älskade, eftersom ni väntar på detta, gör allt ni kan för att leva i frid, rena och oförvitliga inför honom”. {Andra Petrusbrevet 3:14.}
Basel, Schweiz.