Review and Herald d. 31. oktober 1912

tillbaka

En kristens anda

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. {Johannesevangeliet 17:17.} Varje ögonblick av vår prövotid är dyrbar; för den utgör vår period för karaktärsbyggande. Vi bör ägna den största omsorg åt vår andliga naturs kultur eller förfining. Vi bör vakta våra hjärtan och bevaka våra tankar så att orenhet inte fördärvar själen. Vi bör sträva efter att hålla varje sinnesförmåga i det allra bästa skick, så att vi kan tjäna Gud i den utsträckning vi förmår. Ingenting bör tillåtas att avbryta vår gemenskap med Gud. Om fördärvade tankar underhålls, kommer de att leda till fördärvade handlingar. O, måtte renhetens änglar bevara oss, så att ingen fläck av omoral kan hittas på oss! Varje arbetare för Gud bör vara ren i tanken. De största temana, de ädlaste impulserna, de renaste föreställningarna borde vara hans, för han är en Guds son.

Vi har ett arbete att göra i den här världen, och vi får inte tillåta oss själva att bli självupptagna och så glömma Guds och mänsklighetens anspråk på oss. Om vi söker Gud med allvar, kommer han att göra intryck på oss genom sin Helige Ande. Han vet vad vi behöver, för han är bekant med alla våra svagheter; och han vill att vi skall glömma bort jaget, så att vi kan bli vänliga i tanke och ord och handling. Vi måste sluta att tänka på och prata om oss själva, sluta att göra våra behov och vilja till det enda föremålet för våra tankar. Gud vill att vi skall uppodla himmelens egenskaper. Att vara kristen är att vara Kristuslik. Om vi skall lyckas med att vinna själar måste vi vara fulla av den takt som föds av vänlighet och sympati och kärlek. Det finns några som har en önskan om att gynna andra, men de misslyckas på grund av sitt bristfälliga sätt. De inser inte det faktum att de själva behöver reformeras innan de söker andras reformering. De som vill arbeta för andra bör komma ihåg att de arbetar för Kristi små, lemmar i hans kropp.

Vi bör noga överväga vad vi har för relation till Gud och till varandra. Vi syndar ständigt mot Gud, men hans barmhärtighet följer oss fortfarande; i kärlek står han ut med vår förvändhet, vår försummelse, vår otacksamhet, vår olydnad. Han blir aldrig otålig mot oss. Vi förolämpar hans barmhärtighet, sörjer hans Helige Ande och gör honom vanära inför människor och änglar, och ändå uteblir inte hans medkänsla. Tanken på Guds långmodighet mot oss borde få oss att överse varandra. Hur tålmodigt bör vi inte stå ut med våra bröders fel och misstag, när vi minns hur stora våra egna misslyckanden är i Guds ögon! Hur kan vi be så här till vår himmelske Fader: "förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro", om vi är fördömande, förbittrade, krävande i vår behandling av andra? {Matteusevangeliet 6:12, Gustav V:s Bibel 1917.} Gud vill se oss mer vänliga, mer kärleksfulla och älskvärda, mindre kritiska och misstänksamma. O att vi alla skulle äga Kristi anda och veta hur vi skall handskas med våra bröder och medmänniskor!

Vi bör visa stor takt när vi hanterar en som har felat. I kärlekens och ödmjukhetens anda bör vi försöka att återställa honom till Kristi fålla; men i stället för sympati med den vilsne vandraren, manifesteras alltför ofta en fördömande anda. De som inte har gjort det misstag som de fördömer i en annan, drar sig undan i en attityd, som om de kände sig trygga för att göra en sådan blunder. Men den som tror sig stå bör akta sig så att han inte faller. Om de som fördömer älskade såsom Kristus har älskat ett förlorat släkte av rebeller, skulle de på alla möjliga sätt försöka att återvinna den felande. De skulle inte glädjas åt att offentliggöra hans fall, att få hans fel att framstå i värsta möjliga ljus, utan de skulle lyssna på Skriftens föreläggande: "då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan." {Galaterbrevet 6:1.} Om Ni gör detta kommer Ni förmodligen att lyckas att återföra vår felande broder till gemenskap med församlingen utan att basunera ut hans misstag för menigheten, eller på något sätt göra hans fel känt för en annan. (Avslutning följer)