Review and Herald d. 31. oktober 1878

tillbaka

Välgörenhet

"Ära HERREN med dina ägodelar och ge honom det första av all din gröda. Dina lador skall då fyllas av riklig skörd och dina pressar flöda över av vin.” Ords 3:9,10

”Den ene strör ut och får ändå mer, den andre snålar och blir bara fattigare. Den fri-kostige blir rikligen mättad, den som vederkvicker andra blir själv vederkvickt.” Ords 11:24,25

"Men den ädle tänker ädla tankar, han står fast vid det som är ädelt.” Jes 32:8

"Förbannelse har drabbat er, ty ni och hela folket stjäl ifrån mig. För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger HERREN Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått. Och för er skull skall jag näpsa gräshopporna så att de inte fördärvar frukten på marken. Inte heller skall vinstocken på fältet bli utan frukt, säger HERREN Sebaot. Och alla folk skall prisa er lyckliga, ty ni skall vara ett ljuvligt land, säger HERREN Sebaot.” Mal 3:9-12

Gud är oändligt kapabel att uppfylla sina löften. Alla jordiska välsignelser kommer från hans hand. Herrens tillgångar är outtömliga, och han använder dem alla för att uppnå sina syften. Trogna förvaltare som använder de ägodelar som Gud har anförtrott dem för att föra ut sanningen och välsigna den lidande mänskligheten, kommer att bli belönade för att de gjort det. Gud kommer att fylla deras händer medan de ger vidare till andra. Han för sitt verk vidare på jorden genom förvaltare som anförtrotts hans kapital. Det finns somliga som, trots att de verkligen längtar efter rikedom, skulle bli utblottade genom dess ägodelar. Gud har prövat individer genom att låna dem pengar. Det stod i deras makt att missbruka gåvan eller använda den till Guds ära. Om de har lagt på hög eller slösat Herrens pengar kommer Mästaren slutligen att säga till dem, ” Du kan inte längre få vara förvaltare.” De har blivit testade och prövade och blivit funna otrogna när det gäller att använda det som tillhörde en annan, som om det vore deras eget. Gud kommer inte att anförtro de eviga rikedomarna åt sådana.

De som disponerar Herrens ägodelar på ett omdömesgillt och osjälviskt sätt, och på så sätt visar att deras intressen är desamma som den lidande mänsklighetens, kom-mer att få framgång, för de spelar den roll som Gud har bestämt att de ska, i hans eget välgörenhetssystem. Den första stora principen i morallagen är att kärleken till Gud är den största. Den andra är denna: ”Du ska älska din nästa såsom dig själv. ”På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.” Matt 22:40

Alla goda ting på denna jord gavs till människan som ett uttryck för Guds kärlek. Han gör människan till sin förvaltare och ger henne tillgångar av inflytande och pengar att använda för att utföra hans verk på jorden. Vår himmelske Faders plan är att ansluta den dödliga människan till sig själv. Som arbetare kan de bli hans verktyg för att frälsa själar. Han har antagit dem som har helgat sig själva till hans tjänst för att predika Ordet till dem som inte känner sanningen. Men dessa är inte de enda som han använder för att främja sitt verk på jorden. Varje människa som bekänner sig vara upplyst av Guds Ande i denna tid kommer förväntas upplysa andra. ”Ty ingen av oss lever för sig själv”, samtidigt som han älskar Gud med hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv. Var och en har en plikt som är anpassad efter hans förmåga när det gäller att uträtta något i detta stora verk. De som vandrar i sanningens ljus kommer att sprida ljus till dem som är runtomkring. De är levande vittnen för Kristus. De kommer inte att likna världen som lever i moraliskt mörker och älskar sig själva och denna världens ting och söker efter jordiska rikedomar. De kommer att vara ”ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.”

Det kommer att krävas mycket självförnekelse och självuppoffring för att likna förebilden, Kristus Jesus. För att bli lika honom måste vi odla en generös läggning. De som äger mest av denna världens goda visar ofta en självisk girighet när det gäller att ge till Guds verk. De mest frikostiga gåvorna kommer ofta från den fattige mannens plånbok, medan de som Gud har anförtrott ett överflöd, just med syftet att fylla verkets behov, misslyckas med att se var pengarna behövs mest, och bryr sig inte om ropen från de fattiga som finns mitt ibland dem. Dessa rop stiger upp till himlen, och är ett kraftfullt vittnesbörd för att fördöma dess otrogna förvaltares orättvisa och själviska sätt. De fattigas offer, som ges genom självförnekelse för att hjälpa till att sprida den frälsande sanningens dyrbara ljus, kommer inte bara att vara en väldoft till Gud, och vara helt och hållet acceptabla inför honom, som en helgad gåva, utan själva handlingen eller givandet fyller hjärtat på givaren och förenar honom mer fullständigt med denna världs Frälsare. Han var rik, men för vår skull blev han fattig, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika. Den minsta summa som ges med glädje av dem som lever under knappa förhållanden är lika acceptabel inför Gud, och till och med ännu mer värdefulla inför honom, än gåvor från de rika som kan ge sina tusenlappar och ändå inte öva någon självuppoffring och inte känna någon brist.

Den fattiga änkan visade kärlek, tro och välgörenhet samtidigt, när hon bidrog med sina två små mynt, för hon gav allt hon hade, utan att ifrågasätta eller tvivla när det gällde sin osäkra framtid. Kristus visar upp hennes lilla gåva som den största gåvan av alla gåvor som hade lagts i skattkistan den dagen. De rika gav av sitt överflöd. De behövde inte visa tro, för de hade tillräckligt med pengar kvar för att täcka alla deras behov. Det var inte myntens värde som Kristus såg, utan motivets hängivna renhet som framkallade gåvan. Denna lilla gåva, med Guds välsignelse, kunde bidra till att uppnå viktiga resultat. Änkans skärv, som lades i kassan tillsammans med tusentals andra mynt, skulle förefalla oviktig, och tappas bort i människors åsyn, men inte inför Guds ögon. Källan till alla rikedomar, den store Välgöraren, skulle ge detta uppriktiga, ärliga offer den största vikt för det goda. Änkans skärv har blivit som en ström, liten vid källan men som fortsätter att flöda genom alla tider, tills den har vidgats och djupnat, och flödar i tusen kanaler där den bidrar till sanningens utvidgande och fyller de behövandes behov. Denna lilla gåvas inflytande har verkat och nått mänskligheten i världens alla tidsåldrar och i varje land på jorden. De små rännilar som flutit in i Herrens skattkammare från de frikostiga, självuppoffrande fattiga, har bildat en levande källa, och dess strömmar flödar ut och uppfriskar de behövande och resulterar i tusentals själars frälsning.

Åter igen, den inverkan som exemplet med änkans skärv utgör på deras hjärtan, som är benägna att själviskt hålla tillbaka de medel som Gud har anförtrott dem från honom, kan inte rätt bedömas. Hennes frikostighet, hennes tro och uppriktighet är en ständig förebråelse till bekväma, själviska och tvivlande människor som har pengar som de kan använda för att göra gott i världen om de vill. De manas till goda gärningar av de fattigare brödernas osjälviska gåvor. Den lilla välgörenhetsgärning som änkan utförde var bara ett litet ljus i början, men det har stadigt brunnit starkare och starkare, och spritt sina strålar längre och med mer intensivt ljus, och kommer att fortsätta brinna ljusare och starkare, och nå alla länder och väderstreck. De fattiga, lika väl som de rika, kan glädjas åt den välsignade förmånen att veta att de är Guds förvaltare, och kan identifiera sina egna intressen med Jesus Kristus, och med den lidande mänskligheten som är återköpt med hans blod.

Men Gud ville inte att rika eller fattiga för ett ögonblick ska ha den uppfattningen att han är beroende av dem, eller att deras frikostighet på något sätt kan gottgöra defekter i den kristna karaktären. Frikostighet är bara en av den kristna karaktärens drag. Den inspirerade aposteln säger, ”Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.” 1 Kor 13:3. Välgörenhet definieras så: ” Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst” 1 Kor 13:4. Ett träds karaktär, som bär alla dessa frukter, kan lätt upptäckas. För ”av dess frukt ska ni känna det”. Som Jesu Kristi efterföljare, måste vi vara klarvakna för att se Satans bedrägerier med himmelsk syn. Gud har gess oss sitt ord som en karta för att visa oss vägen till den eviga stranden. Med bibeln som vår vägvisare, hjälpta av vårt eget förnuft som hållits klart genom strikt måttlighet i våra vanor, kan vi fullgöra vår plikt som Mästarens tjänare, tjänare som har plikter att utföra och eviga intressen att försäkra oss om.

Välgörenhet är ett värdefullt karaktärsdrag som måste kultiveras och stärkas genom ständig träning. Gud är inte beroende av oss. Han kan säga ett ord, och alla berg förvandlas till guld. ”Ty alla skogens djur är mina, boskapen på de tusen bergen. Jag känner alla fåglar på bergen, allt som rör sig på marken är mitt. Om jag hungrade skulle jag inte säga det till dig, ty hela jorden är min med allt den rymmer.” Dessa ord uttalades som en tillrättavisning till Israel, vars hjärtan inte var rättsinniga inför Gud. De förökade sina offer, som om de kunde göra en kompromiss med Gud, medan de skiljde sig från honom genom sina onda gärningar. Medan de förökade sina offerdjur på altaret, odlade de inte ren och levande gudaktighet i hjärtat, som skulle göra att de ständigt skulle följa de två stora principerna i morallagen, kärleken till Gud och kärleken till människor.

Gåvor och offer kan inte köpa frälsning för någon av oss. Bibelns religion är den utveckling av vår moraliska natur som samtalar med Gud, älskar det som Gud älskar och hatar det som Gud hatar. Gud kommer inte att acceptera dina gåvor om du håller dig själv tillbaka. Han ber inte bara om det som är hans eget när det gäller de medel som han anförtrott dig, utan om hans egen egendom i din kropp, själ och ande, som han köpt till det oändliga priset av Guds Sons blod.

Gud kunde ha gjort änglar till ambassadörer för sin sanning. Han kunde ha förkunnat lagen från Sinai med sin egen röst. Men han valde att inviga människan i sitt rådslag, och binda honom till sig själv, för att genom människans avgörande insats, Kristi kors hemligheter skulle förklaras fullständigt med en hörbar röst. Människan har ett arbete att utföra. Och i detta arbete kommer livet att visa sig vara en välsignelse. Livets verkliga värde avgörs av karaktären på det arbete som upptar människans krafter. Om de krafter som änglarna har gavs åt människor, skulle de inte vara till någon nytta om inte något nytt arbete gavs henne, där hon kunde använda dem. Alla de rikedomar som anförtrotts människan är bara en förbannelse om hon inte använder dem för att fylla sina egna dagliga behov och de behövandes som finns omkring henne, och för att förhärliga sin Skapare genom att främja hans verk på jorden.

Syften som manar till praktiskt välgörenhet måste läggas inför henne, annars kan hon inte ta efter Den Store Förebildens karaktär. Människan skulle inte ha några gåvor att ge om de inte först blev givna till henne. Men vår himmelske Fader har försett män-niskan med allt, för att hon ska testas och prövas i allt, och genom Kristi förtjänst fullkomna en rättfärdig karaktär.

Gud har gjort människan till sin broders vårdare, och kommer att hålla henne ansvarig för detta stora förtroende. Gud har tagit människan i förbund med sig själv, och han har planerat att människor ska arbeta i harmoni med honom. Han har försett oss med ett system för välgörenhet, för att människan som han har skapat till sin avbild ska kunna bli självuppoffrande till sin karaktär, lik honom vars oändliga natur är kärlek. Han har utvalt människan till sin socialarbetare för att dela ut de välsignelser som han har gett honom. ”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” Gud har gjort allt som en vänlig himmelsk Fader kan göra för vårt bästa. Han frågar mänskligheten om han har misslyckats i något enda avseende när det gäller att göra allt han kunde göra för mänsklighetens bästa. ”Och nu, Jerusalems invånare och Juda män, döm mellan mig och min vingård. Vad kunde mer göras för min vingård än vad jag har gjort för den?”

Gud har satt sin tillit till oss genom att göra oss till förvaltare för ekonomiska medel och hans rika nåd. Hur ska vi visa vår uppskattning för hans omvårdnad och kärlek och ojämförliga nåd, om inte genom att tacksamt återgälda våra talenter, i form av pengar och förmågor, med trofasthet och integritet. Vi kan inte rimligen berika Herren genom att ge någon gåva direkt till honom, för han är den som gett oss alla våra rikedomar. Men han visar oss till den fattige, lidande och förtryckta, och till själar som är bundna med misstagens och vidskeplighetens kedjor, och försäkrar oss om att ifall vi gör gott mot dessa, accepterar han den handlingen som om den vore utförd mot honom själv. Kristus identifierar sig själv med den lidande mänskligheten. ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”