Kära bröder och systrar
Den 1. November, 1850 Kära Bröder och Systrar!
Jag vill ge Er en kort skildring av det, som Herren nyligen visade mig i en syn. Jag blev visad Jesu älsklighet och den kärlek, som änglarna hyser för varandra. Ängeln sade: Uppfattar Ni inte deras kärlek? – Ta sedan efter den! Precis så måste Guds folk älska varandra. Låt det hellre falla en skugga över Dig själv, än över en broder. Jag såg, att ingen hade framställt budskapet ”Sälj vad ni äger och ge gåvor” {Lukasevangeliet 12:33} i dess rätta ljus; att den egentliga avsikten med vår Frälsares ord inte hade framgått klart. Jag såg, att ändamålet med att sälja inte var, att skänka gåvor till dem, som kan arbeta och försörja sig själva; utan för att sprida sanningen. Det är en synd, att understödja och föda dem, som är i stånd till att arbeta, men ligger på soffan. Somliga har nitiskt bevistat mötena; inte för att ära Gud, utan för ”bröden och fiskarna”. Det vore mycket bättre för dessa, att stanna hemma och arbeta med händerna, ”för att uträtta goda ting”, för att försörja sina familjer, och få något att stötta den dyrbara nuvarande sanningens sak med.
Jag såg, att några hade felat, genom att be om tillfrisknande för sjuka i icke troendes åhörande. I fall någon ibland oss är sjuk, och ber om församlingens förbön, enligt Jakobsbrevet 5:14, 15, bör vi följa Jesu exempel. Han bad de icke troende, att lämna lokalen, sedan botade han den sjuke. Alltså skall vi skilja oss från andras otro, när vi ber för sjuka ibland oss.
Sedan fördes jag tillbaka till den tidpunkt, då Jesus gick avsides med lärjungarna, till den övre salen, och först tvådde deras fötter, varpå han gav dem det brutna brödet att äta, som en bild på sin brutna kropp, och druvans vin som bild på sitt spillda blod. Jag såg, att alla bör handla med förståelse, och följa Jesu exempel i dessa ting. När de deltar vid denna ceremoni, bör de så långt som möjligt vara åtskilda från icke troende.
Därefter blev jag visad, att de sju sista plågorna kommer att utgjutas, sedan Jesus har lämnat helgedomen. Ängeln sade: Det är Guds och Lammets vrede, som åstadkommer dödens utplåning av de onda. Tack vare Guds röst kommer de heliga att vara mäktiga och fruktansvärda som en här med banér; men den bestämda domen kommer ej att verkställas då. Verkställigheten av domen inträffar vid slutet på de 1 000 åren.
Sedan de heliga har förvandlats till odödlighet, och är församlade, samt har tagit emot sina harpor, kronor, m.m. och har gått in i den heliga staden, bestämmer Jesus och de heliga domen. Böckerna öppnas, livets bok och dödens bok; livets bok innehåller de heligas goda gärningar, och dödens bok innehåller de ondas onda gärningar. Dessa böcker jämförs med lagboken, och efter den blir de dömda. De heliga genomgår i samstämmighet med Jesus domen över de onda döda. Se här, sade ängeln, de heliga sitter jämte Jesus i domstolen, och bedömer envar av de onda, enligt deras gärningar begångna i kroppen, och de antecknar vid deras namn deras straff, inför tillkännagivandet av domen. Jag såg, att detta var de heligas arbete tillsammans med Jesus, i den Heliga Staden, innan den sänks ned på jorden, under loppet av de 1 000 åren. Vid slutet på de 1 000 åren lämnar Jesus och änglarna samt alla de heliga med honom den Heliga Staden, och när han stiger ned på jorden med dem, uppstår de onda, och så kommer de människor, som har ”genomborrat honom”, att uppstå och se honom i fjärran i all hans härlighet, med änglarna och de heliga hos sig, och de kommer att jämra sig på grund av honom. De kommer att se spikmärkena i hans händer, och i hans fötter, samt spjutsåret i hans sida. Avtrycken efter spikarna och spjutet kommer då att utgöra hans härlighet. Det är vid slutet på de 1 000 åren, som Jesus står på Oljeberget, och berget delar sig i två, och det blir till en mäktig slätt, och de, som flyr vid den tidpunkten, är de onda, som nyligen har uppstått. Då kommer den Heliga Staden ned och intar sin plats på slätten.
Därpå ingjuter Satan de onda, som har uppstått, med sin anda. Han inbillar dem, att hären i staden är liten, och att hans här är stor, samt att de kan övervinna de heliga och inta staden. Medan Satan samlar sin här, beskådar de heliga i staden skönheten och härligheten hos Guds paradis. Jesus är deras anförare och leder dem. Den älsklige Frälsaren avlägsnar sig tillfälligt från vår grupp; men vi hör snart hans älskade stämma: ”Kom, min Faders välsignade, och ärv det rike, som har varit berett åt Er sedan världens grundläggning.” Vi samlas omkring Jesus, och så snart, som han stänger stadens portar, uttals förbannelsen över de onda. Med portarna stängda, tar de heliga till vingarna och flyger upp till stadsmurens krön. Jesus är också där, hans krona är strålande och härlig. Det är en krona inom en krona, sju i allt. De heligas kronor är av det renaste guld, täckta av stjärnor. Deras ansikten strålar av härlighet, ty de är Jesu uttryckliga avbilder; och i det, att de reser sig upp och rör sig tillsammans till stadens krön, blir jag hänryckt av anblicken.
Då ser de onda, vad de har gått miste om; så andas Gud eld över dem, och förtär dem. Därmed verkställs domen. De onda drabbas av straffet, som de heliga i samstämmighet med Jesus hade bestämt över dem under loppet av de 1 000 åren. Samma eld från Gud, som har förtärt de onda, renar hela jorden. De söndrade, taggiga bergen smälter av hetta, likaså atmosfären och allt orent förtärs. Sedan öppnar vårt arv upp sig för våra blickar, härligt och skönt, ja, hela den nyskapade jorden blir vår. Vi utropar alla högljutt: Ära, halleluja!
Jag såg också, att herdarna borde rådgöra med dem, som de hade orsak till, att hysa tillit till – dem, som har varit en del av samtliga budskap, och som står fast vid den nuvarande sanningen, ty de försvarar en ny, betydelsefull trospunkt, som de ser bibliskt stöd för. Då skulle herdarna förenas fullständigt, och herdarnas förbund skulle märkas inom församlingen. Ett dylikt handlingssätt såg jag skulle förhindra olyckliga splittringar, och därmed undanröjs faran för, att den dyrbara hjorden delas, och fåren sprids, utan herde.
Den 23. September visade Herren mig, att han hade räckt ut handen en andra gång, för att återupprätta sitt restfolk, och att ansträngningarna måste fördubblas i denna samlingstid. I kringspridningstiden blev Israel slaget och sönderrivet; men nu i samlingstiden kommer Gud att helbrägda och förbinda sitt folk. Under spridningen hade försök, att sprida sanningen föga framgång, endast litet eller inget uträttades; men i samlingen, när Gud för ihop sitt folk, kommer ansträngningar, för att sprida sanningen, att ha sin tänkta effekt. Alla bör vara förenade och nitiska i arbetet. Jag såg, att det var skamligt för oss, att tala om spridningen, för att styra samlandet; för i fall Gud inte gör mera för oss nu, än han gjorde den gången, kommer Israel aldrig att samlas. Det är lika nödvändigt, att sanningen publiceras i tidningar, som att den förkunnas.
Herren visade mig, att 1843-diagrammet tillkommit genom hans försorg, och att ingenting i det skulle ändras; att siffrorna var sådana han önskade. Hans hand låg över och täckte ett missförstånd rörande en siffra, så att ingen såg det, förrän han lyfte på handen.
Sedan såg jag rörande ”det dagliga”, att ordet ”offret” hade lagts till genom mänskligt tänkande, och inte hör till texten; och att Herren tillhandahöll den riktiga förståelsen av det till dem, som gav domstimmens rop. Då enhet existerade före 1844, var nästan alla eniga om den korrekta åsikten angående ”det dagliga”; men sedan 1844 har en annan åsikt antagits, varpå följde förvirrings mörker.
Herren visade mig, att talet om tid inte har varit en prövosten sedan 1844, och att det heller aldrig mera kommer att vara det.
Så blev jag hänvisad till några, som befinner sig i allvarlig villfarelse, nämligen att de heliga skall resa till det gamla Jerusalem före Herrens ankomst. En sådan hållning har skapats, för att avleda tänkandet och intresset från Guds nuvarande arbete, under den tredje ängelns budskap; ty i fall vi skall bege oss till Jerusalem, kommer våra sinnen naturligt nog att vara där, och vi kommer att hålla tillbaka våra medel från annat bruk, för att föra de heliga till Jerusalem. Jag såg, att orsaken till denna stora villfarelse var, att de inte har bekänt och avsagt sig sina tidigare villfarelser.
E. G. White.
avsn nr:1 | |
avsn nr:2 | |
avsn nr:3 | |
avsn nr:4 | |
avsn nr:5 | |
avsn nr:6 | |
avsn nr:7 | |
avsn nr:8 | |
avsn nr:9 | |
avsn nr:10 | |
avsn nr:11 | |
avsn nr:12 | |
avsn nr:13 | |