Review and Herald d. 6. november 1913

tillbaka

I Elias’ ande och kraft

Under de långa århundraden som har förflutit sedan Elias’ tid, har berättelsen om hans livsverk fört inspiration och mod med sig till dem, som har blivit kallade att stå för det som är rätt mitt under avfall. För oss, ”som har världens slut inpå oss” (1 Kor. 10:11), har det en speciell innebörd. Historien upprepar sig. Världen i dag har invånare som liknar Ahab och Isebel. I vår tid är avgudadyrkan lika vanlig som på Elias tid. Något yttre altare kanske inte syns till och det kanske inte finns någon bild att vila ögonen på. Ändå är det tusentals, som följer efter den här tidens gudar - efter rikedom, berömmelse, nöjen och angenäma osanningar, som tillåter människor att följa sitt oomvända hjärtas böjelser. Folkmassorna har en felaktig uppfattning om Gud och Hans egenskaper och tjänar en falsk gud i lika hög grad som baalsdyrkarna gjorde. Många, också bland dem som gör anspråk på att vara kristna, har låtit sig påverkas av inflytanden, som alltid är emot Gud och Hans sanning. Därigenom leds de till att vända sig bort från det gudomliga och upphöja det mänskliga.

Den rådande anden i vår tid är otrons och avfallets ande - en ande, som erkänns som upplyst på grund av att man anser sig ha kunskap om vad som sanning, men som i själva verket är det blindaste övermod. Mänskliga teorier upphöjs och får ersätta Gud och Hans lag. Satan frestar män och kvinnor till olydnad med löfte om att de skall finna frihet i olydnaden, som kommer att göra dem till gudar. Märkbar är en ande som gör motstånd mot Guds klara Ord, en avgudadyrkande ande som upphöjer mänsklig visdom över gudomlig uppenbarelse. Människor har låtit sina sinnen bli så förmörkade och förvirrade genom att anpassa sig till världsliga seder och världsligt inflytande, att de förefaller att ha förlorat all förmåga att skilja mellan ljus och mörker, sanning och villfarelse. Så långt har de vikit av från den rätta vägen, att de framhåller några få s.k. filosofers åsikter som mer trovärdiga än Bibelns sanningar. De enträgna bönerna och löftena i Guds Ord, dess varningar mot olydnad och avguderi, - alla är de oförmögna att smälta deras hjärtan. En sådan tro som Paulus, Petrus och Johannes utövade, betraktar de som gamla, mystiska och ovärdiga för modernt tänkande människor.

I begynnelsen gav Gud Sin lag till människorna som ett medel till att få lycka och evigt liv. Satans enda hopp om att kunna motarbeta Guds avsikt är att leda män och kvinnor till olydnad mot denna lag. Hans ständiga försök har varit att framställa dess lära på ett felaktigt sätt och att förklena dess innebörd. Hans främsta idé har varit att försöka förändra själva lagen, så att människor förleds till att överträda dess föreskrifter, samtidigt som de gör anspråk på att lyda dem.

En författare har liknat försöket att ändra Guds lov vid ett gammalt spjuveraktigt sätt att vrida en vägskylt åt fel håll vid en viktig vägkorsning där två vägar möts. Den förvirring och de besvär, som detta ofog har fört med sig, har varit stor.

En vägskylt var uppsatt av Gud för dem som färdas genom den här världen. Den ena armen vid detta vägskäl pekade mot villig lydnad mot Skaparen som vägen till lycka och liv, medan den andra armen visade mot olydnad som stigen till elände och död. Vägen till lycka var lika klart markerad som vägen till fristaden under det judiska rättssystemet. Men på en ond tid för vårt släkte, vände den store fienden till allt gott vägskylten åt motsatt håll, så att stora skaror ända sedan dess har gått åt fel håll.

Herren instruerade israeliterna genom Moses: ”Säg till Israels barn: Mina sabbater skall ni hålla, ty de är ett tecken mellan mig och er från släkte till släkte, för att ni skall veta att jag är HERREN som helgar er. Ni skall hålla sabbaten, ty den är helig för er. Den som vanhelgar den skall straffas med döden, ty var och en som på den dagen utför något arbete skall utrotas ur sitt folk. Sex dagar skall man arbeta, men den sjunde dagen är en sabbat för vila, helgad åt HERREN. Var och en som utför något arbete på sabbatsdagen skall straffas med döden. Israels barn skall hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade. ” (2.Mos.31:13- 17).

I dessa ord definerar Herren klart lydnad som vägen till Guds stad, men den syndiga människan har ändrat vägskylten, så att den visar åt fel håll. Han har satt upp en falsk sabbat och förorsakat att män och kvinnor tror, att de lyder Skaparens bud genom att vila på den.

Gud har förklarat, att den sjunde dagen är HERRENS sabbat. ”Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara”. Därefter upphöjde Gud denna dag till ett minnesmärke över Sitt skapelseverk. Genom att vila på den sjunde dagen ”från allt sitt verk som han hade gjort”, välsignade Gud den sjunde dagen och helgade den. (1 Mos. 2:1-3).

Under tiden för uttåget ur Egypten, fick sabbaten som förordning en framskjuten plats inför Guds folk. Medan de fortfarande befann sig i slaveri, hade deras arbetsledare försökt tvinga dem att arbeta på sabbaten genom att öka den mängd av arbete som man önskade få utfört varje vecka. Om och om igen hade villkoren för arbetet gjorts hårdare och mer krävande. Men israeliterna befriades från slaveri och fördes till en plats där de ostört kunde iaktta alla Jehovas föreskrifter. Vid Sinai förkunnades lagen. En utskrift av den, på två stentavlor, ”skrivna med Guds finger” överlämnades till Mose. (2 Mos. 31:18) Under nästan fyra års vandring blev israeliterna ständigt påminda om den av Gud förordnade vilodagen genom att mannat uteblev var sjunde dag och genom att den dubbla portion, som föll under tillredelsedagen, på ett mirakulöst sätt bevarades.

Innan man gick in i det utlovade landet, förmanade Mose israeliterna: ”Håll sabbatsdagen så att du helgar den.” (5 Mos. 5:12). HERREN bestämde, att Israel, genom att troget iaktta sabbatsbudet, kontinuerligt skulle påminnas om sitt ansvar inför Honom som deras Skapare och Återlösare. Eftersom de skulle hålla sabbaten i rätt anda, kunde avgudadyrkan inte existera. Om emellertid kraven i dekalogens bud skulle sättas åt sidan som om de inte längre gällde, skulle Skaparen bli blortglömd och människor skulle tillbe andra gudar.

”Jag gav dem också mina sabbater,” förklarade Gud, ”som ett tecken mellan mig och dem, för att de skulle inse att jag är HERREN som helgar dem.” Men ”de föraktade mina föreskrifter och följde inte mina stadgar ”utan vanhelgade mina sabbater, ty i sina hjärtan följde de sina avgudar.” (Esra 20:12, 16). Då Han vädjade till dem att vända om till Honom, drog Han på nytt deras uppmärksamhet till vikten av att hålla sabbaten helig. ”Jag , HERREN, är er Gud”, sade Han. ”Vandra efter mina stadgar och håll mina föreskrifter och följ dem. Håll mina sabbater heliga. Låt dem vara ett tecken mellan mig och er, för att ni skall inse att jag är Herren, er Gud.” (Hes. 20: 12, 16, 19, 20).

I sin fruktansvärda anklagelse av Juda för dess fortsatta avfall, förklarade HERREN: ”Mina sabbater vanhelgar du.” ”Prästerna”, sade han, ”...blundar för mina sabbater.” ”Därför utgjuter jag min vrede över dem och gör slut på dem med min förbittrings eld. Deras gärningar skall jag låta komma över deras huvuden.”Hes. 22:8, 26, 31.

När Jerusalem under Nehemjas dagar byggdes upp på nytt, bemöttes brott mot sabbatsbudet med den barska frågan: ”Var det inte därför att era fäder gjorde sådant som vår Gud lät alla dessa olyckor komma över oss och denna stad? Och nu drar ni ännu mer vrede över Israel genom att vanhelga sabbaten!” (Neh. 13:18).

Under sin tjänst på jorden, framhävde Kristus starkt sabbatens bindande krav. I all sin undervisning visade han vördnad för den förordning han själv hade instiftat. På Hans tid hade sabbaten blivit så fördärvad att iakttagandet av den snarare utstrålade själviska och egenmäktiga människors karaktärer än Guds egenskaper. De som gjorde anspråk på att känna Gud framställde Honom på ett felaktigt sätt, men Kristus avvisade deras falska undervisning. Trots att rabbinerna följde Honom med obarmhärtig fientlighet, visade Han inte det minsta tecken på att försöka närma sig deras önskemål, utan gick sin väg rakt fram genom att hålla sabbaten i överensstämmelse med Guds lag.

På ett språk som inte kunde missuppfattas, vittnade Han om Sin aktning för Jehovas lag. Han sade: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen, säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem, och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket.” (Matt. 5:17- 19) ( Konkluderes)