Review and Herald d. 8. november 1887

tillbaka

Ödmjukhet föregår Ära

”’Var det inte när du var liten i dina egna ögon som du blev ett huvud för Israels stammar och HERREN smorde dig till kung över Israel?” {Första Samuelsboken 15:17.} Här pekar Samuel på grunden för Sauls val till Israels tron. Han hyste en ödmjuk åsikt om sina egna förmågor, och var villig till, att låta sig undervisas. Då det gudomliga valet föll på honom, ägde han en annan kunskap och erfarenhet, och hade, förutom många goda egenskaper, flera allvarliga karaktärsbrister. Men Herren gav honom den Helige Ande som vägledare och hjälpare, och satte honom i en position, där han kunde utvecklas till härskare över Israel.

Skulle han lita på sin egen styrka och omdöme, skulle Saul handla impulsivt och begå allvarliga fel. Men om han skulle förbli ödmjuk, och hela tiden söka den gudomliga visdomens ledning, och växa i takt med, att Guds försyn öppnade vägen, skulle han bli i stånd till, att utsända order från sin höga ställning med framgång och ära. Under den gudomliga nådens inflytande, skulle alla goda kvaliteter vinna styrka, medan onda drag efter hand skulle mista sitt grepp.

Detta är det verk, som Herren har i sinne att göra för alla, som helgar sig själva åt honom. Det är många, som han har kallat till ställningar i sitt verk av samma orsak, som han kallade Saul, eftersom de är så små i sina egna ögon, och för att de har en ödmjuk och lärvillig ande. Enligt sin försyn, placerar han dem, där de kan lära sig av honom. Till alla, som tar emot undervisning, skänker han nåd och visdom. Det är hans avsikt, att föra dem i nära kontakt med honom själv, så att Satan inte får tillfälle till, att förvrida deras omdöme, eller övermanna deras samvete. Han visar dem deras karaktärsbrister, och ger alla, som söker hans hjälp, styrka, för att rätta till deras fel. Oavset, vad en persons mest efterhängsna synd är, vilka bittra eller ödeläggande lidelser, som kämpar om herraväldet, kommer vederbörande att segra, om han eller hon är vaksam och bekrigar dem i Israels Hjälpares namn och styrka. Guds barn borde öva upp en stark känslighet för synd. Ett av Satans mest vällyckade påfund är, att få folk till att begå små synder, för att göra dem blinda för faran, genom att ge efter i småsaker, genom små avvikelser från Guds tydligt givna befallningar. Många, som med förfäran viker undan för stora överträdelser, förmås till, att betrakta små synder som utan särskild betydelse. Men dessa små synder suger ut livet ur själens gudsfruktan. Fötter, som viker in på en stig ledande bort från den rätta vägen, tar sig in på den breda vägen, som slutar i döden. Väl man har hamnat i utförsbacken, vet ingen, var det slutar.

Då Agag, Amaleks kung, skonades, kom Saul sitt folk att mena, att de vågade bruka det egna omdömet, i stället för Guds uppenbara befallning. De insåg ej, att den egna välgången som enskilda och som folk berodde på deras stränga iakttagande av hans befallningar, som ser från början till slut. Gud fordrar, att vi bevisar vår trofasthet mot honom genom orubblig lydnad. Gud fordrar, att vi skall visa vår trohet genom obetingad lydnad. När vi beslutar oss för något, bör vi inte bara fråga oss, om det tydligt kommer att vålla skada, utan om det strider mot Guds vilja.

Vi måste lära oss, att hysa tvivel på oss själva och uteslutande lita på Guds ledning och hjälp, för komma underfund om hans vilja och erhålla kraft till, att utföra den. Vi måste umgås flitigt med Gud. Bön i enskildhet, bön under arbetet, bön under vandring längs vägen, bön under nattetid, så att själens önskningar alltid stiger upp till Gud – detta är vår enda trygghet. Så vandrade Hanok med Gud. På detta sätt vann vår förebild kraft till, att vandra den törnbeströdda vägen från Nasaret till Golgata.

Den syndfrie Jesus, som den Helige Ande helt obegränsat utgöts över, erkände ständigt sitt beroende av Gud och sökte nya tillskott från kraftens och visdomens källa. Hur mycket mera skulle då inte den begränsade, felande människan förnimma sin avhängighet av Guds hjälp varje timme och varje ögonblick! Hur omsorgsfullt skulle hon inte följa Guds vägledning och sätta värde på vartenda råd, som ges henne. ”Som en tjänares ögon ser på sin herres hand, som en tjänarinnas ögon på sin frus hand” {Psaltaren 123:2}, så borde våra blickar följa Herren, vår Gud. Hans bud skulle tas emot i fullständig tillit och följas i glad lydighet.

Självtilliten är den klippa, som många har lidit skeppsbrott på. Hemligheten till den kristnes styrka och säkerhet uppenbaras i apostelns ord: ”genom tron bevarade”. {Första Petrusbrevet 1:5; ”bevaras genom Guds kraft”. King James Version.} Under alla livets förhållanden, bör hjärtats språk vara: ”Om Herren vill.” Vi bör vänta ödmjukt på gudomlig undervisning, aldrig rusa i förväg, eller spjärna emot vår himmelske vägledare.

Jag skulle önska, att vi kunde fatta innebörden av orden: Kristus ”själv har lidit och blivit frestad”. {Hebréerbrevet 2:18.} Fastän han var fri från syndens besmittelse, gjorde hans heliga naturs finkänslighet beröring med det onda outsägligt smärtsam för honom. Likväl mötte han i sin mänskliga natur ärkerivalen ansikte mot ansikte och stod ensam emot den fiende, som begärde hans tron. Kristus kunde inte med så mycket som en tanke förmås till, att ge efter för frestelsens makt. I människornas hjärtan finner Satan en eller annan sak, med vars hjälp han får fotfäste; ett eller annat syndigt begär närs, och med hjälp av detta kan hans frestelser utöva sin makt. Men Kristus sade om sig själv: ”ty denna världens furste kommer. Mot mig förmår han ingenting.” {Johannesevangeliet 14:30.} Frestelsens stormar slog emot honom, men de kunde inte få honom till, att vackla från sitt förbund med Gud.

Alla Kristi efterföljare måste möta samme ondskefulle fiende, som angrep deras Mästare. Med enastående skicklighet anpassar han sina frestelser efter deras förhållanden, deras temperament, deras mentala och moraliska särprägel, deras starka lidelser. När han hänvisar till världsliga nöjen, vinning och berömmelse, viskar han alltid i folks öron: ”Allt detta skall jag ge Dig, om Du gör, vad jag säger Dig.” Vi måste se på Kristus; vi måste stå emot, såsom han stod emot; vi måste be, såsom han bad; vi måste lida, såsom han led, om vi önskar att segra, såsom han segrade.

Oavsett, vilken ställning Gud har satt oss i, oavsett vårt ansvar eller våra faror, bör vi komma ihåg, att han högtidligt har lovat, att ge den nödvändiga nåden till den uppriktigt och allvarligt sökande. De, som känner sig ovärdiga sin position, och ändå godtar den, därför att Gud befaller dem, litar på hans kraft och visdom. Härigenom går de framåt i styrka och mera styrka. När de tar upp sitt arbete, må de ha allt att lära; men med Kristus som undervisare, blir de effektiva medarbetare. Gud betror inte de världsligt kloka med sitt verk; för de är för stolta, för att lära. Han väljer dem, som är medvetna om sina fel, och vill bli ledda av ofelbar visdom.

De, som har lärt sig av Kristus, visar i alla lägen en ödmjuk och lärvillig anda, och är alltid villiga, att ta emot råd eller rättelser. Herren skänker sina tjänare olika gåvor. Ingen person besitter alla nödvändiga kvalifikationer, för att föra Guds verk framåt. Härigenom är ingen kvalificerad till, att handla oavhängigt i något ärende, som angår Herrens sak. Inom Kristi kropp förekommer samma lag om inbördes beroende och samma nödvändiga harmoni i agerande, som förekommer inom människokroppen. Då ingen församlingsmedlem är fullständig i sig själv, utgör alla tillsammans ett fullständigt helt.

Kristi saktmod och ödmjukhet skall ses i hans efterföljare. Skörden är mogen att inhösta, vetet böjer sig av vikten i det mogna axet – detta är en bild på den kristnes mognad för den himmelska ladan. Ju mera han liknar Jesus, och ju rikare och mera fullkomlig hans karaktär är i utvecklandet av de kristna nådegåvorna, desto mindre böjd är han, att ära eller upphöja jaget. Med Israels ståtlige sångare, är hans hjärtas språk detta: ”Inte åt oss, HERRE, inte åt oss utan åt ditt namn ge äran, för din nåds och din sannings skull.” {Psaltaren 115:1.}