Review and Herald d. 8. november 1898

tillbaka

Guds uppenbarelse

”Gud som sade: ’Ljus ska lysa ur mörkret’, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus.” {Andra Korintierbrevet 4:6.}

Före syndafallet vilade inte ett moln över våra första föräldrars sinnen för att skymma deras tydliga uppfattning om Guds karaktär. De var fullkomligt anpassade till Guds vilja. Ty ett täcke, ett vackert ljus, Guds ljus, omgav dem. Herren besökte det heliga paret och undervisade dem genom sina händers verk. Naturen var deras lärobok. I Edens lustgård visades Guds existens i naturens föremål som omgav dem. Varje träd i trädgården talade till dem. Guds osynliga ting sågs tydligt och förstods genom de ting som var skapade, ja, hans eviga kraft och gudom.

Men även om det är sant att Gud sålunda kunde urskiljas i naturen, stärker detta inte påståendet att efter syndafallet en fullkomlig kunskap om Gud uppenbarades i den naturliga världen för Adam och hans efterkommande. Naturen kunde förmedla sina lärdomar till människan i hennes oskuld; men överträdelsen förde en plåga över naturen och ingrep mellan naturen och naturens Gud. Om Adam och Eva aldrig hade varit olydiga mot sin Skapare, hade de hållit sig på den perfekta rättfärdighetens väg, skulle de ha känt och förstått Gud. Men då de lyssnade till frestarens röst och syndade mot Gud, vek ljuset från den himmelska oskuldens kläder ifrån dem; och genom att skiljas från oskuldens kläder, drog de omkring sig de mörka klädnaderna från okunnigheten om Gud. Det klara och fullkomliga ljus, som dittills hade omgivit dem, hade lättat upp allt de närmade sig; men berövade det himmelska ljuset kunde Adams efterkommande inte längre spåra Guds karaktär i hans skapade verk.

De ting i naturen som vi ser på idag ger oss bara en svag uppfattning om Edens skönhet och härlighet; ändå förkunnar den naturliga världen, med omisskännlig röst, Guds härlighet. I naturens ting, skadade som de är av syndens plåga, finns mycket vackert kvar. En allsmäktig i makt, stor i godhet, i barmhärtighet och kärlek, har skapat jorden, och även i dess fördärvade tillstånd inskärper den sanningar om den skicklige Mästerkonstnären. I denna naturbok som öppnats för oss – i de vackra, doftande blommorna, med deras varierande och delikata färg – ger Gud oss ett omisskännligt uttryck för sin kärlek. Efter Adams överträdelse kunde Gud ha förstört varje öppnande knopp och blomstrande blomma, eller så kunde han ha tagit bort deras doft, som är så tacksam för sinnena. På jorden, bränd och fördärvad av förbannelsen, i törnbuskarna, tistlarna, törnsnåren, ogräset, kan vi läsa fördömelsens lag; men i blommornas fina färg och doft kan vi lära oss att Gud fortfarande älskar oss, att hans barmhärtighet inte är helt borttagen från jorden.

Naturen är fylld med andliga lärdomar för mänskligheten. Blommorna dör bara för att springa fram till nytt liv; och i detta får vi lära oss läxan om uppståndelsen. Alla som älskar Gud kommer att blomma igen i Eden ovan. Men naturen kan inte lära ut läxan om Guds stora och förunderliga kärlek. Därför var naturen inte efter fallet människans ende lärare. För att världen inte skulle förbli i mörker, i evig andlig natt, mötte naturens Gud oss i Jesus Kristus. Guds Son kom till världen som Faderns uppenbarelse. Han var det ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor”. {Johannesevangeliet 1:9.} Vi har blivit tillsagda att betrakta ”ljuset från kunskapen om Guds härlighet i Jesu Kristi anlete”. {Andra Korintierbrevet 4:6, King James Version.}

I sin enfödde Sons person har himmelens Gud nedlåtit sig till att sänka sig ned till vår mänskliga natur. På Tomas’ fråga svarade Jesus: ”’Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Har ni lärt känna mig, ska ni också lära känna min Far. Nu känner ni honom och har sett honom.’ Filippus sade: ’Herre, visa oss Fadern så räcker det för oss.’ Jesus svarade: ’Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Orden jag talar till er säger jag inte av mig själv. Fadern bor i mig och gärningarna är hans verk. Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Och kan ni inte det, tro då för gärningarnas skull.” {Johannesevangeliet 14:6-.}

Den svåraste och mest förödmjukande läxan som människan måste lära sig är sin egen ineffektivitet när det gäller att vara beroende av mänsklig visdom, och det säkra misslyckandet i sina egna ansträngningar att läsa naturen korrekt. Synden har skymt hennes syn, och av sig själv kan hon inte tolka naturen utan att sätta den över Gud. Hon kan inte i den urskilja Gud, eller Jesus Kristus, som han har sänt. Hon är i samma position som atenarna, som reste sina altaren för dyrkan av naturen. Stående mitt på Areopagen, presenterade Paulus inför folket i Aten den levande Gudens majestät i motsats till deras avgudadyrkan.

”Atenare!”, sade han, ”Jag ser att ni på alla sätt är mycket religiösa. När jag gick omkring och studerade era gudabilder fann jag nämligen också ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det ni tillber utan att känna, det förkunnar jag nu för er. Gud är den som har skapat världen och allt som finns i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel gjorda av människohand. Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. Av en enda människa har han skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden, och han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo. Det gjorde han för att de ska söka Gud och kanske kunna treva sig fram och finna honom, fast han inte är långt borta från någon enda av oss. För i honom är det vi lever och rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt. Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att det gudomliga liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi.” {Apostlagärningarna 17:22-29.}

De som har sann kunskap om Gud blir inte så förälskade i materiens lagar eller naturens verksamheter att de förbiser, eller vägrar att erkänna, Guds ständiga verk i naturen. Naturen är inte Gud, och den har aldrig varit Gud. Naturens röst vittnar om Gud, men naturen är inte Gud. Som hans skapade verk bär den helt enkelt ett vittnesbörd om Guds kraft. Gudomen är naturens upphov. Den naturliga världen har i sig själv ingen kraft utom den som Gud tillhandahåller. Det finns en personlig Gud, Fadern; det finns en personlig Kristus, Sonen. Och ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.” {Hebréerbrevet 1:1-3.}

Psalmisten säger: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk. Dag berättar för dag, natt ger kunskap till natt, utan tal och utan ord, utan att man hör deras röst.” {Psaltaren 19:2-4.} Vissa kanske antar att dessa storslagna ting i den naturliga världen är Gud. De är inte Gud. Alla dessa under i himlen gör bara det verk som de har utsetts till. De är Herrens redskap. Gud är övervakaren, såväl som Skaparen, av allting. Den gudomliga varelsen är engagerad i att upprätthålla de saker som han har skapat. Samma hand som håller bergen och balanserar dem på deras plats, vägleder världarna i deras mystiska marsch runt solen.

Det förekommer knappt en företeelse i naturen som vi inte hittar hänvisning till i Guds ord. Ordet förklarar att ”Han låter sin sol gå upp”, och ”låter det regna". Han ”som låter gräs skjuta upp på bergen. . . . Han låter snö falla som ull, rimfrost strör han ut som aska. Han kastar sitt hagel som smulor . . . Han sänder sitt ord och det frusna smälter, han låter sin vind blåsa och vatten strömmar.” ”han låter blixtar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum.” {Matteusevangeliet 5:45; Psaltaren 147:8, 16-18; 135:7.}

Dessa ord i den Heliga Skrift säger ingenting om de oberoende naturlagarna. Gud tillhandahåller materien och egenskaperna för att genomföra sina planer. Han anlitar sina redskap för att låta växtligheten blomstra. Han sänder daggen och regnet och solskenet, så att grönska må springa fram och breda ut sin matta över jorden; så att buskarna och fruktträden kan knoppa och blomma och bära frukt. Vi skall inte förmoda att en lag sätts i rörelse för att fröet skall fungera självt, att bladet dyker upp eftersom det måste göra det av sig självt. Gud har lagar som han har instiftat, men de är bara de tjänare genom vilka han åstadkommer resultat. Det är genom Guds omedelbara verkan som varje litet frö bryter igenom jorden och kommer till liv. Varje blad växer, varje blomma blommar, genom Guds kraft.

Människans fysiska organism står under Guds övervakning; men den är inte som en klocka, som dras upp och måste gå av sig själv. Hjärtat slår, pulsslag följer på pulsslag, andetag följer på andetag, men hela varelsen står under Guds övervakning. ”ni är Guds åker, Guds byggnad.” {Första Korintierbrevet 3:9.} I Gud lever vi och rör oss och är till. Varje hjärtslag, varje andetag utgör den livgivande påverkan från honom som andades in i Adams näsborrar livets andetag, livskraften från den ständigt närvarande Guden, den store Jag Är.

De forntida filosoferna var stolta över sin överlägsna kunskap. Låt oss läsa den inspirerade apostelns förståelse av saken. ”De påstod att de var visa”, säger han, ”men de blev dårar och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. . . . De bytte ut Guds sanning mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen”. {Romarbrevet 1:22, 25.} I sin mänskliga visdom kan världen inte känna Gud. Dess vise män samlar en ofullkomlig kunskap om Gud från hans skapade gärningar, och sedan upphöjer de i sin dårskap naturen och naturlagarna över naturens Gud. De som inte har kunskap om Gud genom att acceptera den uppenbarelse han har gjort av sig själv i Kristus, kommer endast att få ofullkomlig kunskap om honom i naturen; och denna kunskap, så långt ifrån att ge upphöjda föreställningar om Gud och bringa hela varelsen i överensstämmelse med hans vilja, kommer att göra människorna till avgudadyrkare. Genom att bekänna sig vara kloka kommer de att bli dårar.

De som tror att de kan få kunskap om Gud förutom genom hans Representant, som Ordet förklarar ”utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen” {Hebréerbrevet 1:3}, kommer att behöva bli idioter i sina egna ögon, innan de kan bli kloka. Det är omöjligt att få perfekt kunskap om Gud enbart från naturen; för naturen själv är ofullkomlig. I sin ofullkomlighet kan den inte representera Gud, den kan inte avslöja Guds karaktär i hans moraliska perfektion. Men Kristus kom som en personlig Frälsare till världen. Han representerade en personlig Gud. Som en personlig Frälsare steg han upp i höjden; och han skall komma igen som då han steg upp till himmelen, som en personlig Frälsare. Han är den uttryckliga bilden av Faderns person. ”i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt”. {Kolosserbrevet 2:9.}