Review and Herald d. 10. november 1885

tillbaka

Tal till Medarbetarna

Jag känner mig föranledd, att tala till dem, som är engagerade i, att ge det sista varningsbudskapet till världen. Oavsett om de, som de verkar för, ser och accepterar sanningen, hänger mycket på den personlige medarbetaren. Guds befallning lyder: ”... rena er, ni som bär HERRENS kärl”; och Paulus ålägger Timoteus detta: ”Ge akt på dig själv och på din undervisning”. {Jesaja 52:11; Första Timoteusbrevet 4:16.} Arbetet måste börja med medarbetaren; han måste vara förenad med Kristus, liksom grenen är förenad med vinstocken. ”Jag är vinstocken”, sade Kristus; ”ni är grenarna.” {Johannesevangeliet 15:5.} Här visas den intimast möjliga förening. Inympas en bladlös gren på en blomstrande vinstock, blir den raskt en levande gren, som suger åt sig saft och näring från vinstocken. Fiber mot fiber, åder mot åder, klänger det unga skottet sig fast, tills det ger knopp, blomstrar och bär frukt. Det saftlösa skottet avbildar syndaren. När han har förenats med Kristus, är själ förenad med själ, det svaga och begränsade med det heliga och obegränsade, och människan blir till ett med Kristus.

”... utan mig”, säger Kristus, ”kan ni ingenting göra.” {Vers 5, slutet.} Gud har gjorts till visdom för oss, till rättfärdighet och helighet. Är vi, som hävdar oss vara Kristi medarbetare, förenade med honom? Förblir vi i Kristus, och är vi ett med honom? Det budskap vi frambär, är världsomspännande. Det måste nå ut till alla nationer, tungomål och folk. Herren fordrar inte av någon av oss, att gå ut med detta budskap, med mindre han ger oss kraft och nåd till, att överbringa det till folk på en sätt, som motsvarar dess betydelse. Den stora fråga vi har att ställa oss i dag, är: Frambär vi detta högtidliga sanningsbudskap på ett vis, som står i förhållande till dess vikt? Herren tänker verka med medarbetarna, om de gör sig helt beroende av Kristus. Han har aldrig planerat, att hans missionärer skall arbeta utan hans nåd, och vara blottade på hans kraft. Ett ödmjukt och förkrossat hjärta är Kristi Andes boning. ”’Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.” {Johannesevangeliet 14:23.}

Gud har utvalt oss i världen, för att vi skall vara ett särskilt och heligt folk. ”Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.” {Titusbrevet 2:14.} Guds medarbetare måste vara bönens människor, ihärdiga Bibelstuderande, som hungrar och törstar efter rättfärdighet, så att de kan vara ett ljus och till styrka för andra. Vår Gud är en nitisk Gud; och han förväntar sig, att vi tillber honom i ande och i sanning, i helighetens skönhet. Psalmisten säger: ”Hade jag haft onda avsikter i mitt hjärta skulle Herren inte ha hört mig.” {Psaltaren 66:18.} Som medarbetare, måste vi vara uppmärksamma på vårt uppförande. Om psalmisten inte skulle ha hörts med synd i hjärtat, hur skulle då förkunnarna kunna höras, i fall synd skulle förekomma ibland dem? Hela tiden utsätts vi för faror. Det är Satans noggrant utformade plan, att göra medarbetarna svaga i bön, svaga i styrka, svaga i inflytande över världen på grund av brister i karaktären, brister, som på inget sätt harmonierar med sanningen.

Väl 1844 var förbi, uppstod det fanatism ibland adventisterna. Gud gav varnande budskap, för att hejda det onda, som höll på att komma in. Det förekom alltför stor förtrolighet mellan vissa män och kvinnor. Jag framhöll för dem den heliga sanningsnorm, som vi bör uppnå, och den renhet i vårt uppförande, som vi måste upprätthålla, för att Gud skall kunna godkänna oss, och vi stå utan fläck eller skrynka eller något sådant. De mest allvarliga fördömanden från Gud förmedlades till män och kvinnor, vars tankar flöt i orena kanaler, samtidigt som de menade sig äga Guds oinskränkta välbehag. Men det budskapet blev förkastat. De vände sig mot mig och sade: Har Gud endast talat igenom Dig och inte igenom oss? De bättrade sig inte, och Herren lät dem fortsätta, tills besmittelsen var synlig i deras liv. Därefter har de, som fördömde mig för mina tillrättavisningar av dem, anklagat mig för det, som de själva hade varit skyldiga till, och som hade gett mig så stora kval och själslig pina.

Inte ens nu är vi utom fara. Varje person, som deltar i världens varning, kommer att frestas allvarligt till, att träda in på en kurs, som förnekar tron.

Som arbetare måste vi gemensamt ta avstånd från och fördöma allt, som på minsta vis skulle leda till synd i vårt inbördes förhållande. Vår tro är helig. Vår gärning är, att försvara Guds lags ära. Dess karaktär för inte någon ned på ett lågt plan i tanke eller uppförande. Det är många, som åberopar sin tro på och framhållande av sanningen, men som blandar sanningen med det felaktiga och med sina egna fantasifulla idéer. Dock finns det en upphöjd plattform, som vi kan stå på. Vi måste tro och framhålla sanningen sådan den är i Jesus. Helighet i hjärtat leder aldrig till orena handlingar. När en, som säger sig framhålla sanningen, gärna tillbringar mycken tid med unga damer, eller rent av med gifta kvinnor, varvid han förtroligt lägger handen på dem, eller ofta pratar med dem på förtroligt sätt, ta Er då i akt för honom. Sanningens rena principer har inte gjort intryck på hans själ. Sådana individer samarbetar icke med Jesus. De är inte i Kristus, och Kristus är ej i dem. De behöver omvändas grundligt, innan Gud kan godkänna deras arbete. Den sanning, som är av himmelsk upprinnelse, nedvärderar aldrig mottagaren. Den leder honom aldrig till minsta ansats till opassande förtrolighet. Tvärtom, den får en troende att helga sig, den lyfter upp och förädlar honom samt sätter honom i nära förbindelse med Jesus. Den leder honom till, att rätta sig efter aposteln Paulus’ maning om, att avhålla sig från varje antydan till synd, för att inte utsätta det goda för hån.

Vi har ett stort verk att utföra med, att upphöja och vinna människor för Kristus, och leda dem till att välja och allvarligt söka, att få del i gudomlig natur, för att undfly fördärvet, som råder i världen på grund av begäret. Varje tanke, varje ord och varje handling från medarbetarna bör vara av upphöjd natur, samt i samklang med den heliga sanning, som de försvarar. Det kan vara så, att män och kvinnor nödvändigtvis måste mer eller mindre förenas på våra viktiga missionsfält. Om detta är fallet, går det inte, att vara för mycket på sin vakt, eller tillräckligt försiktig. Gifta män behöver vara reserverade och vaksamma, så att inget ont går att säga sanningsenligt om dem. Vi lever i en tid, där synden förekommer överallt, och ett oöverlagt ord eller en opassande handling svårt skadar deras nytta, som visar denna svaghet. Håll anständigt avstånd; låt aldrig något ske i Ert förhållande till andra, som fienden kan dra fördel av. I fall Ni börjar, att visa varandra stor tillgivenhet, särskilt uppmärksamma Era favoriter, använda smickrande ord, kommer Gud att dra sin Ande tillbaka.

I fall gifta män tar sig an arbetet, och lämnar sina hustrur, att passa barnen, gör hustrun och modern ett lika stort och viktigt arbete, som husbonden och fadern. Även om den ene är ute på missionsfältet, är den andra en hemmissionär, vars bördor, bekymmer och omsorg vida övergår mannens och faderns. Hennes arbete är högtidligt och viktigt – att forma sina barns sinnen och dana deras karaktärsdrag, och lära upp dem till nyttighet här, samt göra dem beredda på det framtida, eviga livet. Mannen ute på missionsfältet kan erhålla människors ära, medan hon inte får något för det hårda arbetet där hemma. Men om hon arbetar för familjens bästa intresse, söker att forma deras karaktärer efter den gudomliga Modellen, skriver sekreterarängeln hennes namn som en av de största missionärerna i världen. Gud ser inte tingen så, som begränsade ögon ser dem. Hur noga bör mannen och fadern inte vara, för att hålla fast vid sin trohet mot äktenskapslöftet! Hur försiktig bör han inte vara till karaktären, för att inte uppmuntra till tankar hos unga flickor, eller rent av hos gifta kvinnor, som ej stämmer överens med den heliga och höga standarden – Guds bud. De bud, som Kristus pekar på, är övermåttan breda, och omfattar hjärtats tankar och intentioner. Här är det många, som går över gränsen. Deras hjärtans överväganden är inte av den rena och heliga natur, som Gud fordrar; och oavsett deras kall, oavsett hur många talanger de har, noterar Gud deras synd, och betraktar dem som betydligt mera skyldiga och förtjänta av hans vrede, än dem med färre talanger, mindre ljus, mindre inflytande.

Det gör ont i mig, när jag ser män rosas, smickras och strykas medhårs. Gud har uppenbarat, att vissa, som får denna uppmärksamhet, är ovärdiga att ta hans namn på sina läppar; ändå upphöjs de till skyarna enligt begränsade människors värdering, som endast ser till det yttre. Mina systrar, skäm inte bort eller smickra aldrig de stackars, felande männen, varken unga eller gamla, gifta eller ogifta. Ni känner inte till deras svagheter, och Ni kan inte ana, om denna uppmärksamhet och detta översvallande beröm kan visa sig bli deras fördärv. Jag blir oroad över denna kortsynthet, denna brist på visdom, som många uppvisar i denna förtrolighet.

Människor, som uträttar Guds arbete, och som har Kristus som ständig gäst i sina hjärtan, sänker inte moralens standard, utan söker att höja den. De finner ej behag i kvinnors smicker, eller låter sig förtrollas av dem. Måtte både unga och gifta män säga: ”Bort med tassarna!” Jag tänker inte orsaka minsta anledning till sladder om mig. Mitt goda namn är av långt större värde, än guld eller silver. Låt mig bevara det ofläckat. I fall människor angriper detta namn, skall det inte bero på, att jag har gett dem orsak till det, utan av samma orsak, som drev dem, som talade illa om Kristus – för att de avskydde hans karaktärs renhet och helighet; den var nämligen en ständig tillrättavisning av dem.

Jag önskar, att jag kunde inpränta hos varje verksam person i Guds sak det stora, ständiga behovet av allvarlig bön. De kan inte hela tiden stå på knä, men de kan lyfta upp sina hjärtan till Gud. Det var det sätt, som Hanok vandrade med Gud på. Akta Er för, att släppa lös självtillräckligheten, och tappa taget om Jesus, så att Ni verkar i Er egen styrka, i stället för i Mästarens anda och kraft. Förspill inte gyllene tillfällen på lättsinnigt prat. När Ni vänder hem från utfört missionsarbete, hylla inte Er själva, utan prisa Jesus; lyft upp Golgatas kors. Låt ingen rosa eller smickra Er, eller klamra sig fast vid Era händer, som om de vore ovilliga, att släppa taget. Sky allt sådant. När unga eller till och med gifta personer visar sig vilja avslöja sina familjehemligheter, var på Er vakt. När de uttrycker en önskan om sympati, kom då ihåg, att nu är det fara å färde. De, som är genomsyrade av Kristi anda, och som vandrar med Gud, känner ingen förbjuden längtan efter medlidande. De har en kamratskap, som tillfredsställer varje önskan i sinne och hjärta. Gifta män, som accepterar kvinnors uppmärksamhet, ros och smekande medhårs, bör betänka, att denna klass’ kärlek inte är värd att omfatta; den är värdelös.

Detta är en sak vi måste ge akt på. Vi måste akta oss för denna fördärvade tidsålders synder. Vi måste avstå från allt, som antyder tarvlighet och opassande förtrolighet. Gud fördömer dylikt. Det är förbjuden mark, som det är osäkert, att sätta fötterna på. Varje ord bör bidra till, att upphöja, förfina och förädla karaktären. Det är syndigt, att vara tanklös härvidlag. Aposteln Paulus förmanar Timoteus till ihärdighet och eftertänksamhet i sin tjänst, och sporrade honom till, att uppehålla sig vid det, som var rent och förträffligt, så att hans nyttighet skulle vara uppenbar för alla. Samma råd har denna tids unga bruk för. Grundliga överväganden är absolut nödvändiga. Om människor bara ville tänka mera och handla mindre impulsivt, skulle de bli framgångsrikare i sitt arbete. Vi har med saker att göra av evig betydelse, och vi har inte råd med, att väva in vårt eget, bristfälliga arbete. Vi skall representera Kristi karaktär.

Kvinnor är alltför ofta fresterskor. Av en eller annan orsak fångar de gifta och ogifta mäns uppmärksamhet, och förleder dem, tills de överträder Guds lag, tills deras nyttighet är förstörd och deras själar har kommit i fara. Berättelsen om Josef är nedtecknad till fördel för alla, som frestas i likhet med honom. Han var principfast som en klippa, och svarade fresterskan: ”Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?’” {Första Moseboken 39:9.} Den moraliska styrka, som han ägde, är det bruk för nu. Om kvinnor bara ville upphöja sina liv och bli Kristi medarbetare, skulle deras inflytande bli mindre farligt; men med sin nuvarande inställning, att inte ta ansvar hemma, och inte visa hänsyn för de krav Gud ställer på dem, är deras inflytande ofta starkt åt fel håll, deras krafter försvagas, och deras verk bär inte den gudomliga prägeln. De är inte hemmissionär, heller inte missionärer bortom hemmet; och ofta är hemmet, det dyrbara hem, rena röran.

Måtte varje kristen bekännare försöka, att övervinna all omanlighet, all svaghet och all dårskap. Somliga växer aldrig upp till personens fulla mognad i Jesus Kristus. De är barnsliga och ger efter för jaget. Ödmjuk dygd skulle rätta till allt detta. Ren religion besitter inga barnsliga, själveftergivande karaktärsdrag. Den är hedervärd i högsta grad. Därför bör ingen av dem, som har skrivit in sig som Kristi soldater, vara färdiga att ge upp på prövningens dag. Alla bör känna, att de har ett allvarligt arbete att göra med, att upphöja medmänniskorna. Ingen har rätt till vila från kriget, för att göra dygden önskvärd och osedligheten hatad. Att lyda Guds bud, är att göra det riktiga och endast det riktiga. Detta är kristen manlighet. Men många behöver att ofta ta till sig läxor från Kristi liv, som är vår tros upphovsman och fullkomnare. ”Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet. Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden.” {Hebréerbrevet 12:3-4.} Ni skall visa tillväxt i de kristna nådegåvorna. Genom att visa saktmod under provokation, och växa bort från låg jordiskhet, bevisar Ni, att Ni har en inneboende Frälsare. Varje tanke, ord och handling lockar människor till Jesus, i stället för till jaget. Det återstår väldigt mycket arbeta att uträtta, men litet tid till att göra det på. Låt Er livsgärning inspirera alla med tanken, att de har ett verk att göra för Kristus. Var det än förekommer plikter att uträtta, som endast få förstår, därför att de inte vill se sin livsgärning, acceptera dem, och utför dem.

Jag uppmanar Er åter till nödvändig renhet i varje tanke, i varje handling. Vi bär ett personligt ansvar inför Gud, ett personligt arbete, som ingen annan kan göra för oss. Det är, att göra världen bättre genom föreskrift, personlig strävan och exempel. Så länge vi är sällskapliga, låt det inte bara vara för nöjes skull, utan med avsikt. Det finns själar att frälsa. Närma Er dem genom personlig ansträngning. Öppna dörren för unga män, som utsätts för frestelse. Det onda lockar dem från höger och vänster. Försök, att intressera dem. I fall de är fulla av fel, försök då, att rätta till dessa fel. Håll Er inte på avstånd från dem, utan kom dem nära. Inbjud dem till Era öppna spisar; inbjud dem till Era familjealtaren. Det finns arbete, som tusentals behöver få gjort för sig. Varje träd i Satans trädgård dignar med frestelser, giftiga frukter, och verop höjs mot var och en, som plockar därav och äter. Låt oss minnas Guds krav på oss, att göra stigen till himmelen klar, strålande och tilltalande, så att vi kan dra själar bort från Satans destruktiva trolleri. Gud har gett oss ett förstånd, att brukas för ett ädelt mål. Vi är här som aspiranter till nästa liv. Denna period är för allvarlig, för att någon av oss skall vara nonchalant, eller handla oförsiktigt. Vårt umgänge med andra bör utmärkas av sobert uppträdande och himmelsk hållning. Våra samtal bör handla om himmelska ting. ”Men då talade de som fruktar HERREN med varandra, och HERREN gav akt och lyssnade. En minnesbok blev skriven inför honom för dem som fruktar HERREN och ärar hans namn. De skall vara mina, säger HERREN Sebaot, min egendom på den dag då jag utför mitt verk. Jag skall visa medömkan med dem så som en man visar medömkan med sin son som tjänar honom.” {Malaki 3:16-17.} När samtalen är av billig karaktär, och smakar av, att uppnå mänsklig sympati och mänsklig uppskattning, kommer de sig av kärlekskrank känslosamhet, och då går varken unga eller gråhårsmän säkra.

Vad är mera värdigt, att uppta sinnet med, än återlösningsplanen? Den är ett outtömligt ämne. Jesu kärlek, frälsningen given fallna människor genom Hans obegränsade kärlek, hjärtats helighet, den dyrbara, frälsande sanningen för de sista dagarna, Jesu Kristi nåd – dessa är de ämnen, som livar upp själen, och får de renhjärtade att känna den glädje lärjungarna erfor, då Jesus kom och vandrade med dem på vägen till Emmaus. Den, vars hängivenhet kretsar omkring Kristus, finner detta slags heliga samband välbehagliga, och samlar gudomlig styrka vid sådana sammankomster; den, som inte finner behag i detta slags samtal, och som föredrar känslosamt, tomt snack, har vandrat bort från Gud, och håller på att förlora intresset för heliga och ädla önskningar. Dessa tolkar det sensuella och jordiska som himmelskt. När Guds sanning förblir en princip i hjärtat, fungerar den som ett levande källsprång. Det går att göra försök till, att hålla det tillbaka, men då strömmar det fram från ett annat håll; det finns där, och går ej att avlägsna. Sanningen i hjärtat är ett livets källsprång. Den uppfriskar den trötte, betvingar onda tankar och uttryck och får allt att blomstra upp.

Händer det inte nog mycket runt omkring oss, som visar de faror, som tränger sig in på vår stig? Överallt ses andligt och moraliskt skeppsbrutna människor, nedbrutna familjealtaren, söndrade familjer. Det förekommer ett besynnerligt uppgivande av principer, moralstandarden sänks, och jorden förvandlas raskt till ett Sodom. De sodomitiska vanorna, som bragte Guds dom över världen, och fick den att bli översvämmad genom vatten, samt fick Sodom att bli utplånat genom eld, tilltar snabbt. Vi närmar oss slutet. Länge har Gud översett ned människors förhärdelse, men deras straff är inte mindre säkert. Måtte de, som bekänner sig vara världens ljus, överge all syndighet. Vi ser samma anda manifesteras emot sanningen, som den på Kristi tid. Av brist på bibliska argument kommer de, som ogiltigförklarar Guds lag, att framställa falskheter, för att vanära och hindra medarbetarna. Så gjorde de mot världens Förlossare; så kommer de att göra mot hans efterföljare. Grundlösa berättelser kommer att försvaras som sanning.

Måtte Herren dra till sig själar, och bibringa dem var och en personligen en förnimmelse av deras heliga ansvar för, att forma en karaktär, så att Kristus inte skäms för, att kalla dem för bröder. Upphöj standarden, så kommer den himmelska välsignelsen att lysa över Er på den dag, när envar kommer att lönas enligt de gärningar han har gjort i kroppen. Guds medarbetare måste leva som i hans åsyn, och hela tiden utveckla karaktär, sann dygd och gudsfruktan. Deras sinnen och hjärtan måste vara så genomsyrade av Kristi Ande och högtidligt inställda av det heliga budskap de skall frambära, att varje tanke, varje handling och varje motiv står över det jordiska och det sensuella. Deras lycka kommer inte att uppkomma genom förbjuden, självisk njutning, utan genom Jesus och hans kärlek.

Moralens standard upphöjs inte tillräckligt ibland Guds folk. Många, som bekänner sig hålla Guds bud, och försvara dem, bryter emot dem. Frestelser framträder på så sätt, att den frestade tror sig se en ursäkt för överträdelse. De, som träder ut på missionsfältet, bör vara män och kvinnor, som vandrar och talar med Gud. De, som står som predikanter i den heliga talarstolen, bör äga oklanderligt omdöme; deras liv bör vara fläckfritt, inte dofta minsta lilla orenhet. Riskera inte ryktet, genom att låta Er inlåtas i frestelse. I fall en kvinna håller handen en längre stund, dra raskt undan den, och rädda henne från synd. I fall hon visar opassande hängivenhet, och klagar över, att hennes man inte älskar och förstår henne, försök inte, att avhjälpa denna brist. Ert enda trygga och kloka förfarande i en sådan situation är, att hålla inne med alla sympatiyttringar. Det uppstår massor av sådana situationer. Hänvisa dessa själar till bördornas Bärare, den sanne och trygge Rådgivaren. Om hon har valt Kristus som kamrat, ger han henne nåd till, att bära försummelsen utan klagan; dock bör hon göra allt i sin makt, för att binda sin man till sig med största flit och trofasthet, genom att hon gör hemmet attraktivt och vänligt. I fall alla hennes ansträngningar är förgäves och inte uppskattas, kommer hon att få förståelse och hjälp från sin välsignade Förlossare. Han kommer att hjälpa henne med, att bära alla sina bördor, och trösta henne i hennes besvikelser. Hon visar bristande tillit till Jesus, när hon sträcker sig efter mänsklig assistans, för att fylla den position, som Kristus alltid är redo att fylla. När hon väljer mänsklig hjälp, syndar hon emot Gud. Hon skulle göra rätt i, att rannsaka sitt eget hjärta kritiskt, för att se, om synden inte lurar i själen. Ett hjärta, som godtar mänsklig sympati och förbjuden uppmärksamhet från någon, är inte ren och felfri inför Gud.

Bibeln ger många slående illustrationer på ondsinnade kvinnors starka inflytande. Då Bileam kallades, att förbanna Israel, fick han inte lov till, att göra det; för ”Ingen ofärd kan skådas i Jakob, ingen olycka kan ses i Israel.” {Fjärde Moseboken 23:21.} Men Bileam, som hade gett efter för en frestelse, blev nu Satans redskap fullt ut; och han bestämde sig för, att utföra det, som Gud inte hade tillåtit honom, att göra direkt. Han hade tidigare lagt en snara, varigenom Israel skulle fångas med hjälp av de fagra moabitiska kvinnorna, som skulle leda dem till, att överträda Guds lag. Därmed skulle det finnas orättfärdighet hos dem, och Guds välsignelse skulle inte vila över dem. Deras krafter skulle avta märkbart, och fienden skulle inte längre rädas deras styrka, eftersom Herren Sebaot inte fanns i deras härar.

Detta är avsett som en varning till Guds folk, som lever i de sista dagarna. Om de rättar sig efter rättfärdighet och sann helgelse, om de håller alla Guds bud, kommer Satan och hans agenter inte att kunna övervinna dem. Allt motstånd från deras bittraste fiender kommer att visa sig kraftlöst, för att ödelägga, eller rycka upp Guds egenhändigt planterade vinstock med roten. Men Satan förstår, vad Bileam lärde sig av bitter erfarenhet, att ingen trolldom fungerar mot Jakob, ej heller spådom biter på Israel, så länge som de inte går och gömmer på synd; och hans kraft och inflytande kommer alltid att användas, för att slå sönder deras enhet och besmitta deras karaktärers renhet. Hans snaror läggs på tusende sätt, för att minska deras kraft till det goda. Gud har välsignat sitt laglydiga folk, och allt motstånd och alla lögner, som utslungas mot dem, kommer endast att stärka dem, som står fasta i försvar för den tro, som en gång för alla har överlämnats till de heliga. Men i fall de, som hävdar sig vara förvaltare av Guds lag, blir överträdare av denna lag, dras hans beskyddande omsorg tillbaka, och många kommer att falla på grund av trotsighet och tygellöshet. Sedan kommer vi förvisso att blir ur stånd till, att stå emot våra fiender. Men om hans folk förblir åtskilda och undviker världen, som en nation, vilken utövar rättfärdighet, kommer Gud att vara deras försvar, och inget av de vapen, som riktas mot dem, kommer att ha fungera.

Mot bakgrund av denna tids faror, skall vi då inte, som Guds laglydiga folk, lägga bort synden, all orättfärdighet och all trotsighet, som förekommer ibland oss? Skall kvinnor, som bekänner sig till sanningen, inte se upp noga med sig själva, så att de inte på minsta sätt uppmuntrar till oförsvarlig förtrolighet? De kan stänga många dörrar för frestelser, om de alltid är strängt reserverade och uppför sig tuktigt. Måtte männen finna ett exempel i Josefs liv, och stå rakryggade för principen, oavsett frestelsens kraft. Vi behöver vara starka män och kvinnor för det rätta. Det finns ibland oss sådana, som är moraliskt svaga. De behöver umgås med dem, som är fasta, och vars hjärtan ät tätt knutna till Kristi hjärta. Vars och ens principer kommer att sättas på prov. Men det finns de, som faller i frestelse liksom en hjort fångas i fällan. De inbjuder Djävulen till, att fresta dem. De bedövar sig själva, försvagas i moralisk kraft, och skam och förvirring blir utfallet.

Hur usla är inte de i Guds ögon, som bekänner sig stå till försvar för Guds lag och likväl överträder den! De är en skamfläck för den dyra saken, och ger sanningens motståndare anledning, att triumfera. Rågången mellan Jesu efterföljare och Satans bör aldrig tas bort. Av Gud har det dragits en klar linje mellan de laglydiga och lagbrytarna. Dessa passar inte samman. Dessa är lika åtskilda, som de är olika, liksom dag och natt – olika till smak, målsättning, strävanden, sinnelag. Om vi uppammar Guds kärlek och gudsvördnad, känner vi avsky för det minsta, som liknar orenhet.

Min bön är: ”O Herre, smörj ögonen på Ditt folk, så att de kan skilja mellan synd och helighet, och mellan nedsmutsning och rättfärdighet, och blir segervinnare till sist.”