Review and Herald d. 10. november 1896

tillbaka

Ett Prov på Tacksamhet och Lojalitet

”Ära HERREN med dina ägodelar och ge honom det första av all din gröda. Dina lador skall då fyllas av riklig skörd och dina pressar flöda över av vin.” {Ordspråksboken 3:9-10.} Detta Skriftställe lär oss, att Gud som givare av allt vårt goda har anspråk därpå; att detta anspråk skulle inta förstaplatsen i våra tankar; och att en särskild välsignelse följer dem, som känns vid detta krav.

Här framställs en grundregel, som framgår av allt Guds bemötande av människorna. Herren satte våra första föräldrar i Edens Lustgård. Han omgav dem med allt, som kunde tjäna till deras lycka, och han bjöd dem, att erkänna honom som ägare av alla ting. I lustgården lät han växa upp varje träd, som var behagligt för ögat eller tjänligt som föda; men för dem gjorde han ett förbehåll. Av alla andra träd fick Adam och Eva fritt äta; men om detta enda sade Gud: ”skall du inte äta”. {Första Moseboken 2:17.} Här var provet på deras tacksamhet och trohet mot Gud.

Likadant har Herren skänkt oss himmelens rikaste skatt, genom att ge oss Jesus. Genom honom låter han oss njuta av allting i rikt mått. Jordens gröda, en riklig skörd, mängderna av guld och silver, allt är hans gåvor. Hus och mark, kläder och föda har han ställt till människornas förfogande. Han ber oss, att erkänna honom som alla tings givare, och av denna orsak säger han: ”Av allt, som Ni har, förbehåller Jag Mig en tiondel, förutom offer och gåvor, som skall föras in i Mitt förrådshus.” Detta är den ordning, Gud har bestämt, för att utföra evangeliets verk.

Det var Jesus själv, som gav sitt liv för världens liv, som lade denna plan för systematiska gåvor. Han, som lämnade de himmelska salarna, som lade åt sidan sin ära som befälhavare över himmelens härskaror, som iklädde sin gudomlighet mänsklighet, för att lyfta upp den fallna mänskligheten, som för vår skull blev fattig, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika, har talat till människorna och i sin visdom delgett dem sin egen plan, för att stötta dem, som sprider hans budskap till världen.

Herren har uttänkt denna plan, eftersom den är bäst för oss. Satan verkar ständigt, för att hos människorna väcka världslighet, habegär och girighet, så att han kan ödelägga deras själar och förhindra Guds verk. Herren söker, att väcka tacksamhet och givmildhet i oss. Han önskar, att befria oss från egenkärlek, som är honom så motbjudande, eftersom den strider direkt mot hans karaktär. Genom att utföra Guds plan, kan människorna med hjälp av hans nåd komma i ett sådant förhållande till honom och sina medmänniskor, att de upptecknas i himmelens böcker som Kristi medarbetare i förlösningsplanens utförande.

Gud gör inte bara krav på tiondet som sitt eget, han säger oss också, hur det skall läggas åt sidan till honom. Han säger: ”Ära HERREN med dina ägodelar och ge honom det första av all din gröda.” Detta lär oss icke, att vi skall använda våra pengar på oss själva och sedan ge Herren resten, även om den består av ett ärligt tionde. Lägg först undan Guds del. De anvisningar, som den Helige Ande gav genom aposteln Paulus om gåvor, omfattar en princip också gällande tiondebetalning.

”På första veckodagen skall var och en av er hemma lägga undan och samla ihop vad han lyckas spara”. {Första Korintierbrevet 16:2.} Detta gäller också föräldrar och barn. Det gäller inte endast de rika, utan också de fattiga tilltalas på den här punkten. ”Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta [genom uppriktig betraktelse av Guds föreskrivna plan], inte med olust eller tvång. Ty Gud älskar en glad givare.” {Andra Korintierbrevet 9:7.} Gåvorna skall skänkas med tanke på Guds stora godhet mot oss.

Och vilken bättre tidpunkt kan väljas, för att lägga undan tiondet och skänka våra gåvor till Gud? Om Sabbaten har vi tänkt på hans godhet. Vi har beskådat hans verk i skapelsen som ett bevis för hans frälsande kraft. Våra hjärtan är fyllda av tacksamhet för hans stora kärlek. Och nu, innan veckans slit börjar, ger vi hans eget tillbaka till honom, och med det ett offer, som vittnar om vår tacksamhet. Alltså blir vår praxis till en varje vecka återkommande predikan, som tillkännager, att Gud äger alla våra tillgångar, och att han har gjort oss till förvaltare, som använder dem till hans ära. Varje erkännande av vår plikt gentemot Gud stärker förnimmelsen därav. Tacksamheten ökar, när vi ger uttryck åt den, och den glädje detta för med sig, är liv för själ och kropp.

Plikten och förmånen, att ge systematiskt till Herrens sak, är något, som inte bör försummas av våra pastorer. Gud har insatt dem till, att vaka över själar som de, vilka skall avlägga räkenskap. Han har ålagt dem, att bära fram hans budskap till församlingarna. De bör se till, att ge folket vetskap om detta ämne. De bör söka, att ge folket ett intryck av sin fullständiga avhängighet av Gud och att de skall reagera på alla hans välgärningar mot dem.

Gud har utfärdat särskilda föreskrifter avseende tiondets bruk. Det är inte hans mening, att hans verk skall komma i vanrykte av brist på medel. För att det inte skall förekomma något ryckigt arbete eller några missförstånd, har han klarlagt vår plikt på alla dessa punkter. Den del, som Gud har reserverat åt sig själv, skall inte användas för andra syften, än det, som han själv har angett. Ingen får känna sig fri, att hålla tillbaka tiondet för användning efter eget gottfinnande. Den bör icke bruka det själv i en nödsituation eller använda det, som vederbörande föredrar, även om det gäller sådant, som personen anser vara Guds verk. Gud har bevisat människorna ära, genom att anta dem som medarbetare i det stora förlossningsverket. Han förväntar sig, att hans redskap skall verka, inte emot honom, utan med honom, så att det blir påfyllning i hans förråd.

Predikanten bör, genom vägledning och exempel, lära folket, att betrakta tiondet som heligt. Han bör inte mena, att han får hålla tillbaka eller använda något av det, som han vill, därför att han är predikant. Tiondet är icke hans. Han är inte fri, att åt sig själv använda något av det, som tilkommer Gud. Han skall inte ge sitt samtycke till någon plan om, att leda tiondet och gåvorna, som är avsedda för Guds sak, genom andra kanaler. De skall läggas i Guds förrådshus, och helgas till Guds tjänst, såsom han har bestämt. Tiondet är Guds andel och alls inte människans egendom, och Skriften säger, att den, som undanhåller det, gör sig skyldig till stöld.

Som folk och som enskilda behöver vi få en djupare förnimmelse av vår plikt mot Gud och vårt ansvar inför världen. Skriften bör studeras mera allvarligt. Jag har blivit djupt övertygad om vikten av, att studera Daniels bok i förbindelse med de mindre profeterna, i synnerhet Malakis bok. Och vi behöver dessutom vara högst uppmärksamma på de lärdomar, som förmedlas genom uppförandet av tabernaklet och templet, samt tempeltjänsten. Genom profeterna har Gud gett en bild av, vad som kommer att ske i de yttersta dagarna av denna världs historia, och den judiska hushållningen är full av undervisning åt oss.

De strömmar av blod, som flöt under skördefesten, då så många offer bringades, skulle lära oss en stor sanning. Själva jordens frukter, denna rikliga gåva för livets upprätthållande, beror på Kristi offer på Golgatas kors. Gud vill lära oss, att allt, som han skänker oss, ingår i den frälsande kärlekens gåva. Av hans undervisning till Israel, önskar han att vi skall lära oss, att han har vidtagit tillräckliga åtgärder, för att även fattiga skall kunna ta emot detta livets goda, liksom för spridandet av evangeliet till alla dem, som håller på att gå förlorade i sina synder. Hela helgedomstjänsten var ägnad, att ge folket det intrycket, att de ting, som Gud har reservat åt sig själv, är heliga. De skulle alltid göra skillnad på det heliga och det vardagliga. Heliga ting måste bevaras heliga.

När dessa ting studeras och ges akt på som Guds budskap för varje själ, skall vi se hans Andes djupa påverkan ibland oss. Samvetet kommer att väckas. Facit över svunna dagar kommer att avslöja det fåfänga med mänskliga påhitt, varigenom människor har ursäktat sin försummelse av Guds krav. Den Helige Ande kommer att uppenbara karaktärsfel och -brister, som borde ha erkänts och rättats till. Anden kommer att visa, hur karaktären, genom Kristi nåd, kan bli förvandlad. Herrens förvaltare kommer att inse, var de skulle ha vunnit seger, där de har lidit nederlag.

Herren kommer inte endast att visa sig själv som en långmodig barmhärtighetens Gud, utan genom förfärliga ting i rättfärdighet kommer han att göra det tydligt, att han ej är en människa, som skulle ljuga. Han har inget att göra med oärlighet. Han tål inte, att någon låtsas. Tiden är nära för det inre livets fullständiga avslöjande. Alla kommer att se sina dolda gärningars hemliga drivkrafter såsom i en spegelbild. Herren önskar, att Du nu rannsakar Ditt eget liv, och ser, vad hans anteckningar säger om Din person.

Vår prövoperiod slutar snart. År 1896 kommer snart att vara som en avslutad berättelse. Snart kommer vårt tillfälle, att ge nådens sista budskap till de förtappade, att vara förbi för alltid. I Herrens verk behövs det nu hjälp från var och en, som älskar Jesus. Måtte ingen stå sysslolös i Mästarens vingård. Måtte inte Gud berövas på tionde och gåvor till stöd för sin sak.

”Men den ädle tänker ädla tankar, han står fast vid det som är ädelt.” {Jesaja 32:8.} ”Den ene strör ut och får ändå mer, den andre snålar och blir bara fattigare.” {Ordspråksboken 11:24.} Löftet till dem, som ärar Gud med sitt välstånd, står fortfarande skrivet i den heliga boken. Om Herrens folk trofast hade åtlytt hans föreskrifter, skulle löftet ha uppfyllts på dem. Men när människorna ringaktar Guds krav, som klart framställs för dem, låter Herren dem följa sin egen väg, och de skördar frukten av sina egna handlingar. Var och en, som åt sig själv använder den del, Gud har reservat till sitt bruk, visar sig vara en otrogen hushållare. Han kommer inte bara att mista det, han har undanhållit för Gud, utan också det, Herren har betrott honom med som sitt eget.

Herren prövar oss stadigt, för att se, om vi tänker visa oss vara trogna tjänare. Han kallar sitt folk, att tänka på hans godhet, att svara på hans barmhärtighet och bevisa sin trofasthet, genom att föra allt tionde till hans förrådshus. ”Pröva mig nu i detta, säger HERREN Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått.” {Malaki 3:10.}