Review and Herald d. 14. november 1882

tillbaka

Skiljd från världen

Johannes Döparen var en man fylld med den helige Ande från sin födelse. Om någon kunde förbli opåverkad av de moraliskt fördärvade inflytandena på den tid då han levde, var det säkerligen han. Ändå vågade han inte lita på sin egen styrka. Han skiljde sig från sina vänner och släktingar, för att hans naturliga hängivenhet inte skulle visa sig vara en snara för honom. Han ville inte i onödan utsätta sig själv för frestelser eller vistas där lyx eller ens livets bekvämligheter skulle leda honom till att ge efter för sorglöshet eller maklighet. Inte heller ville han tillfredsställa sin aptit och på det sättet minska hans fysiska och andliga styrka. Med en sådan kurs skulle den viktiga mission, som han kom för att utföra, inte ha nått sin fullbordan.

Han underkastade sig ett liv i brist och ensamhet i ödemarken, där han kunde bevara en helig känsla av Guds majestät genom att studera Hans stora bok, naturen, och därigenom lära känna Hans karaktär som är uppenbarad i Hans underbara gärningar. Det var en atmosfär, som syftade till att ge en fullkomlig själslig uppfostran och utveckling och till att bevara gudsfruktan hos honom hela tiden. Johannes, vägröjaren för Kristus, utsatte sig inte för tomt prat och världens moraliskt fördärvliga inflytande. Han fruktade, att den skulle påverka hans samvete, så att synden inte skulle förefalla honom så förfärligt syndig. Han valde hellre att ha sitt hem i ödemarken, där hans sinnen inte skulle bli fördärvade av omgivningarna. Vi borde lära oss en läxa av detta exempel på en, som Kristus ärade och om vilken Han sade: ”Bland dem, som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen.” (Matt. 11:11)

De första trettio åren av Vår Frälsares liv tillbringades i tillbakadragenhet. Tjänande änglar betjänade Livets Herre, medan Han vandrade sida vid sida med bönder och arbetare mellan Nazarets kullar utan att bli igenkänd eller ärad. Dessa höga exempel skulle lära oss att undgå alla onda intryck och sky deras sällskap, som inte lever rätt. Vi skall inte smickra oss med, att vi är för starka för att påverkas av sådana inflytanden, utan vi bör i ödmjukhet vara vaksamma mot faran.

Lot valde Sodom till sitt hem, därför att han såg, att han ur världslig synpunkt sett kunde dra nytta av att bo där. Men efter det att han hade etablerat sig där och hade blivit rik på jordiska skatter, blev han överbevisad om, att han hade handlat fel genom att inte beakta den moraliska standarden i det samhälle, där han skulle bygga sitt hem.

Invånarna i Sodom var moraliskt fördärvade. Han hörde dagligen avskyvärda samtal och hans rättfärdiga själ plågades av det våld och den kriminalitet, som han saknade makt att förhindra. Hans barn kom att likna dessa onda människor, ty umgänget med dem hade fördärvat deras moral. När man tar hänsyn till alla dessa saker, föreföll de världsliga rikedomar, som han hade förtjänat, att vara små och inte värda det pris, som han hade varit tvungen att betala för dem. Hans familjekrets var vitt utgrenad, genom att hans barn hade gift sig bland sodomiterna.

Herrens vrede blev till sist upptänd mot stadens gudlösa invånare. Guds änglar besökte Sodom för att föra Lot ut ur den, för att han inte skulle omkomma i samband med stadens undergång. De bad honom att ta sin familj med sig, sin hustru, sina söner och döttrar, som hade gift sig i det gudlösa Sodom. De sade, att han skulle fly från platsen ”ty”, sade änglarna, ”vi skall ödelägga den här platsen på grund av, att deras rop har blivit så starkt inför Herren, att Herren har sänt oss för att fördärva den. (Se 1 Mos. 19:12)

Då gick Lot ut och varnade sina barn. Han upprepade änglarnas ord: ”Bryt upp och lämna den här platsen, för Herren tänker fördärva staden”. (1 Mos. 19: 14) Men hans svärsöner tyckte, att han bar sig löjligt åt. Och döttrarna påverkades av sina män. De hade det bra, där de var. De ägde stora egendomar och kunde inte tro att det möjligt, att det vackra Sodom som låg i ett rikt och fruktbart land, skulle ödeläggas av vreden från en Gud, som ville ta hämnd för synden.

Lot vände sorgsen tillbaka till änglarna och berättade om sina misslyckanden. Då befallde änglarna honom att stå upp, ta sin hustru och de två döttrar, som ännu var i hans hus, och lämna staden. Men Lot var ledsen. Tanken på att lämna sina barn och sin hustru, ty hon vägrade att gå utan dem, krossade nästan hans hjärta. De skulle alla ha blivit utplånade under Sodoms fruktansvärda ödeläggelse, om inte Herren, i sin stora barmhärtighet, hade sänt sina änglar till deras räddning.

Lot var lamslagen av den stora katastrof, som skulle äga rum. Han var bedövad av sorg vid tanken på att lämna allt, som han höll kärt på denna jord. Men då han dröjde sig kvar, tog Guds änglar tag i hans hand, hans hustrus och de två döttrarnas händer och förde dem ut ur staden och uppmanade dem att fly för sina liv och inte se sig tillbaka eller stanna på hela slätten, utan söka tillflykt i bergen. Hur ovillig var inte Lot att dra så långt bort som möjligt från det fördärvade Sodom, som var utvalt till fullständig ödeläggelse.

Lot tiggde om att få lov att stanna kvar. Han litade inte på Gud. Livet i den gudlösa staden hade försvagat hans tro och tillit till Herrens rättfärdighet. Han tiggde om att inte behöva göra det, som han hade blivit tillsagd, för att inte någon olycka skulle hinna ifatt honom så att han dog. Änglarna var utsända i ett särskilt uppdrag för att frälsa Lots och hans familjs liv, men han hade varit omgiven av moraliskt fördärvliga inflytanden så länge, att hans mottaglighet hade trubbats av och han kunde inte urskilja Guds gärningar och avsikter. Han kunde inte anförtro sig i Guds händer och utföra Hans befallning. Han bad hela tiden för sig själv och denna otro förorsakade hans hustrus undergång.

Hon såg sig tillbaka mot Sodom och klagade över Guds handlande och förvandlades till en saltstod, för att hon skulle kunna stå som en varning för alla, som inte värdesätter Himlens särskilda nåd och försyn. Efter detta fruktansvärda straff, vågade inte längre Lot dröja på vägen utan flydde upp i bergen i överensstämmelse med änglarnas anvisningar. Hans döttrars syndiga uppförande efter det att de hade lämnat Sodom, var resultatet av de onda kontakterna, medan de var där. Deras förmåga att kunna skilja rätt från orätt var ödelagd och förvirrad i deras medvetande och synd såg inte ut som synd för dem.

Lots fall borde vara en varning till alla dem, som vill leva ett gudfruktigt liv, att skilja sig från alla de inflytanden, som de kan räkna med kommer att leda dem bort från Gud.

Det gamla Israel blev på ett särskilt sätt väglett av Gud till att bli och förbli ett folk, skiljt från alla andra nationer. De skulle inte närvara vid avgudadyrkan bland dem, som bodde runt omkring dem, för att deras egna hjärtan inte skulle bli fördärvade och för att förtrogenhet med ogudaktiga seder inte skulle få dessa att förefalla mindre onda i deras ögon. Endast få känner sin egen svaghet och det mänskliga hjärtats naturliga syndighet, som ofta lamslår våra ädlaste strävanden.

Syndens ödeläggande inflytande förgiftar själens liv. Vår enda säkerhet ligger i att vi skiljer oss från dem, som lever i dess mörker. Gud har påbjudit oss att gå ut från dem och leva skiljda från dem och inte röra något orent. Då vill Han ta emot oss och vara en Fader för oss och vi skall vara Hans söner och döttrar. Om vi vill bli adopterade in i Guds familj som barn till himlens Kung, måste vi rätta oss efter Hans villkor. Vi måste gå ut från världen och stå som ett särskilt folk inför Herren och lyda Hans föreskrifter och tjäna Honom.

Det är inte någon obetydlig sak för en familj att vara vittnen för Jesus och att hålla Guds lag bland icke- troende grannar. Vi uppmanas till att vara levande brev, som är kända och lästa av alla människor. Detta medför ett stort ansvar. För att leva i ljuset måste vi gå dit, där ljuset lyser. Det är inte bra för Guds folk att behöva sakna privilegiet att ha gemenskap med andra av samma tro, för då mister sanningen lätt sin betydelse i deras sinnen. Deras hjärtan blir inte längre upplysta och upplivade av det helgande inflytandet och de går miste om sin andlighet. De blir inte stärkta av predikantens ord. Världsliga tankar och världsliga företag försöker hela tiden att utestänga andliga saker från deras sinnen.

De flesta kristnas tro kommer att vackla, om de ständigt försummar att mötas för bibelstudium och bön. Om det var möjligt, skulle Gud sända ljus direkt från himlen genom Sina änglar till liv, uppmuntran och välsignelse för dem, som bor isolerat. Men Gud har inte för avsikt att utföra mirakler för att hålla Sina barns tro vid liv. Han kräver av dem, att de skall älska sanningen tillräckligt mycket för att anstränga sig för att få del av de förmåner och välsignelser, som Gud har lovat dem.

Många avsätter nästan all sin tid till sina egna timliga intressen och nöjen och klagar över den tid och de utgifter, som är förenade med att bege sig en bit hemifrån för att kunna möta några, som samlas i Herrens namn. Guds ord definierar ordet girighet som avgudadyrkan. Hur många avgudadyrkare finns det då, till och med bland Guds folk, som bekänner sig vara Kristi efterföljare?

Det krävs av oss, att vi möts och vittnar för sanningen. Guds ängel sade: ”Men då talade de som fruktar HERREN med varandra, och HERREN gav akt och lyssnade. En minnesbok blev skriven inför honom för dem som fruktar HERREN och ärar hans namn. De skall vara mina, säger HERREN Sebaot, min egendom på den dag då jag utför mitt verk. Jag skall visa medömkan med dem så som en man visar medömkan med sin son som tjänar honom.” (Mal. 3:16- 17)

Det kommer alltså att löna sig att förbättra de privilegier, som finns inom räckhåll, även om det skulle kosta någon självuppoffring att samlas med dem, som fruktar Gud och talar å Hans vägnar. Ty Han beskrivs som lyssnande till dessa vittnesbörd, medan änglar skriver ned dem i en bok. Gud vill komma ihåg dem, som har samlats och har tänkt på Hans namn och Han kommer att rädda dem från den stora branden. De kommer att vara som dyrbara juveler i Hans ögon, när Hans vrede kommer att falla över syndarens oskyddade huvud.

Så sade vår Frälsare i Sin sista bön för Sina lärjungar: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen”. (Joh. 17:15- 16) Och då Han ser framåt mot livet i framtiden, ber Han för dessa utvalda och trogna, ”att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet”. (v 24) Det är inte förgäves att tjäna Gud. Det finns en ovärderlig belöning till dem, som bevarar sig själva ”obefläckade av världen” och som ägnar sina liv åt en tjänst för sin Skapare.