Review and Herald d. 15. november 1887

tillbaka

Den Kristnes Privilegium

Många, som allvarligt söker efter helighet och renhet i liv och hjärta, tycks vara förvirrade och missmodiga. De blickar ständigt på sig själva och beklagar sin brist på tro; och enär de inte har tro, menar de, att de inte kan fordra, att Gud skall välsigna dem. Dessa människor tar fel på känslor och tro. De inser ej, hur enkel den sanna tron är, och de för stort mörker över sina själar. De borde vända sinnet bort från sig själva och låta det uppehålla sig vid Guds godhet och nåd och betänka de löften, han har gett, och sedan helt enkelt tro, att han skall uppfylla sitt ord. Vi skall inte förtrösta på vår tro, utan på Guds löften. När vi vänder oss bort från våra tidigare överträdelser av hans lag och beslutar oss för, att visa lydighet i framtiden, skall vi tro, att Gud för Kristi skull tar sig an oss och förlåter oss våra synder.

Stundom tränger mörker och missmod sig in i våra själar och hotar, att tillintetgöra oss; men vi får inte kasta bort vår frimodighet. Vi måste hålla blicken fästad vid Jesus och inte bry oss om, i fall vi förnimmer känslor eller ej. Vi bör sträva efter, att trofast utföra varje plikt vi känner till, och sedan lugnt vila i Guds löften.

Det händer, att en djup känsla av vår ovärdighet griper våra själar och skrämmer oss; men det är inget bevis för, att Gud har ändrat inställning till oss, eller vi till honom. Vi skal icke eftersträva, att skapa vissa känslor eller stämningar i våra själar. Vi känner kanske inte i dag den frid och glädje, som vi förnam i går, men vi bör i tro fatta Kristi hand och lika fullt lita på honom, när det är mörkt, som när det är ljust.

Satan viskar måhända i Ditt öra: ”Du är en för stor syndare, för att Kristus skall kunna frälsa Dig”; men samtidigt, som Du erkänner, att Du visserligen är syndfull och ovärdig, kan Du bemöta frestaren med ropet: ”Genom försoningens blod åberopar jag Kristus som min Frälsare. Jag litar inte på mina egna förtjänster, utan på Jesu dyrbara blod, som renar mig. Jag klänger mig i min hjälplöshet till Kristus.” Den kristnes liv måste vara ett liv i stadig, levande tro. Förbehållslös tillit och fast förtröstan på Kristus bringar själen frid och trygghet.

Bli inte missmodig, om Ditt hjärta ter sig hårt. Varje motstånd, varje inre fiende ökar blott vårt behov av Kristus. Han kom, för att ta bort stenhjärtat och ge Dig ett hjärta av kött. Se hän till honom, för att få särskild hjälp med, att övervinna Dina speciella fel. När frestelser smyger sig på Dig, stå då fast emot de onda anfäktelserna. Säg till Din själ: ”Hur skulle jag kunna vanära min Förlossare? Jag har överlämnat mig till Kristus; jag kan icke göra Satans gärningar.” Ropa till Din käre Frälsare om hjälp med, att offra varje avgud och lägga bort varje skötesynd. Se med trons ögon Jesus stående framför Faderns tron, där han visar fram sina sårade händer och ber för Dig. Tro, att styrka skall komma till Dig genom Din dyrbare Frälsare.

I tro bör Du också blicka upp på de kronor, som är framlagda åt dem, som vinner seger. Lyssna till de frälstas jubelsång: ”Värdigt, värdigt är Lammet, som blev slaktat och som har förlossat oss åt Gud!” Försök, att se dessa scener levande inför Dig. Då Stefanus, den förste kristne martyren, utkämpade sin fruktansvärda strid mot furstemakter och väldiga samt ondskans andliga här i höjden, utropade han: ”’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’” {Apostlagärningarna 7:56.} Världens Frälsare uppenbarades för honom såsom blickande ned från himmelen på honom med det djupaste intresse; och det underbara ljuset från Kristi ansikte sken på Stefanus med sådan härlighet, att till och med fienderna tyckte, att hans anlete strålade likt en ängels ansikte.

I fall vi skulle låta våra sinnen stanna upp mera vid Kristus och den himmelska världen, skulle vi finna en mäktig hjälp och stötta, när vi utkämpar Herrens strider. Stolthet och kärlek till världen förlorar sin makt, när vi skådar härligheten från det bättre land, som snart skall bli vårt. I jämförelse med Kristi älsklighet, framstår världens samlade lockelser som av ringa värde.

Ingen bör inbilla sig, att den kan erhålla försäkringen om Guds kärlek utan egna, allvarliga ansträngningar. När man länge har låtit tankarna kretsa kring jordiska ting, är det en svår sak, att vända dem i annan riktning, eller att ändra på tankesättet. Det, som ögat ser och örat hör, upptar för ofta uppmärksamheten och slukar intresset. Men om vi önskar, gå in i Guds stad och se Jesus i hans härlighet, måste vi vänja oss vid, att skåda honom med trons ögon här nere. Kristi ord och hans karaktär borde ofta vara föremål för våra tankar och våra samtal; och var dag borde någon tid användas till bön och begrundan av dessa heliga ämnen.

Helgelse är ett dagligt arbete. Ingen skall lura sig själv med tron, att Gud skall förlåta och välsigna dem, som trampar ett av hans krav under fötterna. I fall man med vilja begår något man vet är synd, kommer Andens röst snart att tystna, och själens umgänge med Gud att upphöra. Hur mäktigt känslorna än svallar, är det dock ett faktum, att Jesus ej kan stanna kvar i ett hjärta, som ringaktar den gudomliga lagen. Gud ärar endast dem, som ärar honom.

”... om ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar”. {Romarbrevet 6:16.} I fall vi tillåter vrede, sinnliga begär, girighet, hat, egenkärlek eller någon annan synd att härska, blir vi syndens tjänare. ”Ingen kan tjäna två herrar.” {Matteusevangeliet 6:24.} I fall vi tjänar synden, kan vi inte tjäna Kristus. Den kristne kommer att känna syndens pockande, ty köttet ligger i strid med Anden, men Anden strider också mot köttet, och härigenom pågår det ett ständigt krig. Här är det, som vi behöver Kristi hjälp. Den mänskliga svagheten förenas med gudomlig styrka, och tron utbrister: ”Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.” {Första Korintierbrevet 15:57.} I fall vi önskar, att utveckla en karaktär, som Gud kan godta, måste vi lägga oss till med sunda vanor i våra religiösa liv. Daglig bön är lika nödvändig, för att vi skall kunna växa till i nåden och hålla vår andlighet vid liv, som timlig föda är nödvändig för vår fysiska välfärd. Vi bör vänja oss vid, att ofta sända tankarna upp till Gud i bön. När sinnet åker bergochdalbana, måste vi dra åt tyglarna; genom uthålliga ansträngningar, kommer vi att kunna göra det till en vana, att styra tankarna. Vi kan icke för ett ögonblick fjärma oss från Kristus och vara säkra. Han måste ledsaga oss vid varje steg, men det gör han endast, när vi uppfyller de betingelser, han själv har uppställt.

Religionen måste vara det största och viktigaste i våra liv. Allt annat bör underordnas denna. Alla våra själsliga, andliga och kroppsliga krafter måste tas i anspråk i den kristnes kamp. Vi måste se hän till Kristus, för att erhålla styrka och nåd, och lika säkert, som att Jesus dog för oss, skall vi vinna seger

Vi måste närma oss Kristi kors. Ånger vid korsets fot är det första, som vi måste lära oss, för att vinna frid. Jesu kärlek, vem kan fatta den! Oändligt mycket mera öm och självförnekande, än en mors kärlek! I fall vi vill förstå, vad en mänsklig själ är värd, måste vi i levande tro skåda hän till korset, och härigenom inleda det studium, som kommer att vara de frälstas vetenskap och sång genom alla evigheter. Värdet av vår tid och våra förmågor går endast att bedöma, genom att vi betänker storleken på lösensumma, varmed vi har blivit förlossade. Vilken otacksamhet gör vi oss inte skyldiga till inför Gud, när vi stjäl det från honom, som är hans, genom att underlåta att ge honom vår hängivenhet och vår tjänst! Är det för mycket begärt, att vi skall överlämna oss själva till honom, som offrade allt för oss? Är det möjligt, att vi skall välja världens vänskap framför den odödliga ära, som Kristus erbjuder oss – ”skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron”? {Uppenbarelseboken 3:21.} Helgelse är ett framåtskridande verk. Aposteln Petrus omtalar de på varandra följande stegen i utvecklingen: ”Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor. Ty om allt detta finns hos er och växer till, blir ni inte overksamma eller utan frukt när det gäller kunskapen om vår Herre Jesus Kristus. ... Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast. Gör ni det, skall ni aldrig någonsin snubbla och falla. Då skall ni få en fri och öppen ingång till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike.” {Andra Petrusbrevet 1:5-11.}

Här omtalas det ett tillvägagångssätt, genom vilket vi kan vara förvissade om, att vi aldrig skall fallera. De, som på detta vis använder additionsplanen avseende de kristna dygderna, har försäkran om, att Gud kommer att verka enligt multiplikationsplanen, för att skänka den Helige Andes gåva. Petrus skriver till dem, som har fått samma dyrbara tro: ”Må nåd och frid i ännu rikare mått komma er till del genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus.” {Vers 2.} Genom den gudomliga nåden kan alla, som vill, klättra uppför den skinande stegen från jord till himmel och till sist med sång och evig glädje gå in genom portarna till Guds stad.