Review and Herald d. 15. november 1892

tillbaka

Barns Skyldigheter mot sina Föräldrar

Det bästa sättet, att fostra barnen till aktning för far och mor på, är att ge dem tillfälle till, att se far visa mor vänlig uppmärksamhet och mor bevisa far aktning och ära. Det är genom, att se föräldrarnas inbördes kärlek, som barnen förmås till lydnad mot det femte budet och beaktande av förmaningen: ”Ni barn, lyd era föräldrar i Herren, det är rätt och riktigt. Hedra din far och mor. Detta är det första bud som har ett löfte: för att det skall gå dig väl och du skall leva länge på jorden.” {Efésierbrevet 6:1-3, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

När barn har icke-troende föräldrar och deras befallningar går på tvärs mot Kristi krav, måste de lyda Gud och låta honom möta följderna, även om det är nog så smärtsamt. Herren har uttryckligt ålagt barnen, att ära sin far och mor. När de har möjlighet och förmåga därtill, skall de på ett älskvärt sätt bistå sina föräldrar. Detta bud till barnen står i början på de sex sista föreskrifterna, vilka visar människornas plikt mot sina medmänniskor. Men samtidigt, som barnen sägs åt, att lyda sina föräldrar, instrueras föräldrarna, att klokt utöva sin myndighet. Paulus skriver: ”Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och förmana dem i Herren.” {Vers 4.} Föräldrarna bör gå omsorgsfullt tillväga vid bemötandet av sina barn, så att de inte provocerar dem till genstridighet, olydnad och upproriskhet. Föräldrar väcker ofta de värsta lidelserna i människohjärtat, för att de saknar självbehärskning. De tillrättavisar barnen i vrede, och bekräftar snarare deras onda beteende och brister, än leder dem in på den rätta vägen. Genom sin egenmäktighet lägger de sina barn under sataniskt inflytande, i stället för att rädda dem från Satans snara med vänlighet och kärlek. Så sorgligt, att många kristet bekännande föräldrar ej är omvända! Kristus bor inte i deras hjärtan genom tro. Fastän de bekänner sig vara Jesu efterföljare, gör de barnen äcklade, och med sitt våldsamma och oförlåtande temperament får de dem till, att akta sig noga för all religion. Det är inte underligt, att barnen blir kyliga och upproriska mot sina föräldrar. Och likväl skall barnens olydnad ej ursäktas på grund av föräldrarnas ohelgade sätt.

Oh, om varje familj, som säger sig vara helgad till Gud, också verkligen vore det! Då skulle Kristus representeras i hemlivet, och föräldrar och barn skulle framställa honom i kyrkan, och vilken lycka skulle det då inte bli! Men i stället för detta, antecknas föräldrars grymhet mot sina barn i himmelens böcker, liksom barns försummelse av sina föräldrar. Sedan barnen är fullvuxna, tror vissa av dem, att de har fullgjort sina plikter, genom att skaffa föräldrarna en bostad. Även om de ger dem mat och husrum, ger de dem ingen kärlek eller förståelse. På föräldrarnas gamla dagar, när de längtar efter uttryck för hängivenhet och förståelse, berövar barnen dem hjärtlöst all uppmärksamhet. Barnen skall inte vid någon tidpunkt hålla undan sin aktning och kärlek från far och mor. Medan föräldrarna lever, bör det vara barnens glädje, att ära och respektera dem. De bör föra in all den glädje och solsken i sina äldre föräldrars liv, som de kan. De bör jämna ut deras stig till graven. Det finns ingen bättre anbefallning i denna värld, än att ett barn har ärat sina föräldrar, ingen bättre anteckning i himmelens böcker, än att han eller hon har älskat och ärat far och mor.

Måtte barnen noga tänka på, att det bästa, som äldre föräldrar kan få, är en smula glädje och bekvämlighet. Vad kan ge deras hjärtan större sorg, än att barnen visar dem försumlighet? Vilken synd kan vara värre, än att barnen orsakar sin äldre, hjälplöse far eller mor sorg? De, som sårar sina åldriga föräldrar, står omtalade i himmelens böcker som lagbrytare, som vanärare av himmelens Gud, och ångrar de inte och lämnar sin onda väg, kommer de ej att befinnas värdiga en plats i de heligas arv.

Är det möjligt, att barnen kan bli så döva för fars och mors behov, att de med all sin makt inte fjärmar alla orsaker till sorg, och vakar över dem med omsorg och i helgelse? Är det möjligt, att de inte skulle betrakta det som ett nöje, att göra sina föräldrars sista dagar till deras bästa dagar? Hur kan en son eller dotter frivilligt överlämna far eller mor i främmande händer, för att de skall sörja för dem! Ehuru modern inte är troende, utan obehaglig, fritar det ej barnet från plikten given av Gud, att sörja för sina föräldrar. Jag skulle önska, att endast ett fåtal ignorerade ett barns plikt mot sin mor. Ack nej! Det är så många, som aldrig skänker sina föräldrar en tanke, såvida inte de kan dra fördel av dem. Många bryr sig inte om, huruvida deras föräldrar har det gott eller ej. Deras uppträdande avslöjar dem som tanklösa barn, och deras otacksamhet gör ”mera ont, än ett huggormsbett”. Deras liknöjdhet mot sina föräldrar tömmer far och mor på liv, och låter deras gråa hår fara med sorg ned i graven. På grund av själviskhet, egenkärlek, ovänlighet har de skapat en osund atmosfär kring sina själar, och stålsatt sig mot allt gott, tills de har blivit helt kärlekslösa och känslokalla. Habegäret har sugit ut allt gott ur deras hjärtan, och de förvägrar sina föräldrar även det goda, som inte skulle kosta dem något besvär att tillhandahålla. Det sataniska elementet är förhärskande i deras karaktärer. Men hur bittra kommer dessa barns liv inte att bli på slutet! De kommer inte att kunna reflektera över något lyckligt under ålderdomen; ty de kommer att skörda, som de har sått.

Tanken på, att barnen har bidragit till föräldrarnas behag, är en tillfredsställande tanke genom hela livet, och kommer att skänka dem särskild glädje, när de själva är i behov av medkänsla och kärlek. De, vars hjärtan är fyllda av kärlek, ser det som en förmån, att jämna till vägen till graven för sina föräldrar, ja, de betraktar detta som ett ovärderligt privilegium. De gläder sig över, att de har fått bidra till frid och bekvämlighet under sina älskade föräldrars sista dagar. Att göra något annat, än detta, och förvägra de äldre hjälplösa deras söners och döttrars vänliga tjänst, kommer att fylla själen med samvetskval och dagarna med förtrytelse, såvida inte deras hjärtan är förhärdade och kalla som en sten.

Våra plikter gentemot våra föräldrar upphör aldrig. Vår kärlek till dem, och deras till oss, går inte att mäta med år eller avstånd, och vårt ansvar kan aldrig läggas åt sidan. När nationerna samlas inför Kristi domarsäte, kommer de endast att bestå av två klasser – dem, som har likställt sina intressen med Kristus och lidande människor, och dem, som har struntat i sin gudagivna plikt, orsakat sina medmänniskor skada, och vanärat Gud. Deras eviga öde kommer att avgöras på grund av det de har gjort, och vad de inte har gjort för Kristus i form av hans heliga. Han kommer att säga till dem: ”Amen {Sannerligen} säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” {Matteusevangeliet 25:40.} – Fru E. G. White.