Review and Herald d. 17. november 1885

tillbaka

Guds Nåd och Barmhärtighet

Text: ”På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: ’Om någon törstar, så kom till mig och drick!” Johannesevangeliet 7:37.

En gång om år, vid Lövhyddohögtiden, påmindes Israels barn om den tid, då deras fäder bodde i tält i ödemarken på sin vandring från Egypten till Kanaans land. Ceremonierna på högtidens sista dag var av särskilt högtidlig art; men det största intresset tilldrog sig den ceremoni, som utfördes till minne av vattnet, som vällde fram ur klippan. Då prästerna i ett gyllene kärl bar Siloams vatten in i templet och det, efter att ha blandats med vin, hälldes över offret på altaret, utbröt det stor glädje. En mängd röster, blandade med basunstötarna och cymballjuden, förenade sig i pris till den allra högste Guden; för i deras tankar förbands det flödande vattnet från den slagna klippan med den Helige Andes utgjutande, som de väntade sig att få ta emot, då Messias skulle uppenbara sig.

Vid tillfället i fråga hördes det över ljudet från skarans larm och jubel en stämma, som sade: ”’Om någon törstar, så kom till mig och drick!” Folkets uppmärksamhet fångades. Utåt sett var allt glädje, men Jesu ögon, som betraktade skaran med den ömmaste kärlek, såg själen, som hungrade och törstade efter livets vatten. Och ändå sökte många, att täcka själens behov genom de många tomma ceremonierna, att släcka sin törst från behållarna, som inte höll vatten, och förstod inte sitt omfattande behov. De visade stor yttre glädje över, att källan hade öppnats, men de vägrade själva, att dricka av dess livgivande vatten.

Den nådiga inbjudan: ”kom till mig och drick!”, ljuder ned genom alla tidsåldrar till vår tid. Kanhända vi befinner oss i liknande omständigheter, som judarna på Kristi tid; vi jublar, därför att sanningens källa har öppnats för oss, samtidigt som dess levande vatten inte får lov till, att förfriska våra törstiga själar. Vi måste dricka. Det är vår förmån och uppgift, att dricka och uppfriska våra egna själar; och så, genom våra tappra ord och heliga glädje samt seger, att uppmuntra och styrka andra. I ord och handlingar måste vi uttrycka den stora frälsningens gåvor, som har åstadkommits för oss.

Livets källa har öppnats för oss till omätligt högt pris. Och ändå är det många, som lyfter den till skyarna och beundrar den, men vägrar, att dricka av dess helande, sunda och livgivande vatten. Men rösterna åt dem, som dricker, kommer att vändas till den högtidligaste lovprisning. Grunden till, att det inte förekommer mera glädje och fröjd i Gud, är att så få dricker av det levande vattnet. Många hänvisar andra till strömmarna av kristall; de inbjuder andra till, att dricka; men själva smakar de inte av deras rena vatten.

Det finns gudomlig nåd åt alla, som vill ta emot den, men samtidigt är det också något vi själva skall göra. Ofta hör vi berättas om, vad Jesus har gjort för oss, men inget om, vad vi kan göra för oss själva, vilket kommer att säkra oss himmelen. I ett avseende kan det vara riktigt, men i ett annat avseende är det inte riktigt. Det föreligger en uppgift vi måste utföra, för att kunna umgås med änglarna. Vi måste bli som Jesus, fria från syndens smitta. Han var allt det, han fordrar, att vi skall vara; han var en fullkomlig förebild för barn, unga och vuxna. Vi måste mera noga lägga märke till denna förebild.

Jesus var himmelens Majestät, ändå nedlät han sig till, att ta de små barnen i sina armar och välsigna dem. Han, som änglarna tillber, lyssnade med den ömmaste kärlek till deras joller och lovprisning. Vi måste likna honom i hans ädla värdighet, medan våra hjärtan görs mjuka och betvingas av den gudomliga kärlek, som bodde i Kristus. Vårt uppförande bör karakteriseras av enkelhet, och vi bör komma nära våra bröders hjärtan, älska dem, såsom Kristus har älskat oss.

Det ligger ett arbete framför oss med, att omdana våra sinnen enligt den gudomliga förebilden. Vi måste ge upp alla dåliga vanor. Den orene måste bli ren av hjärtat, den egenkäre måste ge upp sin egenkärlek, den högmodige måste lägga undan sin stolthet, den självnöjde måste övervinna sin självgodhet och förstå, att utan Kristus är han intet. Var och en av oss kommer att bli svårt frestad. Vår tro kommer att bli prövad till det yttersta. Vi måste ha en levande förbindelse med Gud. Vi måste ha del i gudomlig natur, så att vi inte förs vilse av fiendens påfund, utan kan undfly det fördärv, som råder i världen på grund av begäret.

Vi måste vara fast förankrade i Kristus, rotfästade och bergfasta i tron. Satan arbetar genom andras hjälp. Han väljer ut dem, som inte har druckit av livets vatten, och vars själar törstar efter något nytt och spännande, och som alltid är benägna, att dricka ur vilken källa som helst, de träffar på. De lyder röster, som säger: ”Se, här är Kristus”, eller: ”Se, där är han”, men vi får icke tro dem. Vi har omisskännliga bevis för, att det är den Sanne Herdens röst, som kallar på oss. Han säger: ”jag har hållit min Faders bud”. {Johannesevangeliet 15:10.} Han leder sina får på den ödmjuka lydnadens väg till Guds lag, men han uppmanar dem aldrig till, att överträda lagen.

En främlings röst känns igen på, att personen varken respekterar eller lyder Guds heliga, rättfärdiga och goda lag. Många, som struntar i lagen, är föregivet heliga och rosar sig av de mirakler, de utför, genom att hela de sjuka. Men vilken makt är det, som står bakom dessa helanden? Ser någon av parterna, att de överträder lagen? Och intar de sin hållning som lydiga barn, vilka är beredda, att lyda alla Guds krav? Johannes säger om dem, som hävdar sig vara Guds barn: ”Den som säger: ’Jag känner honom’ och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom.” {Första Johannesbrevet 2:4.}

Ingen behöver bli bedragen. Guds lag är lika helig som hans tron. Varenda människa, som föds in i världen, skall dömas enligt den. Det är ingen annan norm, som karaktären kan prövas med. I fall sinnelaget inte överensstämmer med den, finns det ingen morgonrodnad för dem. ”’Till Guds undervisning, till vittnesbördet!’” {Jesaja 8:20.} Skall Guds ord alltså avgöra saken, eller skall vi godta människors krav? Kristus säger: ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” {Matteusevangeliet 7:16.} Om de, som utför dessa helanden, på grund av sådana begivenheter helst ursäktar sin försummelse av Guds lag och fortsatt är olydiga – fastän de annars har kraft till vad som helst – går det ej att dra slutsatsen, att de äger Guds stora kraft. Tvärt om äger de den store bedragarens mirakelverkande kraft. Han överträder morallagen, och han utnyttjar varje påfund, som han råder över, för att göra människorna blinda för överträdelsens sanna karaktär. Vi har blivit varnade för, att i de sista dagarna skall han verka med stor makt och med under och falska tecken. {Jämför Andra Tessalonikerbrevet 2:9-10. Övers. anm.} Han kommer att fortsätta med dessa under till prövotidens slut, så att han kan hänvisa till dessa som bevis för, att han är en ljusets och inte en mörkrets ängel.

Bröder, vi måste vara på vår vakt mot en påstådd helgelse, som tillåter, att man överträder Guds lag. Den, som trampar på lagen och bedömer sig själv efter egna normer, blir aldrig helig. En lagkunnig ställde Jesus denna fråga: ”’Mästare, vad {gott} skall jag göra för att få evigt liv?’” Jesus svarade: ”’Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?’” Han svarade och sade: ”’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.’” Han sade till honom: ”’Du svarade rätt. Gör det, så får du leva.’” {Lukasevangeliet 10:25-28, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Här sägs det alltså rakt på sak, att evigt liv beror på lydnad mot alla Guds lags föreskrifter.

Genom att skilja oss från världen som Guds laglydiga folk, har vi erfarit fiendens kraft och motstånd. När vi går fram under befallningen ”Ryck framåt!”, kan vi glädja oss över, att Guds änglar har marscherat före oss, och berett vägen. Vi har, så att säga, korsat Röda Havet och upprepade gånger erfarit, att Guds hand har befriat oss. Det är vårt uppdrag, att erinra oss dessa bevis på gudomlig välvillighet, och yttra tacksägelse och pris för, att vår frälsnings Överbefälhavare, dold i molnstoden om dagen och i eldstoden om natten, har lett oss och fortfarande leder oss till hela sanningen.

Det skulle vara nyttigt för oss med en lövhyddohögtid, en glädjens högtid till minne av Guds välsignelser till oss som folk. Liksom Israels barn firade den befrielse, som Gud hade åstadkommit för fäderna, och mirakulösa beskydd av dem under deras resor från Egypten till det utlovade landet, bör Guds folk i dag glatt komma ihåg de olika sätt han har tänkt ut, för att leda dem ut ur världen, bort från villfarelsens mörker, till sanningens dyrbara ljus. Vi bör ofta tänka på deras beroende av Gud, som först anförde i detta verk. Vi bör vara tacksamma över att se de gamla vägmärkena, och åter uppfriska våra själar med hågkomster av vår rundhänte Välgörares älsklighet.

I själva verket är vi främlingar här, och pilgrimer på väg till ett bättre land. Vårt framtida hem ligger i det himmelska Kanaan, där vi skall dricka av ”en flod med livets vatten, klar som kristall. Den går ut från Guds och Lammets tron.” {Uppenbarelseboken 22:1.} Men i det, att vi färdas framåt, vilket välsignat privilegium har vi inte i, att acceptera Kristi inbjudan: ”’Om någon törstar, så kom till mig och drick!” Låt oss glädja oss över Guds godhet; och bära fram Hans pris, som har kallat oss ut ur mörkret till sitt förunderliga ljus.