Review and Herald d. 18. november 1884

tillbaka

Den kommande Tacksägelsedagen

Vår Tacksägelsedag närmar sig. Kommer den att innebära, som så många gånger tidigare, tack till oss själva, eller tack till Gud? Tacksägelsen går att göra till dyrbara stunder, både för våra egna och andras själar, om vi tar tillfället i akt, att minnas de fattiga ibland oss. Gud har satt sina fattiga i vår mitt, och han likställer sina intressen med deras. De, som avhjälper deras behov för Kristi skull, visar därigenom, att de gladeligen skulle göra detsamma för Jesus; men eftersom de inte kan visa sin kärlek till Jesus personligen, utför de sina kärleks- och välgörenhetsgärningar mot honom i sympati för hans heliga.

Det finns fattiga personer ibland oss, som inte skulle ha det så, i fall de visades klok omsorg och lärdes nogsam biblisk sparsamhet, när de ges möjlighet till, att tjäna ihop till en lön. Men de har förbrukat pengarna så snart, som de har fått dem i handen, och skaffat sig sådant, som de hade klarat sig förutan, utan att de saknat några bekvämligheter. Deras önskan om, att klä sig lika flott som släkt och vänner, deras önskan om, att tillfredsställa fåfängan, och förse sina bord och göra dem tilltalande för vänner och släktingar, som inte älskar sanningen, gör, att de slösar på sig själva. Detta leder till, att de egentligen handlar orätt mot sig själva, mot sina familjer, och mot dem, vars kapital de använder. Många behöver inte vara fattiga, om de bara vore självförnekande och sparsamma. När hälsan står dem bi, bör de nyttja tillfället, att när pengar kommer in visa sparsamhet, och varje vecka lägga undan ett belopp, och bestämma sig för, att inte röra det, inte ens om de till vissa måltider måste förtära salt och potatis eller havregröt och bröd. Denna självförnekelse är raka vägen till hälsa. Och om lönen är låg, eller pengarna knappa, kommer det att vara skönt att veta, att man har något att falla tillbaka på.

Det finns familjer, som slösar bort nog mycket, för att försörja en liten familj. Dessa prövar Herren. Han låter dem erfara kännbar brist – det enda sätt, som de kan lära sig läxan, att det inte är självisk eftergivenhet, eller jagandet efter nöjen, som bringar frid och tillfredsställelse. Verklig moralisk halt, kärlek till och vördnad för Gud, öppnar förnöjsamhetens källor, som aldrig torkar ut.

Medan det förekommer sådana, som dras med armod på grund av extravaganta levnadsvanor, förekommer det också sådana, som dras med Guds förbannelse för sin oärlighet. De hävdar sig vara kristna; men de har narrat folk, de har menat det vara ack så smart, att bedra andra, att slingra sig, och få medel under falska förespeglingar, samt att ta det, som inte har varit deras eget. Gud kan icke välsigna denna klass. Till sist hamnar de på obestånd.

Men dessa är urspårade fattiga, som bär sitt aktuella straff för sin onda kurs i väntan på Guds slutgiltiga dom och den lön de kommer att få i enlighet med sina gärningar. Samtidigt som han uthärdar bekännande kristnas förhärdelse och syndighet samt namnkristendom, glömmer Gud aldrig, och han kommer att straffa dem för deras överträdelser och hemsöka deras syndighet. Det finns fattiga ibland oss, som har gjort så gott de har kunnat; men olycka och sjukdom tycks vara deras lott. Deras hem är inte så tilltalande, eftersom de inte kan göra dem sådana. De har inte pengar till, att sväva ut i lyx, eller handla efter tycke och smak. Livets grundläggande förnödenheter är allt de kan uppnå. Det är många av dem, som irriterar sig starkt över, att alls måsta förlita sig till välgörenhet. Men, bröder och systrar, Gud har placerat dessa i vår mitt, för att rannsaka och pröva oss, för att hålla vår läggning Kristuslik. Gud undanhåller inget för oss; vi tar emot hans nådegåvor. Dag för dag och timme för timme ger Gud oss nådigt, och skall vi så för ett ögonblick se ned på de fattiga, som om vi vore bättre, än de i Guds ögon? Gud förbjude! Låt aldrig den svältande ropa ut sin nöd och den pinade klaga hos Gud på oss; för varje tår och allt lidande, som plågar, sänder sitt rop till himmelen – en allvarlig anklagelse mot vissa av Guds gunstlingar.

Det finns hundratals sätt, varpå det går att bistå de fattiga på ett så fint vis, att de känner sig göra oss en tjänst, genom att ta emot våra gåvor och vår sympati. Vi skall komma ihåg, att det är en större välsignelse, att ge, än att få. Våra bröder skänker gärna fina gåvor till dem, som de önskar att ära, och vars respekt de önskar, men som inte alls behöver deras hjälp. Skick och mode säger: Ge till dem, som ger Dig; men det är inte Bibelns regel för givande. Guds ord talar emot detta sätt, att tillfredsställa jaget på med gåvogivande, och säger: ”... att ge åt en rik leder bara till utarmning.” {Ordspråksboken 22:16.}

Nu kommer det en stund, när vi skall få våra principer prövade. Låt oss börja med, att tänka på, vad vi kan göra för Guds behövande. Genom oss själva kan vi göra dem till mottagare av Guds välsignelser. Tänk efter, vilken änka, föräldralös eller fattig familj just Du kan stötta, inte på så vis, att Du gör något stort av saken, utan för att vara en kanal, genom vilken Herrens överflöd kan flyta till välsignelse för hans fattiga. När Du betraktar Dina egna barn, betänk hur många goda och ädla unga det är, som har föga att glädja sig över. De kan vara föräldralösa, utan hem, utan far, utan mor, utsatta för frestelser och påverkan, som leder dem i fördärvet mitt under dessa högtidsdagar. Vem tar ansvar för dessa hemlösa? Vilkens dörr står öppen för dem? Änkan och den föräldralöse måste kommas ihåg.

Men detta omfattar inte hela vår plikt. Ge ett offer till Din bäste Vän; erkänn hans gåvor till Dig; visa Din tacksamhet för all hans gunst; bringa ett tackoffer till Gud. Hur många vill gynna vår skola i Healdsburg, California? Hur många önskar, att ge ett tackoffer till Gud genom högskolan i Battle Creek? Hur många önskar, att investera något i vår skola i South Lancaster? Bröder och systrar, ät enkelt på Tacksägelsedagen, och skänk de pengar Ni kunde ha smort kråset med som tackoffer till Gud. Vad tänker Ni göra för vår nya skola, som nyligen har invigts i South Lancaster? Denna skola har de största behov för ögonblicket. Ämnar Ni göra något för den?

Allt verkar ha urartat, så att det falska blandas med det sanna. Tacksägelsen förvanskas nästan helt. I stället för att vara en dag med högtidlig glädje och tack till Gud, har den förvandlats till en festlig dag, under vilken jaget smeks medhårs och man frossar. Jaget tar uppmärksamheten, det söker tillfredsställelse och eftergivenhet. Detta är en tacksägelse och hyllning av sig självt, varigenom Gud och alla hans gåvor till oss blir bortglömda. Låt inget komma emellan och avleda härligheten från Gud.

Hur mycket gott kunde inte göras, om vi ville använda vårt inbördes umgänge riktigt! Var och en, som har erhållit de himmelska gåvorna, är förpliktad till, att sprida ljus på andras gångväg. Under allt vårt umgänge skall vi vara Kristi vittnen. Då kommer alla de, som verkligen älskar Gud, att upphöra med, att dyrka jaget. Låt det vara tillfället vid nästa Tacksägelsehögtid. Använd krafterna till bättre ändamål, än att reda till en massa olika maträtter, för att stilla aptiten. Använd tiden till, att vara missionärer för Guds sak, varvid Ni gör Ert bästa, för att vända uppmärksamheten från jaget till Herren, vår Skapare. Ta upp kollekten. Låt tankarna löpa i en annan kanal, än brukligt. Låt gärningarna motsvara tron. Se, vad Ni kan göra, för att vända tankarna mot himmelen, i stället för till jordisk aptit och själviska utsvävningar. Nyttja krafterna klokt, för att samla ihop mindre och större offer till Mästaren, och därmed visa Gud sann tacksamhet. Få ut det mesta av Er ställning i samhället och Ert inflytande, för att främja Guds saks intressen på jorden. Det har förekommit så få äkta Tacksägelser till Gud! Allt har vänts bort från Gud och himmelen till jorden; och låt oss nu göra allt, för att vända tankarna åter till Gud, bort från jorden, bort från själviska intressen, och bort från, att tjäna jaget. Vi vet allt bra litet om självförnekelsens erfarenhet. Vi måste känna till mera om den, och fläta in goda gärningar i vår dagliga erfarenhet.

Har det varit en tid, då vi har behövt förstå vår plikt mot Gud, är det nu. Måtte dessa frågor ställas i uppriktighet: ”Är jag en kristen (liknar Kristus)? Visar jag min lojalitet mot Gud, och är i allt angelägen om hans tjänst? Gör jag hans ord såväl som hör det?” Måtte envar, ung och gammal, känna ett ansvar för denna förvaltning. Alla är Mästarens tjänare. I fall bekännande kristna slösar med sina pengar, när så många missionsverksamheter behöver alla de medel vi kan spara ihop till, är de opålitliga tjänare. När Ni köper onödiga ting, tänk då på, att de däri investerade medlen begränsas till själviska ändamål, i stället för att investeras i Guds sak. Med dessa pengar kunde Ni ha köpt nödvändiga matvaror eller kläder till värdiga behövande runt omkring oss. Kan vi inte, när vi firar Tacksägelsedagen, låta den komma andra tillgodo genom vår på omsorg grundade insikt, som tar sig uttryck i kärlek och vänlighet? Vi kan låta solstrålar lysa upp i hjärtat på många, som länge har lidit av tröstlöshet.

Hur många i den kristna världen kommer under denna Tacksägelsefest att lyda Kristi förmaning: ”Nej, när du skall hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka. Du skall få din lön vid de rättfärdigas uppståndelse.’” {Lukasevangeliet 14:13-14.} I stället för, att bjuda in de välbeställda, som inte uppskattar det fina med en fest, bjud in de behövande, de fattiga änkorna och de faderlösa till Era hem. Dem, som har överflöd, har vi visat ära; men de verkligt behövande, som skulle sätta stort värde på vår välvillighet, försummar vi för deras fattigdoms skull, som om de inte tillhörde Herrens familj. De fattiga, såväl som de rika, omfattas av Guds omsorg. Låt oss därför hålla Tacksägelsedagen på Guds eget sätt, och inte längre följa världens sed, genom att strössla våra favörer över några få utvalda, och försumma dem, som är dyrbara i Herrens ögon, men som åsidosätts och glöms bort av Guds bekännande barn.

De bortklemade, de själveftergivna, skulle behöva byta plats med de fattiga i ett år – så att de genom erfarenhet lärde sig, vad det vill säga, att behöva vända på slantarna, att förödmjukas av andras okänslighet, att försummas, att sakna medlidande, att behöva stå ut med allehanda besvär och sakna många nödvändigheter. Denna erfarenhet skulle ge en annan prägel åt karaktären. Den skulle öppna de själviska ögonen, och när deras överflöd hade återställts, skulle deras förståelse – som nu enbart kretsar kring själviska intressen – få vidgade vyer.

Bröder och systrar, tänker Ni leva och agera som kristna, liksom att bära namnet på denna Tacksägelsedag? Tänk på Jesu ord: ”Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. . . . Amen {sannerligen} säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.” {Matteusevangeliet 25:42-45.} Låt oss aldrig glömma, att Kristus likställde sina intressen med de lidandes. Och vi skall verka för dem liksom han verkar för oss: Jesus sade: ”Amen {sannerligen} säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.” Vi måste visa Jesus vår kärlek och kärlek till nästan i form av hans heliga, såsom David sade: ”Nej, från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig.” {Första Krönikeboken 29:14.}

När välsignelsen uttalas över den trofaste, osjälviske arbetaren, kommer frågan från hans läppar, som får välsignelsen: ”När såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka?” {Matteusevangeliet 25:37.} De visste inte, att de hade gjort något anmärkningsvärt. Kärlekens och barmhärtighetens gärningar är den naturliga följden av deras kärlek till Jesus. När hjärtat fylls med sann tro och helgelsens i himmelen uppkomna principer, tänds det strax kärlek till Jesus, återlösnigens upphov; och de kärleksgärningar mot nästan, som karaktäriserade Jesu liv, upprepas av hans efterföljare i tacksamhet, i helgelse, i barmhärtighetsgärningar – den naturliga frukten på den Levande Vinstockens grenar. Om Jesu kärlek finns i oss – han, som har älskat oss, och utgett sig själv för oss – skall vi uppenbara den anda, som är i oss, genom att göra så, som Kristus gjorde. ”Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra.” {Första Johannesbrevet 4:11.}

De fattiga har vi alltid hos oss; och vi ges dessa tillfällen till, att pröva vår kärlek till Jesus i form att hans heliga. Jesus kedjade sig själv till mänskligheten med band av intimt broderskap. Han hyste förståelse för släktets fattigaste. När Tacksägelsedagen kommer, låt oss ta ställning på kärlekens plattform för vår Återlösare. Jag skall se med intresse på underrättelser om den stundande Tacksägelsedagen; för jag tror, att den kommer att bli för alla, som vill arbeta såsom Kristus arbetade, den bästa och lyckligaste i deras liv.