Review and Herald d. 24. november 1885

tillbaka

Den Himmelske Gästen

Anmärkningar till predikanter samlade till Generalkonferens i Battle Creek, Michigan vid morgonmötet den 1. November, 1884.

Text: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” Uppenbarelseboken 3:20.

Sedan vi senast möttes till Generalkonferens, har ett år med sin börda av händelser passerat in i evigheten. Det gläder mig, att möta Er alla här vid inledningen på ett nytt arbetsår, och jag är tacksam för, att Gud genom det gångna året har gett mig styrka till, att arbeta långt mer, än jag vågade, att förvänta mig.

Vi önskar, att göra detta möte, som vi skall tillbringa tillsammans, till ett möte med stort utbyte för alla. Jag vet, att i många hjärtan uppstår detta spörsmål: ”Var skall jag finna Jesus?” Det är många, som önskar hans närvaro, hans kärlek och hans ljus; men de vet inte, var de skall söka upp honom, som deras hjärtan längtar efter. Jesus gömmer sig inte för dem; ingen behöver förgäves leta efter honom. ”Se”, säger han, ”jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” {Uppenbarelseboken 3:20.} Jesus inviterar oss till, att acceptera hans närvaro; vi skall öppna hjärtedörren och släppa in honom. Dock tänker han inte dela hjärtat med andra. I fall det står till tjänst för mammon, är upptaget av pengar, i fall självupptagenhet och stolthet fyller hjärtats kamrar, saknas det tillräcklig plats till den himmelske Gästen. Han kommer inte att bo hos oss, förrän själens tempel är tömt och rengjort. Dock behöver ingen fallera i det kristna livet. Jesus väntar på, att få uträtta ett stort arbete för oss, och hela himmelen önskar vår frälsning.

Vår Frälsare vittnar: ”Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga”. {Uppenbarelseboken 3:8.} Genom den öppna dörren ser vi in i Guds tempel, där den kungliga lagen ligger, placerad i vittnesbördets ark. Genom denna öppna dörr skiner det ljus från den heliga, rättfärdiga och goda lag, som presenterar för människan den sanna måttstocken för rättfärdighet, så att människan inte behöver fela vid karaktärens danande, för att motsvara Guds krav. Synden fördöms av Guds lag; synden måste avlägsnas. Det finns inget utrymme för stolthet och själviskhet i den karaktär, som Gud bygger upp, för då skulle Han, som var ödmjuk och saktmodig av hjärtat, tvingas bort.

Guds lag är det rättesnöre, som skall användas, när karaktären skall prövas. I fall vi upprättar en standard, som passar oss, och försöker att följa en måttstock, som vi själva har konstruerat, kommer vi att misslyckas fullständigt med, att nå himmelen till sist. Vi är allt igenom för själviska, älskar att gå våra egna vägar och hyllar våra misstag. Många har i födelsegåva fått karaktärsdrag, som inte ärar Herrens sak, och på grund av fel uppfostran, skolning och utbildning har dessa dåliga drag utvecklat sig till tydliga defekter. Många har blivit skarpa, dominerande och kritiska mot andra. De väljer, att sätta sin egen prägel på Guds verk, och skadar således verket, i och med att de glömmer bort, att Kristi kännetecken bör sättas på dem och på deras insats i Guds verk.

Jesus är det fullkomliga exemplet. Låt oss försöka, att reflektera hans bild framför, att försöka att behaga oss själva och följa våra egna tankar och böjelser. Han var vänlig och hövlig, medkännande och varmhjärtad. Liknar vi honom härvidlag? Försöker vi, att göra våra liv till en vällukt genom goda gärningar? Vad vi behöver, är Kristi enkelhet. Jag fruktar för, att i många fall har en hård, okänslig anda, som är fullständigt olik det gudomliga mönstrets, tagit våra hjärtan i besittning. Denna järnhårda princip, som så många har älskat och rent av somliga har betraktat som en dygd, skall tas bort fullständigt, så att vi kan älska varandra på samma sätt, som Kristus har älskat oss.

Det räcker inte, att endast bekänna oss till tron; något mer, än nominellt samtycke önskas. Det skall vara sann kunskap, en oförfalskad erfarenhet av sanningens principer, som de är i Jesus. Den Helige Ande måste verka invändigt, bringande dessa principer in i det starka ljuset från ett klart medvetet samvete, så att vi känner av principernas makt och gör dem till en levande realitet. Sinnet måste överlåta sig helt i lydnad till frihetens kungliga lag, lagen, som Guds Ande formar intryck av i hjärtat, och som Anden ger en klar förståelse av. Utdrivandet av synden måste vara en handling, som själen själv företar sig, i och med, att den sätter sina ädlaste krafter i arbete. Den enda frihet, som en dödlig persons vilja kan njuta, består i, att komma i harmoni med Guds vilja, genom att den fogar sig efter de betingelser, som ger en person del i den gudomliga naturen, och genom att vederbörande har flytt undan fördärvet, som råder i världen på grund av begäret.

Det finns vissa, som gör stora ansträngningar, för att visa fromhet, samtidigt som de står på den store upprorsledarens sida som överträdare av Guds lag. Men är de heliga och fläckfria? O, nej! De vandrar inte som lydiga barn, oklanderligt, enligt Herrens föreskrifter. De ger inget, och likväl kräver de förmätet allt. I motsats till dem, anstränger vi oss som ett folk, för att lyda den gudomliga lagen och försöker, att leda andra till, att åtlyda den. Vi lyder och ger oss själva hän, utan att kräva mycket tillbaka. Bara för att det är så många, som endast talar om helighet och helgelse, fastän deras gärningar vittnar emot dem, skall vi inte få den idén, att det inte förekommer någon helighet. Det finns en äkta och en falsk helighet; och vi kan endast skilja den ena från den andra, genom att använda den regel, som Kristus har gett: ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” {Matteusevangeliet 7:16.}

Mänskonaturen är fördärvad, försämrad och deformerad av synd, och väsensskild från den förste mannens natur sådan han var, då han kom ur Skaparens hand. Jesus erbjuder sig, att ta människans deformitet och synd och i stället ge henne skönhet och förträfflighet till karaktären. Han engagerar sig, för att förnya själen genom sanningen. Feltolkningar åstadkommer ej detta förnyande arbete; fördenskull måste vi få andlig klarsyn, till att skilja mellan sanning och falskhet, så att vi inte faller i fiendens fälla.

Gud har ärat sin Son, genom att göra honom till modell för de karaktärer, som han formar hos alla dem, som tror på honom. Han tar av de ting, som hör Kristus till, och uppenbarar dem för oss, så att vi kan greppa hans temperament och humör och bära hans likhet, i synnerhet till sinnelaget. Alla, som öppnar hjärtat, för att ta emot honom, kan ha Jesus som ärad gäst. Och när de möts, för att be, följs de av ljusets änglar; ty de är utsända, att tjäna dem, som skall bli arvingar till frälsning. Härligheten och majestätet hos en ängel var nog, för att de barska romerska soldaterna, som vaktade Kristi grav, skulle falla till jorden som döda. Vilken kraft skulle inte åtfölja Kristi tjänare, bara de ville leva så, att de inte skulle bedröva dessa himmelska budbärare, så att de flyr bort.

Jesus säger: ”Se, jag står vid dörren och klappar på.” Tänker vi släppa in honom? Han kommer inte att låta oss stå ensamma mitt uppe i de sista dagarnas faror i vår egen, begränsade kraft. Vi har inte råd med, att vara utan hans närvaro; ty han säger: ”utan mig kan ni ingenting göra.” {Johannesevangeliet 15:5.} Men om han bor i hjärtat genom levande tro, kan vi göra allt i hans namn. Jesus älskar oss; han verkar för vårt intresse. Han önskar, att vi skall lita fullt och fast på honom. Han kommer att vara vår frälsnings Kapten, om vi låter Honom föra oss fram till segern.

Hindren, provokationerna och vanskligheterna vi stöter på, kommer att visa sig vara, inte en förbannelse, utan de största välsignelserna i våra liv; ty den finaste karaktär byggs mitt ibland svårigheter och prövningar. Men vanskligheterna och hindren skall mottas som praktiska läxor i Kristi skola. Varje frestelse, som stås emot, varje prövning, som uthärdas, ger oss en ny erfarenhet, och bidrar till framgång i karaktärsbygget. Vi vinner större kunskap om, hur Satan verkar, och vi får erfarenhet i, hur vi skall bekämpa honom genom gudomlig nåd.

Jesus var världens ljus; och Han säger: ”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.’” {Johannesevangeliet 8:12.} Alltså är det vår förmån, att vandra i solskenet från hans närvaro och att väva och fläta in i våra karaktärer gyllene trådar av glädje, tacksamhet, överseende, mildhet och kärlek. Således skall vi visa kraften hos gudomlig nåd, och reflektera ljuset från himmelen mitt ibland alla förargelser och irritationer, som möter oss var dag.

”En öppen dörr” står mitt emot oss och våra motståndare, med vår huvudmotståndare Satan i spetsen. Han kan dock inte stänga dörren. Vår himmelske Fader har i egen hög person öppnat den, och ”ingen kan stänga”. Så hur kommer det sig, att vi snubblar oss fram utan ljus? Varför klagar vi över moln och mörker, när barmhärtighetens dörr står öppen, och Jesus själv engagerar sig i ett bestämt arbete för oss, när Han gör försoning för oss och presenterar oss för sin Fader? Han väntar på, att få lov till, att visa sin nåd. ”Se”, säger han, ”jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig”, och så kommer den nådefulla försäkran: ”Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron.” {Uppenbarelseboken 3:21.}

Det skulle ha varit oss en stor glädje, att skyndsamt ha visat våra läsare hela serien av E. G. Whites tal under predikanternas morgonmöten vid Generalkonferensen i Battle Creek, Michigan i fjol höst; men oundviklig försening har inträffat i deras publicering, och endast en del därav har bevarats. Dock är vi övertygade om, att eftersom tidpunkten för vårt nästa, årliga möte har anlänt, och enär vi inte har tillfälle till, att uppleva syster Whites närvaro och goda råd, kommer de kloka orden uttalade för ett år sedan att bli varmt välkomnade. Vi råder till nogsam genomläsning därav, ty alla kommer att finna däri ord av förmaning, instruktion och uppmuntran.