Review and Herald d. 26. november 1895

tillbaka

En Vädjan för Sydstaternas Missionsfält

Kära bröder och systrar i Amerika!
Jag tänker vädja till Er angående missionsfältet i Sydstaterna. Om vi följde vår egen bekvämlighet och nöje, skulle vi ej vilja träda ut på detta arbetsfält; men vi skall inte rådfråga vår egen bekvämlighet och maklighet. ”Kristus tjänade inte sig själv”. {Romarbrevet 15:3.} I stället skall vi beakta faktumet, att fältet inte är mera nedslående för dem, som vill vara Guds medarbetare, än hela världens fält var, då det bredde ut sig inför Guds enfödde Son. Då han kom till jorden, för att uppsöka och frälsa de förtappade, rådgjorde han inte med sitt eget behag eller sin njutning. Han övergav sin höga rang, lade sin himmelska ära och härlighet åt sidan, och gav upp sitt härliga diadem och sin kungaskrud, samt lämnade de kungliga salarna, för att bege sig till jorden och frälsa fallna människor. Fastän han besatt dessa eviga rikedomar, blev han fattig för vår skull, så att han kunde göra mänskosläktet rikt. Genom att ta till sig Guds Son som sin Återlösare, och visa tro på honom, blir Adams söner och döttrar Guds arvingar och Kristi medarvingar. Aposteln säger: ”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” {Andra Korintierbrevet 8:9.} Kristus var villig, att komma till en värld ödelagd och svedd av förbannelsen – resultatet av Adams överträdelse av Guds lag. Han ville gärna åta sig de fallna väsendenas sak, som hade mist sin ursprungliga helighet, och som inte kände till Guds karaktärs fullkomlighet. Han ville komma, för att återföra dem till lojalitet, som inte lydde Guds moraliska regering. I Himmelens stora rådssamlingar kom man fram till, att det var alldeles nödvändigt, att Gud skulle bli uppenbarad för människor, i form av sin enfödde Sons person. Han kom till jorden, för att vara ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.” {Johannesevangeliet 1:9.}

Sydstaternas missionsfält är behäftat med vanskligheter, och skulle jag beskriva verksamhetsfältet för Er, såsom det har visats mig, skulle många av Er rygga tillbaka och säga: ”Nej, ett dylikt missionsfält kan jag inte beträda.” Men villkoren för det färgade släktet är inte mera nedslående, än världens tillstånd var, då Kristus lämnade Himmelen, för att verka för fallna människor. Han iklädde sin gudomlighet det mänskliga, och kom till världen, för att hans mänskliga sida skulle beröra människorna, och hans gudomliga sida skulle gripa tag om Guds tron för människornas skull. Han kom, för att uppsöka det enda förlorade fåret, och återföra det kringirrande djuret från syndens ödemark till den himmelska fållan. Han blev behandlad på nedrigt sätt av dem, som han kommit, för att frälsa från evig ruin, och missionärerna på Sydstaternas fält har orsak, att beväpna sig med det sinnelag, som fanns i Kristus Jesus. Skriften säger: ”Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” {Johannesevangeliet 1:11-12.}

Sydstaternas folkslag har blivit försummat. Människor har gått förbi dem på andra sidan, liksom prästen och leviten gick förbi den sårade, rånade och misshandlade personen. Men en vis samarit, som reste samma väg, såg inte bara honom, utan kände med honom, och gick bort till honom, och band om hans sår, samt satte honom upp på sitt eget riddjur, och förde honom till värdshuset, och tog sig an honom. Hur många har inte låtit de färgade duka under vid vägkanten? Sedan slavarna frigavs efter fruktansvärda förluster i liv i både Nord- och Sydstaterna, har de blivit svårt försummade av Guds bekännare, och som följd, har tusentals inte uppnått andlig frihet. Men skall denna likgiltighet fortsätta? Skall inga beslut fattas, för att rädda dem? Synden har förnedrat och fördärvat mänskosläktet, men Kristus lät inte människorna gå förtappade i deras förnedring. Han, som var ett med Fadern, kom till vår värld, för att slå en bro över den avgrund, som synden hade orsakat, och som hade skilt människorna från Gud på grund av deras överträdelse. Kristus, sin Faders härlighets strålande avbild och återsken, såg mänskligheten i dess ynklighet och syndighet, och skådade själar smittade med fördärv, urartade och deformerade. Han visste, att det fallna släktet var mera inställt på ont, än på gott, och levde om i den mest hatiska ondska. De himmelska härarna betraktade världen som något, som inte hade förtjänat Guds sympati och kärlek. Änglar förundrades över, att Kristus påtog sig, att frälsa människan i hennes förtappelse, och för dem tedde sig situationen hopplös. De var förbluffade över, att Gud kunde tåla ett släkte, som var så indränkt i synd och som var en fläck på Hans skaparverk. De såg inget utrymme för kärleken, men Kristus förstod, att med mindre en arm stark nog för deras befrielse räcktes ut till räddning, skulle själar gå förtappade.

Satan är ödeläggaren, medan Kristus är återställaren. Från första början var det Satans mål, att förmå människor till överträdelse av Guds lag. Han framställde Faderns karaktär fel, trampade på hans lag, och föraktade Hans föreskrifter. Han ingöt sin anda i människorna, och gjorde dem delaktiga av hans egna egenskaper, samt kom dem att överträda Guds lag. Då han hade uträttat detta fördärvelseverk, pekade han på de förnedrade och syndbesmittade själar, som han hade gjort till utövare av tusentals laster, och tillkännagav, att de var för fördärvade, för usla, för att bli återlösta av Himmelen. Han försökte att framställa mänskligheten i den mest nedslående dager, så att en reformation eller bättring skulle verka hopplös. Ehuru hans frestelser ej bet på Kristus, och han inte fick honom, att fela eller förlora modet, har det ofta lyckats honom, då det har gällt dem, som borde ha varit Guds medarbetare. Men hans planer på verkets upphörande, har inte riktigt lyckats för honom. Genom Guds nåd, har sådana, som har varit förtryckta under mansåldrar, rest sig i sin gudagivna värdighet, och överlåtit sig som söner och döttrar till den allra Högste. Detta goda utfall säkras vanligen genom välriktat och uthålligt missionsarbete.

Varför skall sjundedags-adventister inte vara sanna Guds medarbetare i, att uppsöka och frälsa det färgade släktets själar? I stället för några få, varför är det inte många, som går ut och arbetar på detta länge försummade verksamhetsfält? Var är de familjer, som vill bli missionärer och gärna beträder detta arbetsområde? Var är de män med medel och erfarenhet, som kan gå ut till detta folk och verka för dem, där de är? Det finns individer, som kan utbilda sig inom lantbruket och sedan lära färgade, att så och plantera fruktträdgårdar. Det finns andra, som kan lära dem att läsa, och föregå med gott exempel från sina egna liv. Visa dem, vad de kan göra för sitt levebröd, så kommer det att fungera som en utbildning för dem. Är vi inte kallade till, att göra just detta arbete? Är det inte många, som behöver lära sig, att älska Gud högst och sina medmänniskor som sig själva? På Sydstaternas verksamhetsfält finns det många tusen människor, som har själar att frälsa eller att mista. Finns det inte många ibland dem, som hävdar sig att tro på sanningen, som vill gå ut på denna mark, för att utföra det arbete, som Kristus gav upp sin bekvämlighet, sina rikedomar och sitt liv för?

Kristus gav upp allt, för att bringa frälsning till alla folk, folkslag och tungomål. Han byggde en bro över den avgrund, som synden hade orsakat, för att människorna, genom hans förtjänster, skulle kunna förlikas med Gud. Varför är inte en här av medarbetare inskrivna under Furst blodbestänkta fana redo, att gå ut och upplysa dem, som är okunniga och fördärvade? Varför går vi inte ut, för att leda själar ut ur mörkret och in i ljuset? Varför lär vi inte de förtappade, att tro på Kristus som sin personlige Frälsare, och hjälpa dem till, att se Kristus i tro, och tvätta sig i det källsprång, som har öppnats för bortvaskandet av världens synder? Vi bör lära de lortiga, hur de gör sig av med sina gamla, syndbestänkta karaktärskläder och hur Kristi rättfärdighet skall tas på. Vi bör plantera de upphöjande och förädlande tankarna på himmelska ting i deras förmörkade sinnen. Vi bör i tro, genom Kristuslik sympati och exempel, leda de orena in i rena och heliga liv. Vi bör leva ett sådant liv inför dem, att de ser skillnad mellan villfarelse och ondskap samt renhet, rättfärdighet och helighet. Vi bör göra stigarna raka för våra fötter, så att den fot, som haltar, inte går ur led. {Se Hebréerbrevet 12:13. Övers. anm.}

Många, som hävdar sig vara kristna, har uträttat föga i världen, därför att de har släppt Jesus med blicken, och har låtit sig övervinnas av synden. Många utskickade missionärer har fallit i synd, och Satan har jublat över, att Guds föregivna medarbetare inte har omvänt sig dagligen, och inte har förvandlats till karaktären, genom att se på Jesus. De har ej gjort Gud till sin styrka, och gör härigenom krokiga stigar för sina fötter. De har inte kunnat länka samman fattiga och ovetande själar, som har varit förnedrade av synd, med Guds liv, eftersom deras egna liv inte har varit dolda med Kristus i Gud. Som Guds medarbetare, måste vi bära oket tillsammans med Jesus Kristus, och ikläda oss honom. När vi är planterade i honom, skall vi växa till likhet med Kristi karaktär. Vi skall vara levande brev, och människorna skall i våra liv kunna läsa, vad det vill säga, att vara en kristen. Vi skall framställa Kristus till karaktären, och jaget skall döljas med Kristus i Gud. När detta är vår erfarenhet, kommer vi att finna, att Guds änglar kommer att samarbeta med oss. När vi märker vår avhängighet av Gud, kommer vi att bli varse kraften i Kristi ord, då han sade: ”utan mig kan ni ingenting göra.” {Johannesevangeliet 15:5.} Då skall vi veta, hur vi uppammar sympati för de försummade, förtryckta, föraktade, och samtidigt kommer vi ej att ha någon förståelse för förtrycket, utan mitt uppe i all synd kommer vi att trycka oss allt närmare Kristi sida. Vi kommer att sucka och jämra oss över de synder, som begås, medan vi bär oket tillsammans med Kristus, och bereder oss på, att vara tempel för den Helige Andes inneboende.

Människor, som äger tro, hopp och kärlek, får del av den gudomliga naturen och har övervunnit det fördärv, som råder på grund av världens begär. {Jämför Andra Petrusbrevet 1:4. Övers anm.} Vederbörande är framgångsrika medarbetare; för de bygger på det säkra fundamentet, guld, silver och ädelstenar. De bygger med sunda material, som är värdefulla. De bygger inte upp med det, som är förgängligt, med det, som liknas vid trä, hö och halm, som skall brännas upp av de sista dagarnas eld. Deras arbete utmynnar i återlösta själar, som kommer att stå framför Guds tron.

Kristus sade till lärjungarna: ”De friska behöver inte läkare, utan de sjuka... jag har inte kommit för att kalla de rättfärdiga, uran syndare till omvändelse.” {Matteusevangeliet 9:12-13, Reformations-Bibeln.} De, som erkänner sin skuld, märker sitt behov av Frälsaren. Varför, oh varför, har det inte gjorts mera, för att sprida ljus i det färgade folkets förmörkade tankevärld? Kristus dog för de färgade lika mycket, som han dog för de vita. Genom tro på Kristus, kan det färgade folket uppnå evigt liv lika väl, som det vita. Dem, som Herren ser är försummade av oss, har betrotts med tankeförmåga, och ändå har de behandlats, som om de saknade själar. De har blivit sårade av en så kallad kristen nation. De har blivit lämnade vid vägkanten, och målinriktade åtgärder måste vidtas, för att rätta till de begångna felen. Men fastän de har föraktats och försummats av människor, har Gud gett särskild hjälp och upplysning till de många, som varit i slaveriet. Han har upplyst deras mörker, även om de har befunnit sig under de dåligaste förhållanden, och de har uppenbarat de storslagna egenskaperna hos en kristen karaktär inför världen. Många i den svarta folkgruppen har blivit rika i tron på och tilliten till Gud. De har visat gudomlig medkänsla för dem, som de har kunnat hjälpa. De har visat, vad det vill säga, att hungra efter förståelse och hjälp; för de har endast blivit försummade av dem, som har sett deras olyckliga tillstånd och kunde ha hjälpt dem, men som har gått förbi på andra sidan, liksom prästen och leviten gick förbi den misshandlade och illa åtgångne. Det är själar ibland den färgade gruppen, som kunde nås, och just det slags arbete som deras förhållanden kräver, kunde utföras för deras frälsning. När dessa själar har omvänts till sanningen, kommer de att få del av den gudomliga naturen, och kommer att gå ut, för att undsätta sina medmänniskor, för att leda dem ur mörker till ljus. De går att bistå i sina anspråkslösa omständigheter, och för sin del kan de bidra till andras goda.

Men det är många ibland det färgade folket, vars förstånd har varit förmörkat för länge, för att raskt kunna utrustas till goda gärningars fruktbarhet. Många hålls i en fördärvad aptits träldom. Många slavar under ödeläggande lidelser, och deras sinnelag är av sådan art, att de inte kan vara till välsignelse för dem. Synd och fördärv har låst deras sinnen. De behöver lika mycket hjälp, som de rena hedningarna gör, och i fall de inte får rätt hjälp, går de förlorade. Men de måste lära känna Gud och Jesus Kristus, som han har sänt. Rättfärdighetens Sols klara strålar måste skina in i deras sinnens förmörkade kamrar. De behöver uppfånga en glimt av Gud. Det är deras privilegium, att få evigt liv, och vara i samklang med Gud, och det är deras privilegium, som känner till sanningen, att igen och igen upprepa berättelsen om Guds fantastiska kärlek mot människor, såsom den visade sig på Golgatas kors. Den kedja, som sträcker sig från Guds tron, är lång nog, att nå ned i syndens lägsta djup. Framhåll en syndaförlåtande Frälsare för den förtappade och ringe, ty Jesus har gjort en gudomlig medlarinsats för deras skull. Han förmår, att nå de största djupen och lyfta upp dem ur syndens håla, så att de går att erkänna som Guds barn, arvingar tillsammans med Kristus till ett evigt arv. De kan få det liv, som mäter sig med Guds liv.