Review and Herald d. 29. november 1881

tillbaka

Adventtron

"Min rättfärdige skall leva av tro. Och vidare: Men om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom." "Men vill du inte inse, du tanklösa människa, att tron utan gärningar är död?" " Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro."

Vi bekänner oss vara pilgrimer och främlingar på jorden. Vi är på resa mot ett bättre land, ja, mot det himmelska. Om vi verkligen är främlingar här och på resa mot ett land där endast helgade människor får komma in, skulle vi göra det till vår första och viktigaste uppgift att lära känna detta land. Vi skulle flitigt och noggrant ta reda på vilka förberedelser som behövs, vilka vanor och vilken karaktär vi måste ha för att få bli medborgare där. Jesus, landets konung, är helig och ren. Han har uppmanat sina efterföljare: »I skolen vara heliga ty jag är helig.» (1 Petr. 1:16.) Om vi efter livet här skall leva tillsammans med Kristus och syndfria änglar måste vi förbereda oss här för detta slags liv.

Detta skulle alltså vara vår uppgift, vår allra viktigaste uppgift. Allt annat är av mindre betydelse. Vårt uttryckssätt, vårt uppförande, alla våra handlingar skulle vara sådana att de övertygar vår familj, våra grannar och världen om att vi snart tänker flytta till ett bättre land. Mer än så, vårt föredöme i gudfruktighet skulle alltid hålla tankarna på den nödvändiga förberedelsen levande i deras sinnen, den förberedelse som alla behöver, som skulle vilja träda in i det välsignade hemmet. Våra handlingar måste motsvara vår tro. Då kommer tron att göras fullkomlig. Vi borde inte börja förbereda oss bara som en plikt, en nödvändighet, men som en föemån, som vi är glada för att få. De vars tro dagligen grundas och stärkes genom goda gärningar skall bli väl förtrogna med självförnekelse vad beträffar aptiten och när det gäller egna äregiriga önskningar, samt att ställa varje tanke och känsla under den gudomliga viljan. De kommer att ta sig till vara. Det som kan hindra dem är att de förs in i syndens slaveri genom att bli lika världen och på så sätt förneka sin tro inför många vittnen.

Det land som är vårt resmål är långt mera tilldragande än Kanaans land var för Israels barn. De blev ledda av Guds hand. Kristus själv gav dem en beskrivning på det land, där de skulle finna ett hem, ty hsn önskade ställa fram för dem varje drivfjäder till att ivrigt sträva framåt med hopp och mod. De fördes till den plats, där de kunde se in i Kanans land och se ut över det vackra och tilltalande landskapet, de skogklädda kullarna och bördiga fälten och de fick lov att äta av dess rika frukt. Samtidigt doldes emellertid inte de svårigheter som de skulle möta. Allvarliga ansträngningar väntade dem, om de tog det utlovade landet i besittning. De behövde mod och uthållig tro. Om de skulle komma att lita på Gud, skulle hans närvaro och kraft vara med dem och de skulle till slut komma att segra över alla sina fiender, men de blev missmodiga när spejarna berättade för dem om jättarna, om krigiska folkslag och städer omgivna av höga murar. Allt detta skulle de komma att stöta på. De tvivlar, tvekar och föreslår att man ska gå tillbaka till Egypten. Genom sin otro dömer de sig själva till lidande, förödmjukelse och nederlag och döden i ödemarken till sist.

Vad var det som hindrade deras framgång just då de hade landet i sikte? Svårigheterna framför dem var inte så stora som dem de hade mött förut. Der stora hindret fanns hos dem själva. Det var deras egen ständiga oro som höll dem tillbaka. De var inte villiga att riskera någonting och de trodde inte på Guds löften. Landet var gott, men jättarna var väldiga och städernas murar var höga.De förlorade de stora fördelarna ur sikte, som de kunde uppnå genom att inta Kanan . De slutade att tala med varandra om det goda landet och dess välsignelser. De tillät sig att i sina tankar dröja vid de problem och svårigheter som låg mellan dem och den efterlängtade tillflyktsorten.

Ju mer de samtalade om dessa ting, dess större tycktes svårigheterna bli och dess starkare blev deras övertygelse om, att de villkor som hade påtvingats dem var sådana som de inte kunde ställa upp på. Det var deras uppfattning att Herren var orimlig och hård mot dem. Satan lade fram saken för dem i sämsta tänkbara ljus och de kände att de var ett missbrukat folk. De kände självmedlidande och vädjade till dessa känslor och glömde de underbara gärningar som Gud hade gjort för deras skull. De förlorade tillliten till Gud just vid den tid, då den skulle ha varit som starkast.. När Herren just skulle visa dem sin stora makt och godhet, så att hans namn skulle förhärligas på jorden och hans folk skulle lyftas upp som en nation, gynnad och hedrad av himlen, blev de missmodiga. De visste att när än de hade förtröstat på Gud, hade han arbetat för dem på ett mäktigt sätt. Ändå stärktes deras otro till uppror. Deras egna förvända vilja var det, som lade hinder i vägen för dem och gjorde murarna högre än det som fienderna hade byggt.

Israels folks historia är skriven som en varning till oss som har »tidernas ände inpå oss». Vi står så att säga på gränsen till det himmelska Kanaan. Vi kan om vi så önskar, se över till den andra sidan och se det gudomliga landets härligheter. Om vi tror på Guds löften skall vi i vårt uppförande visa att vi inte lever för denna värld, utan vi gör det till vår viktigaste uppgift att förbereda oss för detta heliga land.

Farorna och svårigheterna framför oss ökar, när vi närmar oss den himmelska vilan. Satan är fylld av dödligt hat mot alla, som söker nå det land som en gång var hans hem. Hans avundsjuka har inte förlorat något av sin bitterhet sedan han utelöts från klarheten och härligheten i himlen. Innan han föll till jorden var han en fiende till Kristus och sökte beröva honom hans heder och ära. Han är inte i mindre grad hans fiende nu. Han har bestämt sig för att föra denna världen i fångenskap. Han ser att hans tid är kort, att en som är mäktigare än han snart vill ta ifrån honom hans kraft och han kommer att göra en sista stor ansträngning mot Kristus och hans församling.

Nu är tiden inne för Jesu vänner att stå beslutsamma, trofasta och modiga till försvar för sin frälsnings Kapten. Nu är tiden inne att visa vilka som är Kalebs sanna efterföljare. Det är tid att visa vilka som inte kommer att förneka att jättarna är väldiga och murarna är höga, men som tror att just detta faktum kommer att göra segern mer ärorik. Vi har stora svårigheter och prövningar framför oss. Det krävs stort mod och ihållande ansträngning för att gå framåt. Men allt beror på vår tro på kaptenen, han som har lett oss säkert så långt. Skall vi låta otro komma in bland oss nu? Skal vi vara svaga och ge efter för misstillit och rädsla? Skall vi kompromissa med världen och vända oss bort från det himmelska Kanan? Skall vi lägga vidsträckta planer för detta livet, som invånare i den gamla världen?. De planterade, byggde gifte sig och blev bortgifta.

Det allvarliga budskapet för vår tid har ett särskilt ljud, som vi alla skulle ge akt på. Tidernas tecken talar om för oss att alltings slut är nära. Uppfyllda profetior har blivit historiska fakta som klart belyser vår position. Vi står redan vid randen av den eviga världen. Eftersom orättfärdigheten breder ut sig , kommer kärleken att bli kall hos många. Istället borde kärleken till Gud öka och kärleken till det som är rent, sant och heligt växa i våra hjärtan. Att ondskan växer till runt omkring oss borde väcka ivrigare nit och starkare beslutsamhet i oss. Den tro, som Guds sanna folk har, skulle lysa som en varningens signaleld för världen. Om våra gärningar inte motsvarar vår bekännelse, visar vi ett falskt ljus för världen. På det sättet lockar vi dem i fördärvet.

Vår Herre förvarnade sitt folk att ogudaktigheten under den sista riden skall bli stor och få ett förlamande inflytande på sann gudsfruktan. Man ser, hör och känner ondskan överallt omkring sig. Själva luften tycks vara genomsyrad av den. Den påverkar tron och kärleken hos Guds bekännande folk. Det är svårt att hålla fast vid sin kristnabekännelse. Det verkliga förhållandet är att mycket i vår tid som ger sig ut för att vara kristendom kan skylla sin egen existens på frånvaron av förföljelse. När tider av svår nöd och prövning kommer, skall en stor del av dem som bekänner sig till tron visa att deras gudsfruktan var en tom formalism. Istället för1att bli styrkta och befästa genom motstånd försvagas och slocknar deras tro.

Den tid i vilken vi lever är en farlig tid. Lättsinne, likgiltighet, nöjeslystnad och njutningslystnad möter man i alltför många bekännande kristnas liv. Ar detta en tid då sjundedagsadventister skall förlora tron och bli kalla och formella? Gud förbjude att så sker. Skall vi bli förrädare just i det ögonblick då Gud skulle bli mest förhärligad genom vår ståndaktighet ifråga om våra grundsatser? Skulle vi vända oss från himmelens glädje, just nu när vi nästan kan skymta härligheten på den andra sidan? Vi lever i den viktigaste perioden av denna världens historia. Genom att bevara vår trohet mot Gud kan vi bära det ädlaste vittnesbörd om Kristus och sanningen.

En verklig kristen kommer att klamra sig ännu fastare vid Guds löfren nu än någonsin tidigare. Hans sinne är där hans skatt finns - i himmelen. När de riktiga principerna föraktas och sviks, då bör de trofasta och sanna visa sin största iver och djupaste kärlek. Då bör de mer ståndaktigt än någonsin hålla fast vid sanningen hur impopulär den än må vara. Den riktige soldaten kommer att vara redo att utkämpa Herrens strider, när hans fiender verkar vara starkast. Det är då segern kommer att bli mest fullständig och helt fylld av segerjubel.

Bröder och systrar i samma dyrbara tro, borde vi inte ge akt på det sista varningsbudskapet? Är detta en tid, då vi ska använda Herrens pengar för att bidra till vår stolthet och ärelystnad? Är det en tid att lägga mark till mark och bygga stora hus till oss själva och våra barn? Är det en tid då vi skall samla skatter och fästa vår kärlek vid det jordiska. Herren kommer. I sin stora nåd har han befriat oss från villfarelsens mörker och har låtit sanningens klara strålar lysa in i våra själar. Vi borde visa vår tacksamhet genom att återspegla det himmelska ljuset med våra ord och handlingar på ett sådant sätt, att andra kan ledas att tro på den sanning som vi försvarar. Måtte vi ta oss i akt, så att vi inte spolas bort av världslighetens ström och säger till dem som inte tror: ”Tiden är inte inne. Bli inte uppskrämd. Min Herre dröjer med sin ankomst.” Låt oss vara konsekventa! Låt vårt liv motsvara vår trosbekännelse!

”Herren kommer. Låt detta bli det tecken som förebådar jubelfesten.”