Review and Herald d. 29. november 1887

tillbaka

Frid i Kristus

Vår Frälsare framställer sina krav som ett ok, och kristenlivet som ett bärande av bördor. Men när han jämför dessa med Satans gruvliga makt och syndens bördor, tillägger han: ”mitt ok är milt, och min börda är lätt.’” {Matteusevangeliet 11:30.}

När vi försöker, att leva som kristna, att axla religionens ansvar och utföra dess plikter utan Kristus som hjälpare, är oket fasansfullt, bördan är outhärdligt tung. Men Kristus önskar icke, att vi skall göra det. Han uppmuntrar de trötta och tyngda: ”Kom till mig, . . . . så skall jag ge er vila.” ”... lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.” {Verserna 28-29.} Häri uppenbaras hemligheten bakom den vila, som Kristi löfte antyder. Vi måste besitta hans andas saktmod, för då kan vi finna frid i honom.

Många säger sig komma till Kristus, fastän de fortsatt klamrar sig fast vid sina egna vägar, vilka är som ett smärtsamt ok. Själviskhet, kärlek till världen, eller andra dolda synder, ödelägger deras frid och glädje. Håll i minnet, min medkristne, att oavsett Din lott i livet, är Du i Kristi tjänst. Oavsett börda eller kors, lyft det i Jesu namn; bär det i hans styrka. Han förklarar, att oket är milt och bördan lätt, och jag tror på honom. Jag har bevisat sanningen i hans ord.

De, som är rastlösa, otåliga, missnöjda med omsorgens och ansvarets vikt, försöker att bära sina bördor utan Jesu hjälp. I fall han vore vid deras sida, skulle solskenet från hans närhet skingra varje sky, hjälpen från hans starka arm skulle lätta varje börda. Församlingen blir svag av brist på hängivna medlemmar, som känner, att de inte är sina egna; att deras tid, deras talanger, deras energi tillhör Kristus; att han har köpt dem med sitt blod, och går i förbön för dem i Helgedomen där uppe.

Vi dignar i onödan under självvalda bekymmer och ängslan samt tynger ned oss själva med tunga bördor, eftersom vi inte lär oss av Jesus. Många är så rädda för ovänlig kritik och hårda ord, att de undflyr principer. De törs inte förena sig med dem, som fullt och helt följer Kristus. De följer hellre världsliga skick och säkrar sig värdsliga människors gillande. Kristus gav sig själv för oss, för att ”rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.” {Titusbrevet 2:14.} Kristi sanna efterföljare är olika världen i språk, arbete och gärningar. Oh, varför vill inte alla hans bekännande barn följa honom helt! Varför föredrar somliga, att bära bördor, som han inte har lagt på dem?

Vi skulle vara mycket lyckligare och mera nyttiga, därest livet i hemmet och våra sällskapliga sammankomster präglades av Kristi saktmod och enkelhet. I stället för, att göra något att stoltsera med, för att framkalla beundran eller avund hos våra gäster, skulle vi försöka, att göra alla omkring oss lyckliga genom vår munterhet, sympati och kärlek. Låt de besökande se, att vi strävar efter, att utföra Kristi vilja. Låt dem se i oss, även om vår lott här i livet är blygsam, en förnöjsamhetens och tacksamhetens anda. Ett sant kristligt hem uppenbarar en atmosfär fylld med frid och ro; ett sådant exempel blir inte utan verkan.

I våra strävanden efter, att göra det trevligt och behagligt för våra gäster, bör vi inte glömma våra förpliktelser gentemot Gud. Bönestunden bör inte försummas för andra betraktelser. Man skall inte prata och ha det trevligt så länge, att alla blir för trötta för, att få nytta av andaktsstunden. Gör man det, frambär man ett dåligt offer för Gud. Vi bör framställa våra böner och höja våra röster i lyckligt, tacksamt pris så tidigt på kvällen, att vi kan be med eftertanke och utan att göra oss skyldiga till ett hastverk.

Måtte envar, som besöker ett kristet hem, förstå, att andaktsstunden är den dyrbaraste, den heligaste och den lyckligaste stunden på dagen. Dessa andaktsstunder utövar ett förädlande, upplyftande inflytande över alla dem, som tar del däri. De för med sig en känsla av frid och behaglig vila till anden.

Kristna personer bör i varje handling försöka, att representera Kristus, försöka att göra hans gärning tilltalande. Måtte ingen göra religionen avskräckande, genom att sucka och klaga och berätta om sina prövningar, sin självförnekelse och sina uppoffringar. Gör inte Din trosbekännelse till ett bedrägeri, genom att visa otålighet, irritation och missnöje. Låt det synas, att Kristi kärlek bor i Dig, att Din religion icke är en kappa, som Du tar av och på allt efter omständigheterna, utan en princip, lugn, fast och orubblig. Ack, stolthet, vantro och själviskhet förtär som kräfta den livsviktiga gudsfruktan från många bekännande kristnas hjärtan! När de blir dömda enligt sina gärningar, är det många, som för sent kommer att erfara, att deras religion endast varit ett strålände bländverk, som Kristus inte kunde kännas vid.

Kärleken till Jesus kan ses och förnimmas. Den går ej att dölja. Den utövar en vidunderlig kraft. Den gör den räddhågade frejdig, den maklige flitig. Den gör den stammande vältalande och väcker det sovande intellektet till nytt liv och ny kraft. Den gör den modfällde förhoppningsfull, den ledsne glad. Kärleken till Kristus kommer oss att ikläda oss ansvar för hans skull och bära det i hans kraft. Kärleken till Kristus förfäras inte över prövningar eller viker undan för plikter och förebråelser. Den själ, som inte är genomsyrad av kärlek till Jesus, tillhör inte honom.

Frid i Kristus är av större värde, än alla jordens rikedomar. Låt oss söka Herren av allt vårt hjärta, låt oss lära oss av Kristus, att vara saktmodiga och ödmjuka, för då finner vi själsvila. Låt oss väcka upp våra slumrande krafter, och bli aktiva, allvarligt, uppriktigt syftande och brinnande. De kristnas exempel och uppförande, såväl som deras ord, borde vara av sådan beskaffenhet, att de hos syndare framkallade en önskan om, att komma till livets källa.

Låt oss öppna våra hjärtan för Rättfärdighetens Sols strålar. Låt oss arbeta med glädje, lustfyllt, i vår Mästares tjänst. En slö och svag kristendomsbekännare kan aldrig säkra sig ett överflödande inträde i Guds rike. Från kors till krona är det allvarligt arbete att göra. Det är en brottningskamp med nedärvd synd; det är ett krig emot yttre fel.

Kristenlivet är en kamp och en marsch. Låt oss gå framåt, för vi strider för en oförgänglig krona. Låt oss vara flitiga i, att göra vårt kall och vår utkorelse säker. Vi skall segra till sist, om vi inte tröttnar på, att göra goda gärningar.