Review and Herald d. 4. december 1913

tillbaka

Nineve, den stora staden

Då greps männen av stor förskräckelse och sade till honom: ’Vad är det du har gjort!’ Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från HERRENS ansikte.

Av städerna i den antika världen var en av de största Nineve, på den bördiga stranden av Tigris, över 320 kilometer norr om Babylon. Den grundades omkring tiden för kringspridningen från tornet i Babel, och hade blivit ”en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång.” Jona 3:3. På det delade Israels tid var den huvudstad i det assyriska väldet.

Nineve, vid tiden för sitt största timliga välstånd, var ett centrum för brott och ondska. Inspirationen förklarade det vara en ”blodstad, full av lögn, uppfylld av våld, du som aldrig upphör att plundra!” Nahum 3:1. De som var i stånd till att veta, erkände att en av de främsta egenskaperna hos dess invånare var våld. Jona 3:8. I bildspråk jämförde profeten Nahum nineviterna med ett grymt, glupskt lejon, som ”rev i stycken tills ungarna fick nog, dödade åt sina lejoninnor och fyllde sina hålor med byte, sina kulor med sönderrivna djur.” Nahum 2:12. ”… vem”, frågade profeten, ”har inte drabbats av din ständiga ondska?” Nahum 3:19.

Trots den förhärskande ogudaktigheten, förnam Han som ”inte gör skillnad på människor” (Apostlagärningarna 10:34) i staden många som sträckte sig efter något bättre och högre och som, om de finge tillfälle att höra varningsbudskap och bön, gärna skulle lägga undan sina onda gärningar och vända sig till den levande Guden. Och så i sin visdom uppenbarade han sig för dem på ett omisskännligt sätt, för att om möjligt leda dem till omvändelse.

Det redskap som Gud valde för detta arbete var Jona, son till Amittaj, till vilken kom ”HERRENS ord ... Han sade: ’Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika mot den, ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.’” Jona 1:1, 2.

Då uppdragets art, med alla svårigheter och synbara omöjligheter, dök upp inför Jona, började han att ifrågasätta det kloka i kallelsen. Då han ifrågasatte det hela, glömde han att den Gud som han tjänade var allvis och allsmäktig, och han började att tvivla på om han borde åta sig att utföra ett sådant uppdrag. Medan han tvekade, och fortfarande tvivlade, överväldigade Satan honom med missmod. Gripen av en stor skräck, steg ”Jona… upp för att fly till Tarsis.” Så begav han sig till Jafo. Där fann han ett fartyg, som skulle lägga ut, varpå han ”betalade för resan och steg sedan ombord för att fara med dem till Tarsis”. Jona 1:3.

Ansvaret som lades på Jona, i form av den befallning som gavs honom att varna invånarna i Nineve, var verkligen stort; men den som hade bjudit honom att gå var väl i stånd till att stödja sin tjänare och ge honom framgång. Hade han lytt utan tvekan, skulle han ha besparats många bittra erfarenheter och skulle ha blivit rikligt välsignad. Men Herren övergav honom inte i denna stund av fruktansvärd förtvivlan, utan ledde honom genom en serie prövningar som återupplivade hans förtroende för Guds kraft att frälsa och förnyade hans beslutsamhet att lyda i samband med varje personligt offer.

”HERREN sände en stark vind ut över havet, och en våldsam storm uppstod och skeppet var nära att krossas. Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner i det inre av skeppet och låg där i djup sömn. Då gick skeppets kapten till honom och sade: ’Hur kan du sova nu? Stig upp och ropa till din gud. Kanske skall den guden tänka på oss, så att vi inte förgås.’

De sade till varandra: ’Låt oss kasta lott, så att vi får veta vem som har dragit denna olycka över oss.’ Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. Då sade de till honom: ’Säg oss för vems skull denna olycka har kommit över oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?’

Han svarade dem: ’Jag är hebré, och jag fruktar HERREN, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.’

Men HERREN sade: ’Har du rätt att bli arg?’ Jona gick ut ur staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se hur det skulle gå med staden. Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att den skulle ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken.” {Verserna 3-6.}

Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: ’Vad skall vi göra med dig, så att havet blir lugnt?’ Då svarade han dem: ’Tag och kasta mig i havet, så skall havet bli lugnt. Jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över er.’ Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, ty stormen rasade allt värre. Då ropade de till HERREN och sade: ’HERRE, låt oss inte gå under för den där mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, HERRE, har handlat efter din vilja.’

Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri.

Och männen greps av stor fruktan för HERREN, och de offrade slaktoffer åt HERREN och avlade löften.

Men HERREN sände en stor fisk som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter. Och Jona bad till HERREN, sin Gud, i fiskens buk. Han sade:

’Jag ropade till HERREN i min nöd,
och han svarade mig.
Från dödsrikets buk ropade jag på hjälp,
och du hörde min röst.
Du kastade mig i djupet, mitt i havet,
och strömmar omslöt mig...
vad jag har lovat vill jag infria.
Frälsningen är hos HERREN!’” Jona 1:4-16; 2:1-10.

Till sist hade Jona förstått att: ”Hos HERREN finns frälsningen.” Psalm 3:9. ”Sannerligen, hos HERREN, vår Gud, finns frälsning för Israel.” Jeremia 3:23. Människor har sålt sig själva till all rättfärdighets fiende. De kan inte lösa ut sig själva. Endast genom att acceptera Kristus som en personlig Frälsare kan människor befrias från fiendens makt.

Människans stolthet skulle få henne att söka frälsning på något annat sätt än det som Gud har tänkt ut. Hon är ovillig att räknas som ingenting, ovillig att erkänna Kristus som den ende som kan frälsa till det yttersta. Men om Kristus står det skrivet: ”Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.’” {Apostlagärningarna 4:12.} ”Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.” {Hebréerbrevet 2:17-18.} Det enda ord som står skrivet ovanför livet som Kristus levde i denna värld till förmån för det fallna släktet, är ”frälsning”.

Med ånger och ett erkännande av Guds frälsande nåd kommer befrielse. Jona blev befriad från farorna som omgav honom i det väldiga djupet och kastades på torra land.