Review and Herald d. 6. december 1887

tillbaka

Våra Missioner i Europa

Ett stort arbete är betrott åt dem, som för fram sanningen i Europa. Ingen gren av vår verksamhet omfattar ett viktigare fält, än den Centraleuropeiska Missionen. Där finns Frankrike och Tyskland, med deras stora städer, med stora befolkningsgrupper. Där finns Italien, Spanien och Portugal, som efter så många hundra års mörker har befriats från katolskt tyrrani, och har öppnats för Guds ord – öppnats, för att ta emot det sista varningsbudskapet till världen. Där finns Nederländerna, Österrike, Rumänien, Turkiet, Grekland och Ryssland, hem åt millioner och åter millioner, vars själar är dyrbara i Guds ögon, liksom våra egna, men som intet vet om de särskilda sanningarna för denna tid. Antalet invånare inom denna missions gränser överstiger Förenta Staternas fyra gånger om.

Ett gott arbete har redan blivit utfört i dessa länder. Det finns de, som har tagit emot sanningen, och de är kringspridda som ljusbärare i nära på alla länder. Vi har nästan tre hundra Sabbatshållare i Schweiz. Det förekommer små grupper i Frankrike, Tyskland och Italien, och två hundra själar i Ryssland, som lyder Guds lag; och det är en församling på fyrtio medlemmar långt borta i öst, nästan vid gränsen till Asien. Grundvalen har lagts för en församling i Nederländerna. I Rumänien och på Korsika finns det ett fåtal, som försöker att hålla Guds bud, och som väntar på hans Son från himmelen.

Men hur litet har blivit gjort i jämförelse med det stora arbete, som ligger framför oss! Guds änglar påverkar folks sinnen, och bereder dem på, att ta emot varningen. Det är behov av missionärer på knappt berörda fält. Nya fält öppnas hela tiden. Sanningen måste översättas till olika språk, så att alla nationer kan dra fördel av dess rena och livgivande inflytande. Medarbetarna inom denna mission anstränger sina förmågor till det yttersta, för att tillfredsställa sakens behov. Men det behövs pengar, att stötta och utvidga arbetet med. Kallet, att komma till diverse länder, lyder: ”Sänd oss en predikant, för att förkunna sanningen.” Hur skall vi besvara uppmaningen?

Vårt tryckeri i Basel behöver hjälp med, att genomföra det stora och goda arbetet med, att översätta och publicera böcker om den närvarande sanningen på allehanda europeiska språk. Kolportörer upplever uppmuntrande framgång i försäljningen av våra böcker. Således förs ljuset ut till folk, medan kolportören – som i många fall har gjorts arbetslös, därför att han har tagit till sig sanningen – förmår, att försörja sig själv, och intäkterna bidrar till samfundets ekonomi. I Reformationens dagar vandrade munkar, som hade lämnat klostren, och som inte hade andra medel till sin försörjning, kors och tvärs genom landet säljande Luthers verk, som raskt spreds utöver Europa. Den gången var kolportagearbetet ett av de mest verksamma medlen, för att sprida ljuset, och så kommer det också att vara nu. Men översättningsarbetet och utgivningsarbetet är vanskligt och dyrt. Samfundskontoret måste hållas med medel.

Inom den Skandinaviska Missionen har många, i fattigdom och under stora vanskligheter, hört och trott på varningen. Det är tjugotre församlingar och nästan 1 000 Sabbatshållare i dessa länder. Nio predikanter och auktoriserade utövare samt omkring trettio kolportörer är nu på fältet. Det är endast genom självförnekelse och stor sparsamhet, som vi har nått därhän. Det är stort behov av finansiell hjälp, för att kunna sända ut medarbetare och publikationer till folken i Norden.

Missionen i London, den stora staden på 5 000 000 invånare, behöver en plats i våra tankar, våra böner och våra gåvor. Det måste göras ett stort arbete där, och det har knappt ens inletts. Tänk på Englands, Skottlands och Irlands många städer, där alla talar vårt eget språk, men som ännu inte har nåtts av sanningen.

Försinkande hinder kommer att resas upp. Dessa måste vi fatta vid hornen, var än missionerna har upprättats. Bristande erfarenhet, ofullkomligheter, misstag, ohelgat inflytande – dessa ting måste vi övervinna. Hur ofta har detta inte hindrat saken i Amerika! Vi väntar oss inga små svårigheter i Europa. Somliga knutna till verket på dessa främmande fält, liksom i Amerika, tappar modet och följer de ovärdiga spejarna i fotspåren, genom att förmedla nedslående underrättelser. Liksom en missnöjd vävare, tittar de på fel sida av det vävda tyget. De ser inte Formgivarens mönster; för dem är allt förvirring, och i stället för att vänta, tills de skönjer Guds avsikt, uttalar de för andra sina tvivel och mörka tankar.

Men sådana underrättelser har vi inte med oss. Efter tvår års vistelse i Europa ser vi inte längre någon orsak till modlöshet rörande sakens tillstånd, än då den först uppstod inom diverse amerikanska fält. Där såg vi Herren pröva materialet, som skulle användas. Somliga stod inte ut med Guds prövning. De ville inte yxas till och sandpappras. Varje stöt med mejseln, varje slag med hammaren, väckte deras vrede och motstånd. De lades åt sidan, och så togs annat material fram, som prövades på samma vis. Allt detta gav upphov till dröjsmål. Det väckte förtrytelse och knorrades, då småbitarna bröts loss. Några menade, att dessa förluster skulle förstöra byggnaden; men den blev tvärtom starkare tack vare de svaga elementens avlägsnande. Arbetet gick stadigt framåt. Var dag blev det tydligare, att Herrens hand vägledde alla, och att en stor avsikt uppfylldes inom hela verket från början till slut. Alltså upplever vi, att saken får fast mark under fötterna i Europa.

En av de stora vanskligheterna är den fattigdom vi möter hela tiden. Detta förhalar sanningens framåtskridande. Liksom under de första åren, omvänds först de i de lägre klasserna. Vi upplevde en liknande erfarenhet i vårt eget land, både öster och väster om Klippiga Bergen. De, som först accepterade detta budskap, var fattiga, men då de arbetade i tro, för att uträtta det, som de kunde med sina förmågor och medel, kom Herren dem till hjälp. I sin försyn förde han män och kvinnor till sanningen, som var villiga av hjärtat; de ägde medel, och de önskade, att sända ljuset till andra. Så kommer det också att vara nu. Dock vill Herren, att vi skall verka allvarligt i tro fram till den tiden.

Ordet har förkunnats för Europa: ”Gå framåt!” Den ödmjukaste, som sliter för själars frälsning, är en Guds medarbetare, en partner till Kristus. Änglar tjänar honom. När vi går framåt på den öppnande stigen inför hans försyn, kommer Gud att fortsatt öppna vägen för oss. Ju större besvärligheter att övervinna, desto större segrar kommer att vinnas.

Framgången för våra utländska missioner beror inte enbart på några få medarbetare, ej heller på många, utan på alla, som har tagit emot sanningens ljus. Alla kan göra något, för att främja verket i fjärran länder. Vårt folk är inte ens halvt vakna avseende tidens krav. Försynens stämma kallar på alla, som har Guds kärlek i sina hjärtan, till att vakna upp i denna stora nödsituation. Det har aldrig förekommit en tid, då det har stått så mycket på spel, som i dag. Det har aldrig varit en period, då det har krävts så mycket energi och självuppoffring.

Nu behövs varje dollar och tiocentsmynt, som går att undvara, för att bidra till utbredandet av sanningens budskap i andra länder. Till Jul lägger vårt folk ut mycket pengar på gåvor och diverse njutningar, som inte endast är onyttiga, utan ofta skadliga. Aptiten ges fria tyglar, stolthet och egenkärlek får näring, och Kristus glöms. I fall de pengar, som brukar användas på dylikt, lades i missionskassan, skulle våra utländska missioners brist avhjälpas. Skall vi i år inte bara helga en del, utan alla våra Julklappar till Gud, för att underlätta hans sak, som saknar så mycket? Hur kan vi mera passande fira den stundande Julen, genom att uttrycka vår tacksamhet till Gud för gåvan i form av hans dyrbare Son, än genom offer, för att sända ut till hela världen underrättelsen om hans snara ankomst?

Om bara Kristi bekännande inväntare insåge, hur nära vi är slutet på hela verket med själars frälsning, skulle de offra sina tillgångar lika gärna som medlemmarna i den första församlingen. ”Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. . . . . Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde. Josef som var levit och född på Cypern och som apostlarna kallade Barnabas – det betyder Tröstens son – ägde också en åker. Den sålde han och bar fram pengarna och lade dem för apostlarnas fötter.” {Apostlagärningarna 4:32, 34-37.} De med pengar och egendomar offrade dem frivilligt på grund av den rådande nöden. De troende delade ett överskuggande intresse – framgång för missionen, som de hade anförtrotts. Deras kärlek till Kristus var långt större, än deras kärlek till pengar. De levde ut sin tro, och vittnade genom sina gärningar, att de räknade människosjälar av större värde, än några jordiska rikedomar. Har vi inte större orsak till, att offra, än de hade? Har vi inte mindre tid, än de, varunder vårt verk skall utföras?

Varför skall vi samla på oss rikedomar? För att se dem sopas undan på den yttersta dagen? Skall vi samla på oss guld och silver, för att dylikt skall vittna emot oss i Domen – för att det skall äta vårt kött, som om det vore eld? Skall vi klamra oss fast vid våra egendomar, tills de faller i våra fienders händer? Tiden kommer, när de laglydiga varken kan köpa eller sälja. Vilken användning har vi då för hus och landområden, bankböcker och varupartier? Nu är det dags för dem, som äger stora egendomar, att inhösta kapitalet, så att det går att utvidga Guds verk till främmande länder. ”Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör.” {Lukasevangeliet 12:33.} Det, som vi ger till Guds sak, blir vårt för evigt. Kristus säger: ”Samla erskatter i himlen”. {Matteusevangeliet 6:20.} Bara detta är, av allt det vi har, verkligen vårt. Allt, som vi samlar på oss på jorden, måste vi överge till sist. Det är bara det, som vi ger till Kristus, som vi får ta med oss in i den eviga världen. Jesus påbjuder oss: ”Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut.” {Lukasevangeliet 16:9.}

Herren behöver inte våra offergåvor. Vi kan inte berika honom med våra gåvor. Psalmisten säger: ”... från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig.” {Första Krönikeboken 29:14.} Dock tillåter Gud oss, att visa vår uppskattning av hans barmhärtighet genom självuppoffrande ansträngningar, för att vidarebefordra hans goda till andra. Detta är det enda sätt, varpå det är möjligt för oss, att visa vår tacksamhet och kärlek till Gud. Han har inte åstadkommit något annat sätt.

Varje offer, hur än oansenligt, gett i hans namn och av kärlek till honom, är dyrbart i hans ögon. Föräldrar sätter värde på sina barns gåvor, inte för att de är rika och dyrbara, utan för det, som de säger om älskvärd självförnekelse, av öm eftertänksamhet och tacksam hågkomst. Så betraktar vår himmelske Fader sina barns gåvor. Han ser en anda av hängivenhet och uppoffring hos dem, ett uttryck för ett tacksamt och älskande hjärta; och ett sådant offer är som ljuvlig rökelse för honom.

Genom varje strävan efter, att hjälpa andra, blir vi själva hjälpta. När vi investerar våra medel i dessa missioner, sätter vi in våra räntor och våra böner i dessa missioner; vi drar de olika nationaliteterna närmare oss själva; vår hängivenhet når ut till dem, och vi stimuleras till större helgelse och större lydnad mot Gud, så att vi kan göra det allra bästa för andra. Om vi önskar, att rikta vår hängivenhet mot himmelska ting, måste vi placera vår skatt i himmelen. Där rikedomen är, där kommer hjärtat att vara. Vad, som har kostat oss föga, har vi inget särskilt intresse för; men det, som vi investerar våra medel i, kräver vårt intresse och vår uppmärksamhet, och vi verkar, för att det skall bli en framgång.

Gud är livets och ljusets och glädjens källa för universum. Liksom ljusstrålar från solen, flyter välsignelserna ut från honom till alla de varelser, som han har skapat. I sin oändliga kärlek har han gett människor förmånen, att få del i gudomlig natur, och, i sin tur, sprida välsignelser till medmänniskorna. Detta är den högsta ära, den största glädje, som det är möjligt för Gud, att skänka människor. De, som förs närmast sin Skapare, deltar således i kärlekens arbete. Han, som vägrar att bli en ”Guds medarbetare” – den person, som för själviska utsvävningars skull ignorerar sina medmänniskors behov, den gnidare, som hopar sina rikedomar här – avstår från de rikaste välsignelser, som Gud kan ge honom.

Bröder, ”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.” {Andra Korintierbrevet 8:9; Första Petrusbrevet 4:10.} I det, att vi räknar Guds otaliga nådegåvor, och begrundar hans oförlikneliga kärlek; när vi betraktar Återlösarens fantastiska nådegåvor, måste tacksamhet väckas i våra hjärtan, till dess den tänder en helig flamma av kärlek, som skall flyta ut till själar, ända i det fjärran Europa.