Review and Herald d. 9. december 1890

tillbaka

Julklappar

”’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.’... Gör det, så får du leva.’” Orden, som yttrades till den lagkloke, går att rikta till varje själ, som undrar: ”... vad skall jag göra för att få evigt liv?’” {Lukasevangeliet 10:25, 27-28, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Om vi älskar Gud av hela hjärtat, kommer vi att komma ihåg hans krav på oss. Han fordrar, att vi skall vara som han, att vi skall ta efter Kristi självuppoffrande liv. Kristus sade om sig själv: ”’Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” {Johannesevangeliet 4:34.} Den glädje han hela tiden hade för ögonen, var att välsigna och lyfta upp den fallna mänskligheten. Allt annat var sekundärt och underordnat. Från krubban till Golgata var hans liv ett enda sceneri med kärleksfulla ansträngningar och uppoffring för människors bästa. Om Kristus bor i våra hjärtan, skall vi besjälas av samma anda, och skall vi uträtta samma arbete. Vi skall då satsa våra tankar, våra intressen, vår sympati, så väl som våra ord och pengar samt ansträngningar på, att bygga upp Återlösarens rike. Och detta är icke blott en plikt, det skall vara vårt liv, vår glädje. Liksom det levande vattnet störtar sig ut från bergssidan, skall våra liv flöda ut i kärlekens ord och handlingar.

Den självuppoffrande andan har blivit svag i Kristi bekännande efterföljares hjärtan. I stället för, att av tacksamhet fråga: ”Vad skall jag göra för Herren för all hans godhet emot mig?”, har så många av dem, som hävdar sig vara återlösta genom Kristi blod, lust till självbehag. Även Julen, när bekännare firar Kristi födelsedag, har gjorts till det verksammaste medlet, för att vända sinnet bort från Kristus, bort från hans ära. I fall Julen över huvud taget skall firas, bör den firas på ett sätt, som är i samklang med dess betydelse. Kristus bör kommas ihåg, hans namn äras; den gamla, gamla berättelsen om hans kärlek bör upprepas. I stället för, att vi genom våra handlingar förklarar, att vi har tagit bort Kristus ur våra tankar och hjärtan, bör vi vittna för människor, änglar och för Gud, att vi minns vår Frälsare, genom att följa hans självuppoffrande exempel för andras bästa. Men den dag, som har valts till Kristi ära, använder många till sin egen ära och behag. Fastän utnämnd till dag för Frälsarens hågkomst, används den för hans glömmande.

Hur knappa är de offer, som den dagen hamnar i Herrens skattkammare! Hur stora belopp används inte på gåvor till varandra! Varje år driver välbeställda personer bort Gud ur tankarna till förmån för gåvor till sådana, som inte behöver dem, och som kunde betala för dem själva. Hur många av Er har alltså inte i onödan lagt ut tid och pengar, medan fattiga och behövande in på husknutarna har försummats, och sanningens budskaps verkan har begränsats! De medel, som har brukats på, att tillfredsställa stolthet och nära fåfänga, skulle ha varit till stor välsignelse för de behövande, och skulle ha fört evangeliets ljus till dem, som sitter i mörker.

Gud är alla gåvors skänkare, och han har ärat människor, genom att göra dem till sina förvaltare, så att de kan visa sig som pålitliga förvaltare av sina medel i gåvor och offer till stöd för hans sak. Herren har inte hållit tillbaka sin välsignelse från människor; han har utgett sin enfödde Son till, att komma in i denna värld, för att lida och dö, så att de genom att tro på honom, skall få evigt liv. Han, som inte skonade sin egen Son, utan gav honom som ett offer, för att rädda oss från hopplös olycka, hur mycket mera vill han inte fritt ge oss allting! Vilket offer tänker vi var och en personligen ge till Jesus, vår Frälsare, för denna ovärderliga skatt? Skulle det inte vara den klokaste planen, för att fira Julens ankomst, att tänka på Gud och visa honom vår kärlek, genom att lägga våra gåvor i hans skattkammare? Dessa gåvor behövs för evangeliets understöd och sanningens spridning i alla delar av världen.

De rika kan bringa Gud en givmild gåva och säga: ”från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig.” {Första Krönikeboken 29:14.} Därmed erkänner de Guds krav på dem, och visar Kristus ära. I detta arbete har den fattige också en del att göra. Gud beräknar inte värdet på våra gåvor till hans sak genom penningmängden; han ser till våra bevekelsegrunder. Det är hjärtats tjänst, som gör gåvan värdefull. Då himmelens Majestät blev ett spädbarn, och anförtrodd åt Maria, hade hon inte så mycket, att ge i gengäld för den dyrbara gåvan. Hon tog med sig två duvor till altaret, den fattiges offer; men för Herren var det ett antagbart offer. Hon hade inga kostbara rikedomar att erbjuda, som de vise männen från Österlandet, då de kom till Betlehem, för att lägge fram dem inför Guds Son. Ändå avvisades inte Jesu moder, därför att hennes gåva var blygsam. Det var hjärtats villighet, som Herren tog hänsyn till, och hennes kärlek gjorde offret ljuvligt. Likaså godtar Gud våra gåvor, oavsett storlek, om de är det bästa vi har, och ges av kärlek till honom.

Tänker Ni inte kännas vid Jesus som det förnämsta föremålet för Er hängivenhet genom Era frivilliga offer till honom? Tänker inte föräldrar uppfostra sina barn till, att sätta värde på Kristi stora kärlek och hans förunderliga gåva? Tänker de inte, för hans skull, lära dem att utöva självförnekelse, så att de kan bringa sina tacksamhetsgåvor till honom, som för vår skull blev fattig, så att vi genom hans fattigdom kan bli rika? I stället för att sända gåvor till varandra, låt våra gåvor, stora och små, flyta in i Guds skatkammare, såsom de många bäckar, vilka flyter ut i det mäktiga världshavet. De lärdomar, som Era barn härigenom drar, är av det slag, som Gud gillar.

I den judiska hushållningen gavs det, då ett barn föddes, ett offer till Gud, i överensstämmelse med hans önskan. Nu upplever vi, att föräldrar bringar offer, för att skänka sina barn födelsedagsgåvor. De tar tillfället i akt, att ära barnet, som om de vore skyldiga ett mänskligt väsen ära. Satan har haft sitt finger med i spelet, för att få igenom sin vilja härvidlag. Han har lett tankarna och gåvorna till mänskliga väsen, och så kommer barnen att tänka på sig själva, som om de skulle göras till föremål för särskild hedersbevisning. Det, som borde flöda åter till Gud i form av gåvor, för att välsigna de behövande och för att sprida ljuset i världen, har avletts från den rätta kanalen, och gör oftast mera skada, än gott, genom att uppmuntra till fåfänga, stolthet och självupphöjelse. På födelsedagen skulle man undervisa barnen om, att de har orsak till, att vara tacksamma mot Gud på grund av hans kärlek, som han har bevisat, genom att ha bevarat dem ytterligare ett år. På detta sätt går det, att förmedla nyttig undervisning. Vi står i skuld till alla goda gåvors Skänkare för liv, hälsa, mat och kläder, för att inte nämna hoppet om det eviga livet. Och vi är skyldiga Gud, att erkänna hans gåvor och att ge våra offer som bevis för tacksamhet till vår störste Välgörare. I himmelen lägger man märke till dessa födselsdagsgåvor.

Om kristna föräldrar hade vant sina barn vid, att skänka Gud gåvor som ett ringa tack föra hans stora frälsningsgåva till människorna, vilken skillnad skulle vi då inte se i de ungas karaktärer! Deras tankar skulle vändas från dem och deras till deras välsignade Frälsare. De skulle ha lärt sig, att förnimma hans kärlek till dem, och ha insett, att han är all välsignelses upphov, att han är deras hopp om lycka och evigt liv. Om detta slags undervisning hade getts åt våra barn, skulle vi i dag se långt mindre egoism, långt mindre missunnsamhet och svartsjuka, vi skulle också ha flera manliga unga män och kvinnliga unga kvinnor. Vi skulle se vår ungdom växa upp med moralisk styrka, med rena grundsatser, med välbalanserade sinnen och älskliga karaktärer, eftersom de alltid skulle skönja Mönstret, och de skulle vara fyllda med intrycket av, hur viktigt det är, att efterlikna Jesu egenskaper. Världen kommer att följa sina egna bruk och skick, lärosatser och sedvanor; men Guds barn försöker, att nå det upphöjda stadiet för renhet och helighet.

Gud vill, att ungdomen, liksom de av mera mogen ålder, skall se upp till honom och tro på Jesus Kristus, som han har sänt, och att ha honom boende i hjärtat; sedan kommer nytt liv att vederkvicka varje förmåga hos människan. Den gudomlige Tröstaren kommer att vara hos dem och stärka dem i deras skröplighet och vägleda dem i deras rådvillhet. Detta kommer att göra sinnet klarare, hjärtat renare; detta helgar viljan, och gör den stark för Guds tjänst. Detta kommer att tydligt visa dem vägen till livet.