Review and Herald d. 10. december 1895

tillbaka

En Vädjan för Sydstaternas Missionsfält – 3

Världens Återlösare avgränsar klart, vad vår plikt är. Till den lagkloke, som frågade honom, hur han skulle kunna ärva evigt liv, sade han: ”’Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?’ Han svarade: ’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.’ Jesus sade till honom: ’Du svarade rätt. Gör det, så får du leva.’ Då ville mannen försvar sig och frågade Jesus: ’Vem är då min nästa?’” {Lukasevangeliet 10:26-29, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Så berättade Jesus liknelsen om den barmhärtige samariten, och visade tydligt, att den är vår nästa, som mest behöver vår kärlek och hjälp. Vi skall praktisera Guds bud, och förhålla oss uppriktigt till förhållandet, som skall råda mellan människan och hennes nästa. Det har aldrig varit Guds plan, att samhället skall uppdelas i klasser, varigenom det uppstår främlingskap mellan rika och fattiga, höga och låga, lärda och olärda. Men uppdelningen av samhället i skilda kretsar framstår allt klarare. Gud har planlagt, att dem, som han har begåvat med medel, förmågor och nådegåvor, skall vara förvaltare av hans godhet, och inte försöka, att inhösta fördelarna för sig själva. Gud värderar inte människor efter ett visst välstånd, talanger eller utbildning, som de må besitta. Han värderar människor efter deras förvaltning av hans barmhärtighet och kärlek.

De, som har det egna jaget som mittpunkt, vantolkar Guds karaktär. Herren har planlagt, att de gåvor han berikar människor med, skall användas till, att bistå de olyckligt lottade och lidande ibland människorna.

Vi är i Guds värld, och hanterar Hans goda, och vi kommer att avkrävas ingående räkenskaper för det bruk vi har gjort av hans betrodda rikedomar. Om vi raskar ihop Guds gåvor för egen vinning, om vi vältrar oss i lyx, om vi lägger vårt välstånd på hög åt oss själva, och rycker på axlarna åt deras behov, som lider runt omkring oss, kommer vi att dömas skyldiga till förskringring av Guds ägodelar. Den lidande mänsklighetens rop når upp till Gud, och han hör deras klagan på grund av svält, okunskap och mörker. Han kommer förvisso att döma dem, som försummar hans inköpta egendom, som låter de lidande gå under, fastän det står i deras makt, att hjälpa dem. Han kommer att ställa oss till svars för dem, som lämnas som måltavlor för Satans frestelser, och som i sitt ovetande och sin blindhet anklagar Gud för, att handla partiskt mot mänskosläktet. Det är för att de rika inte verkar för de fattiga enligt Guds plan, som de blir allt mera stolta och självtillräckliga, själveftergivna och hårdhjärtade. De knuffar undan de fattiga, endast för att de är fattiga, och därigenom ger de dem all orsak till, att bli avundsamma. Många blir bittra, och besjälas av hat mot dem, som har allt, medan de själva inte har något.

Gud väger våra handlingar nogsamt, och varje opålitlig förvaltare, som inte har rått bot på det onda, som det har varit i hans makt att avhjälpa, kommer inte att uppskattas i himmelens salar. De, som bortser från de behövandes avsaknad, kommer att räknas som opålitliga förvaltare och registreras som Guds och människors fiender. De, som missbrukar betrodda medel för hjälp till andra, bevisar sig inte vara sammanbundna med Kristus, eftersom de inte visar Kristi ömhet mot dem, som har det sämre ställt, än de själva. Som kristna, skall vi inför världen visa Kristi sinnesart i livets angelägenheter. Att vara kristen betyder, att handla i Kristi ställe, och framställa Kristus. Vi skall icke försöka, att frigöra oss från det ansvar, som förbinder oss med våra medmänniskor. Gud har icke satt oss i världen endast för, att vi skall behaga, ära och förhärliga oss själva. Naturen hos vår kristendom prövas av de människor omkring oss, som är beroende, som är okunniga och hjälplösa. Det är inte riktigt, att uppföra byggnad efter byggnad på orter, där det vimlar av faciliteter, och samtidigt försumma fält, som ligger nära eller fjärran, där det behövs nya missionsverksamheter. I stället för att sluta ögon och sinnen för de blottställdas behov, i stället för att berika de redan välbeställda, låt oss se, vad som kan göras, för att lindra de färgades fattigdom och lidande. De, som hopar resurs efter resurs, där faciliteterna redan är goda, verkar inte för människors andliga stärkande, och enär de försummar nödlidande verksamhetsfält, vägs de i helgedomens vågskål och befinns vara för lätta. Herren har gett överflödande ljus, när det gäller spridandet av insikt om sanningen, och ingen går att försvara, som följer en självisk inriktning. Dem, som Gud har betrott mycket, som ansvarar för de största resurser, för att uträtta ett gott arbete för behövande mottagare, och som stadigt underlåter detta, har dragit sig undan från sitt eget kött, och har försummat sin tjänst för Guds inlösta egendom, för att tillfredsställa sina egna böjelser. Hur ser Gud på dem, som har lämnat de fattiga i deras armod, de ovetande i deras mörker och okunnighet? Hur betraktar han dem, som låter de förtappade förbli slavar under de omständigheter, som kunde ändras, så att förtryck skulle lindras? Gud kallar människor till, att bli bibliskt kristna, och representera det exempel de har fått av Kristus. Vem kan säga, vad resultatet av ett självförnekande och korsbärande liv kommer att bli? Evigheten kommer att uppenbara resultatet av, att följa Jesus, och alla kommer att förvånas över den frukt, som kommer att visas.

Vi behöver män, som står i spetsen för inhemska och utländska missioner. Vi behöver män, vars sympati inte har stelnat till is, utan vars hjärtan vill omfamna de förtappade, som finns i när och fjärran. Den is, som förlamar själar bundna av själviskhet, behöver smältas, så att varje broder inser, att han skall ta hand om sin broder. Sedan kommer envar att hasta åstad, för att hjälpa nästan med, att se sanningen och tjäna Gud på acceptabelt sätt. De, som bekänner Kristi namn, skall bistå andra med, att forma en Kristuslik karaktär. I fall alla skulle verka enligt Kristi linjer, hur mycket skulle då inte uträttas, för att ändra det tillstånd, som nu råder ibland fattiga och förtryckta! Ren, smutsfri religion skulle stråla som ett klart och skinande ljus. Guds kärlek i hjärtat skulle riva ras- och kastbarriärer och avlägsna de hinder, med vilka människor har spärrat ute andra från sanningen, sådan den är i Jesus. Sann religion sporrar sina försvarare till, att gå ut på livets huvud- och bivägar. Den förmår dem till, att hjälpa lidande, och gör dem till trofasta herdar, som går fram i ödemarken och söker de förlorades frälsning, för att de irrande fåren och lammen skall hitta hem igen.

De mest olycksaliga kan bära Guds bild, och för Gud har de värde. Innehavarna av den sanna tron bör hålla med om, att det är deras främsta plikt, att uppenbara Kristus för människor, och klargöra, att de har lärt sig något i Kristi skola. Oh, om vi var och en kunde inse, att vi blott är enkla förvaltare av Guds betrodda medel, och att vi skall bruka de gåvor Gud har skänkt oss, såsom Kristus brukade sina eviga rikedomar på, att söka upp och frälsa de förlorade! Vi är blott betrodda förvaltare, och sist och slutligen måste vi svara inför Mästaren. Han kommer att fråga, hur vi har använt hans goda, om vi har tjänat hans familj i världen eller ej. Om vi har haft glädje av livets bekvämligheter och välsignelser, och ändå inte har brytt oss om de behövande och lidande, som Kristus gav livet för, kommer vi inte att få höra de berömmande orden: ”Bra, du gode och trogne tjänare.” {Matteusevangeliet 25:21.}

Om Gud har betrott oss med sanningens dyrbara ljus, och har gett oss kunskap om Jesus Kristus, som han har sänt, men vi inte sprider detta ljus, kommer vi att på Guds stora dag konfronteras med de själar, som vi har hållit i mörker. Vi kommer att bli behandlade på samma sätt, som vi har behandlat andra på. Konungen kommer att säga till dem vid sin högra sida: ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen {Sannerligen} säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” {Matteusevangeliet 25:34-40.}