Review and Herald d. 11. december 1913

tillbaka

Nineve, den stora staden (avslutning)

(Avslutning.)
Åter igen fick Guds tjänare uppdraget att varna Nineve. ”HERRENS ord kom för andra gången till Jona. Han sade: ’Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika för den det budskap jag ger dig.’” Den här gången stannade han inte för att ifrågasätta eller tvivla, utan lydde utan att tveka. Han ”steg… upp och begav sig till Nineve enligt HERRENS ord.” Jona 3:1-3.

Då han kom in i den stora staden, började han genast att ”predika för” det som han hade blivit bjuden. Han höjde varnande rösten och förklarade: ”’Om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.’” {Vers 4.} Från gata till gata gick han, hela tiden uttalande denna fruktansvärda varning.

Guds budskap gavs inte förgäves. Varningen ringde genom den gudlösa stadens gator och gick från mun till mun, tills alla invånare hade hört det häpnadsväckande uttalandet. Guds Ande gjorde intryck på hjärtan med budskapet och fick folk att darra på grund av sina synder och att omvända sig i stor förödmjukelse.

”Och folket i Nineve trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste till den minste av dem. När budskapet nådde kungen i Nineve, reste han sig från sin tron och lade av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. Sedan utropade och förkunnade man i Nineve enligt kungens och hans stormäns befallning: ’Ingen människa får smaka något, inte heller något djur, vare sig av nötboskapen eller av småboskapen. De får inte föras i bet eller vattnas. Både människor och djur skall klä sig i säcktyg. Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör. Vem vet, kanske vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig från sin vredes glöd, så att vi inte förgås.’” Jona 3:5-9.

Då kungar och adelsmän, med allmogen, de höga och de låga, ”omvände sig vid Jonas predikan” (Matteusevangeliet 12:41), och förenades i att ropa till himmelens Gud, skänktes hans nåd dem. Han ”såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte.” {Vers 10.} Deras undergång avvärjdes, Israels Gud upphöjdes och hedrades i hela den hedniska världen, och hans lag vördades.

I denna kris borde Jona ha varit den förste att glädjas på grund av Guds fantastiska nåd; men i stället lät han sitt sinne uppehålla sig vid möjligheten att han skulle betraktas som en falsk profet. Månande om sitt rykte ibland människor, tappade han ur sikte det oändligt mycket större värdet av själarna i den eländiga staden. Den medkänsla som Gud visade mot de ångerfulla nineviterna fick Jona att ta väldigt ”illa vid sig, och han blev arg.” ”… var det inte det jag sade”, frågade han Herren, ”medan jag ännu var i mitt land! Därför ville jag förekomma det genom att fly till Tarsis. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i nåd och sådan att du ångrar det onda.” Jona 4:1, 2.

Då Jona fick reda på Guds avsikt att skona staden som hade fördärvat sitt uppförande inför honom, borde han ha samarbetat hjärtligt i denna barmhärtiga plan. Men han gav efter för sin benägenhet att ifrågasätta och tvivla, och som ett resultat härav blev han återigen överväldigad av missmod och förlorade andras intressen ur sikte i sin oro över sig själv. Han kände det som om han hellre ville dö än att leva för att se den onda staden skonad; och i sitt missnöje utropade han: ”Tag nu mitt liv HERRE, för jag vill hellre vara död än leva.’

Men HERREN sade: ’Har du rätt att bli arg?’ Jona gick ut ur staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se hur det skulle gå med staden. Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att den skulle ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken.”

Sedan gav Herren Jona en åskådliggörande lektion. Han sände ”maskar som angrep ricinbusken, så att den torkade bort. När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad. Då önskade han sig döden och sade: ’Jag vill hellre dö än leva.’ Men Gud sade till Jona: ’Har du rätt att vara arg för ricinbuskens skull?’ Han svarade: ’Ja, jag har rätt att vara arg, ända till döds.’

Då sade HERREN: ’Du ömmar för ricinbusken som du inte har haft någon möda med och inte har dragit upp och som kom till på en natt och förgicks efter en natt. Och jag skulle inte ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, dessutom en mängd djur!’” Jona 4:3-11.

Även om Jona var förvirrad, förödmjukad och oförmögen att förstå Guds syfte med att skona Nineve, hade Jona ändå fullgjort uppdraget som gavs honom att varna den stora staden. Den förutspådda händelsen gick inte i uppfyllelse, men varningsbudskapet kom inte desto mindre från Gud. Och det uppnådde det syfte som Gud avsåg att det skulle. Hans nåds härlighet uppenbarades ibland hedningarna, och då de som länge suttit ”i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor”, ”ropade till HERREN i sin nöd ... han frälste dem ur deras trångmål. Han förde dem ut ur mörker och dödsskugga, han slet sönder deras bojor.” ”Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från undergång.” Psaltaren 107:10, 13, 14, 20.

Frälsaren, medan han var på jorden, erkände Jonas predikan som ett tecken för nineviterna, liksom Kristi predikan var ett tecken för judarna. ”Män från Nineve”, tillkännagav han, ”skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom, eftersom de omvände sig vid Jonas predikan. Och se, här är mer än Jona.” Matteusevangeliet 12:41.