Review and Herald d. 12. december 1882

tillbaka

De två vägarna

”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” {Matteusevangeliet 7:13-14.} Dessa vägar är tydligt åtskilda och leder åt olika håll. Den ena leder till evig död, den andra till evigt liv. Den ena är bred och jämn, den andra smal och besvärlig. På samma sätt är de skaror, som vandrar på dem, olika till livsinställning, klädsel och samspråk.

De, som vandrar längs den trånga vägen, talar om den lycka, som väntar dem vid resans slut. De ser ofta ledsna ut, likväl strålar de ofta att helig glädje. De är inte klädda som flocken på den breda vägen, de talar heller inte som de eller uppträder som de. De har fått ett exempel att följa. En smärtornas man och bekant med sjukdom har visat dem hän till denna väg och har själv vandrat den först. Hans lärjungar ser hans fotspår och känner sig tröstade och uppmuntrade. Han kom till vägs ände välbehållen, och detsamma kan de göra, om de följer i hans spår.

På den breda vägen är alla upptagna av sin egen person, av sin klädsel och de nöjen, som de kan finna längs vägen. De hänger sig i hög grad åt munterhet och svirande och tänker inte på, hur resan slutar, med säker undergång vid vägens slut. Var dag kommer de undergången närmare, ändå hastar de allt snabbare åstad.

Många, som går på den breda vägen, har dessa ord skrivna på sig: ”Död för världen. Alltings slut är nära. Var också Ni redo.” De ser ut som de pyntade och tanklösa omkring sig, deras samtal är som deras kamraters; men emellanåt pekar de med stor tillfredsställelse på bokstäverna på sina kläder, och uppmanar andra till, att skriva samma bokstäver på sina. De befinner sig på den breda vägen, ändå bekänner de sig till, att vara ibland dem, som reser på den smala vägen. De i omgivningen säger: ”Det är ingen skillnad mellan oss. Vi är alla ett; vi klär oss, talar och handlar på samma sätt.”

När Kristus anländer, skall han då godta ett folk, som har anpassat sig till världen? Kommer han att erkänna dem som sitt folk, som han har helgat åt sig själv? Nej aldrig, han kommer inte att kännas vid några andra, än de rena och heliga. Endast dem, som har renats och gjorts vita genom lidande, kommer Kristus att acceptera.

Hur var det med Guds folk 1843 och 1844? Det förekom en helgelse, som saknas nu. Vad har hänt med Guds särskilda, bekännande folk? Varifrån kommer anpassningen till världen, ovilligheten, att lida för sanningens sak? Varifrån kommer den stora bristen på underordnande för Guds vilja? Det finns en lärdom för oss i Guds barns erfarenhet, efter att de hade lämnat Egypten. Gud kallade dem bort från egyptierna, för att de skulle kunna tillbe honom obehindrat och utan återhållande. Han rannsakade och prövade dem, genom att försätta dem i besvärliga lägen; han verkade för dem genom mäktiga mirakler. Men trots hans fantastiska handlande mot dem, och mäktiga manifestationer vid deras befrielse, knorrade de, då de rannsakades eller prövades av honom. Deras inställning var: ”’Om vi ändå hade fått dö för HERRENS hand i Egypten”. {Andra Moseboken 16:3.}

Bekännande kristna menar ofta, att det är besynnerligt att Israels barn knorrade under resan; att de var så otacksamma, att de glömde Guds nådiga bemötande av dem. Men många, som tänker så, har uppträtt sämre, än de. Gud har gett oss ljus över sitt ord, uppenbarat stora sanningar för denna tid, och gjort det så tydligt och klart, att den uppriktigt sökande inte kan missförstå det. Hur få värdesätter denna stora välsignelse! När prövningar kommer, hur många är då inte redo, att se tillbaka och tänka, att deras lott är vansklig. De betänker inte, att vägen de färdas på, är en ojämn och självförnekande väg, och att de inte skall vänta sig, att allt skall fungera lika klanderfritt, som om de vore på den breda vägen.

Varför är det så svårt, att föra ett ödmjukt och självförnekande liv? Jo, för att bekännande kristna inte är döda för världen. Det är enkelt att leva, när vi är döda för synden. Men många längtar efter Egyptens purjolökar och lökar. De är böjda för, att klä sig och handla så likt världen som möjligt, och ändå hamna i Himmelen. Dessa försöker, att kravla sig dit på en annan väg. De tränger sig inte genom den trånga porten, och går på den smala vägen.

Bekännande kristnas anpassning till världen är en vanära för deras bekännelse, en vanära för Guds sak. De säger sig ha lämnat världen och vara åtskilda, likväl är de så lika världen i kläder, i samtalsämnen och handlingar, att det inte föreligger någon skillnad. Så länge, som många äger liv och hälsa, använder sin gudagivna tid och sina medel till, att smycka sina dödliga kroppar, glömmer de, att de kan röras av Guds finger och läggas på sitt yttersta. Men i det, att de närmar sig sin sista förändring, och dödsvåndan griper dem, inställer sig den stora frågan: ”Är jag redo, att dö? Redo, att visa mig för Gud i domen, och genomgå den stora granskningen?” Fråga dem så, vad de anser om kroppens utsmyckning, och om de har något begrepp om, att vara beredd på, att träda fram inför Gud? De kommer att säga Dig, att i fall de kunde gå tillbaka och leva på nytt, skulle de rätta till sina liv och undvika världens dårskap, dess fåfänga och stolthet; de skulle leva till Guds ära, och föregå med gott exempel för alla omkring dem.

Varför är så få angelägna om sin eviga välgång, så få beredda för sin sista förändring? Jorden lockar dem, dess rikedomar ter sig värdefulla för dem. De finner alltid något annat att intressera sig för, men ingen tid över, för att bereda sig på Himmelen. Satan försöker alltid, att störta dem längre och längre ut i vanskligheter. Så snart, som en förveckling och ett bryderi är över, är han framme, för att involvera dem i en ny vansklighet, genom att skapa en ohelgad önskan om flera jordiska ting. Så här går deras tid, och när det är för sent, inser de sig inte ha vunnit något av betydelse. De har gripit efter skuggor, och mist evigt liv.

Många, som tar efter världens seder och mode, hävdar sig göra detta, för att öva inflytande på världsliga. Men här begår de ett sorgligt och fatalt misstag. Om de eftersträvar ett äkta och frälsande inflytande, bör de leva ut sin bekännelse, visa sin tro genom rättfärdiga gärningar, och krita upp en bred skiljelinje mellan den kristne och världen. Våra ord, våra kläder, våra handlingar, bör göra reklam för Gud. Då kommer alla att bli varse, att vi har varit tillsammans med Jesus. Icke troende kommer att se, att den sanning vi bekänner, äger ett heligt inflytande, att tron på Kristi ankomst påverkar våra karaktärer. Om någon önskar, att utöva sitt inflytande till förmån för sanningen, skall de leva ut den, och därmed efterlikna den ödmjuka Förebilden.

Föräldrar, när Ni föregår med stolthet för Era barn, sår Ni en säd, som kommer att spira och bära frukt. Det, som Ni sår, kommer Ni att inhösta. Skörden kommer att bli rik och inte fela. Det är lättare, att lära ut en läxa i stolthet, än en läxa i ödmjukhet. Satan och hans änglar är beredda, att göra mesta möjliga av Ert handlande eller Era ord, för att uppmuntra Era barn till, att ta efter världens moden, och, i sin stolthet, beblanda sig med det samhälle, som inte är helgat. Oh, föräldrar, därigenom planterar Ni i famnen ett törne, som Ni ofta kommer att känna av smärtsamt. När Ni så önskar, att motverka den sorgliga läxa, som Ni har bibringat Era barn, kommer Ni att finna det vara så gott som omöjligt. Ni må förneka dem de ting, som väcker deras stolthet. Likväl lever stoltheten kvar i hjärtat, och inget annat kan utplåna den, än Guds levande och kraftfulle Ande. När den hittar vägen till hjärtat, verkar den som en renande eld, varvid stolthet och kärlek till världen förtärs.

Med mindre Ni uppmärksammar Era barns eviga intressen, kommer de förvisso att gå förlorade på grund av Er försummelse. Och möjligheten för, att opålitliga föräldrar själva blir frälsta, är ytterst liten. Föräldrarnas liv bör vara exemplariskt. De bör utöva ett heligt inflytande i sina familjer. I det, att de värdesätter sina barns eviga intressen, bör de tillrättavisa dem för deras stolthet, och göra det noga, samt inte uppmuntra till stolthet i ord eller handling.

Jesus, härlighetens Konung, som gav sitt liv för vår återlösning, bar en törnekrona. Så pryddes vår Mästares heliga huvud. ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” {Jesaja 53:5.} Likväl kan just de, som menar sig vara förlossade genom Jesu blod, utgjutet för dem, ge efter för stoltheten i prydandet av den egna kroppen, och samtidigt hävda sig vara efterföljare av den heliga, ödmjuka och självförnekande Förebilden. Oh, om alla kunde se detta så, som Gud ser det!

Israel har sovit inför stoltheten, modet och världsligheten mitt ibland sig. Det är dessa ting, som skiljer Gud och hans folk åt, och som har utestängt dem från arken. När sanningen påverkar deras hjärtan, kommer den att skapa död inför världen. Så kommer de att lägga den yttre utsmyckningen åt sidan, och om de är döda, kommer de inte att störas av icke troendes skratt, hån och spott. De kommer att känna en ivrig önskan om, att skilja sig från världen, liksom deras Mästare. De kommer inte att ta efter dess stolthet, mode eller skick. De kommer alltid att ha det ädla syftet för ögonen, till Guds ära, och vinna ett evigt arv. Denna utsikt kommer att uppsluka allt, som är av av jordisk art. Gud kommer att ha ett folk, som har skilt sig ifrån och är oberoende av världen. Och så snart, som någon ger efter för en önskan om, att efterlikna världens moden, lika snart upphör Gud med, att erkänna vederbörande som sitt barn. Personen visar sig stå främmande för nåden, främmande för den saktmodige och ödmjuke Jesus. Om de känner honom, vandrar de värdigt med honom.

Synbar gudsfruktan frälser ingen. Alla måste ha en djup och levande erfarenhet. Endast detta kommer att kunna frälsa dem på den farans dag, som väntar oss. Då kommer deras gärning att prövas, vad den består av. I fall den är av guld, silver eller ädelstenar, kommer de att skylas som i lönndom i Herrens tält. Men i fall deras gärning är som trä, hö och strå, kan inget beskärma dem mot Jehovas fruktansvärda vrede.

Många mäter sig med andra och jämför sina liv med deras. Så skall det inte vara. Ingen annan, än Kristus har getts oss som exempel, och var och en bör kämpa, för att efterlikna honom väl. Antingen är vi Kristi eller fiendens medarbetare. Antingen samlar vi med Kristus, eller skingrar vi. Antingen är vi beslutsamma, helhjärtade kristna, eller inte alls. Ingen kommer att inta Himmelen, utan att göra ett offer. De, som är villiga, att bringa vilket offer som helst, för att få evigt liv, skall få det, och detta kommer att vara värt lidelsen, korsfästelsen av jaget och uppoffrandet av varje avgudabild. Den långt större och eviga vikten av härlighet mer, än uppväger envar jordisk skatt och ställer varje jordisk lockelse i skymundan.