Review and Herald d. 12. december 1899

tillbaka

Behovet av Kristus i själen

Genom en liknelse försöker Kristus att avslöja Satans subtilitet och bedrägliga verk, som håller människornas kroppar och sinnen fångna med sin kraft. ”När den starke beväpnad vaktar sin gård”, säger Kristus, ”får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och besegrar honom, då tar den mannen ifrån honom alla vapen som han litade på och fördelar bytet.” {Lukasevangeliet 11:21-22.} De som inte känner Gud, och Jesus Kristus, som han har sänt, är under fiendens styre, i träldom under hans vilja. Han styr sinnet och känslorna genom sin ande. Men Kristus kom till världen för att bestrida fiendens anspråk, och Satan fick förstå innebörden av löftet som gavs i Eden: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.’” {Första Moseboken 3:15.} En starkare än den starke, beväpnade mannen var på stridsfältet, en som kunde ta bort ifrån honom hans vapen och begränsa hans makt.

”När en oren ande har farit ut ur en människa”, fortsatte Kristus, ”vandrar han genom ökentrakter för att leta efter en viloplats. Men om han inte finner någon tänker han: Jag vill vända tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När han så kommer och finner det städat och pyntat, ger han sig av och tar med sig sju andra andar som är värre än han själv, och de går in och bor där. För den människan blir det sista värre än det första.’” {Lukasevangeliet 11:24-26.}

Det finns inget sådant som neutralitet i Guds tjänst. Han kan inte nöja sig med något annat än fullständig helgelse – helgelse av tanke, röst, ande, varje organ i sinnet och kroppen. Det räcker inte med att kärlet töms; det måste fyllas med Kristi nåd. Varje person som är upplyst av sanningen måste representera Kristus. Kristus skall formas inombords, hoppet om härlighet. Människan kan inte acceptera Kristi rättfärdighet, att vara en levande, bestående princip i själen, utan en förvandling av hela karaktären. Hon måste äta köttet och dricka Guds Sons blod, vilket är evigt liv för alla som tar emot det. De som är övertygade om att Jesus är Kristus måste förstå att de skall använda alla sina krafter i att samarbeta med sin Återlösare. De skall bära hans ok och arbeta enligt hans linjer.

”Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.” {Vers 23.} De som bär Kristi ok av lydnad mot Guds bud samlar med Kristus. Liksom den samaritanska kvinnan, så fort de är övertygade om att de har hittat Messias, verkar de för honom och prisar hans namn. De blir grenar av den levande vinstocken. ”Förbli i mig, så förblir jag i er”, sade Kristus. ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt.” {Johannesevangeliet 15:4-5.}

När Kristus tar själens citadell i besittning, blir det mänskliga redskapet ett med honom. Och den som är ett med Kristus, bevarar denna enhet, han låter honom inta sin tron i personens hjärta och lyder hans bud. Därmed är han säker för den Ondes snaror. Förenad med Kristus tar han vara på Kristi nåd och helgar styrka och effektivitet samt kraft åt Herren för att vinna själar till honom. Genom samarbete med Frälsaren blir han det redskap genom vilket Gud verkar. Sedan när Satan kommer och strävar efter att ta själen i besittning, finner han att Kristus har gjort honom starkare än den starke, beväpnade mannen.

Det pyntade huset representerar den självgoda själen. Satan drivs ut av Kristus. Men han återvänder, i hopp om att göra ny entré. Han finner huset tomt, sopat och pyntat. Endast självrättfärdighet finns där. ”När han så kommer och finner det städat och pyntat, ger han sig av och tar med sig sju andra andar som är värre än han själv, och de går in och bor där. För den människan blir det sista värre än det första.’” Självrättfärdighet är en förbannelse, en mänsklig utsmyckning, som Satan använder till sin ära. De som pryder själen med självberöm och smicker, bereder vägen för de sju andra andarna som är mer onda än den förste. I själva mottagandet av sanningen bedrar dessa själar sig själva. De bygger på en grund av självrättfärdighet.

Församlingars böner må framföras till Gud genom en mängd ceremonier; men om de framförs i självrättfärdighet, äras Gud inte av dem. Herren förkunnar: ”jag skall visa hur det är med din rättfärdighet och med dina verk; de skall inte hjälpa dig.” {Jesaja 57:12.} Trots all deras uppvisning kommer Satan in med en trupp onda änglar och tar den pyntade bostaden i besittning. Aposteln skriver: ”Ty när de har lärt känna vår Herre och Frälsare Jesus Kristus och undkommit världens smitta, men sedan åter blir snärjda och besegrade av den, då har det sista blivit värre för dem än det första. Det hade varit bättre om de aldrig hade lärt känna rättfärdighetens väg, än att lära känna den och vända sig bort från det heliga budskap som överlämnats till dem.” {Andra Petrusbrevet 2:20-21.}

De som inte har helgat sig åt Herren tillhör den klass som bekänner sig till rättfärdigheten, men som inte visar det genom goda gärningar. Dessa visas i första kapitlet i Andra Petrusbrevet. Det finns många som de skriftlärde och fariséerna, som saknar dessa saker – de är ”närsynt{a}, ja, blind{a}”. {Kapitel 1:9.} De har glömt bort att de har renats från sina gamla synder. Eftersom de inte samlar med Kristus, förlorar de sina intryck av det goda. I egenskap av otrogna förvaltare, vaktar de inte sitt eget hus. Om de som har varit under Guds Andes särskilda övertygelse, som har känt till sanningen och förstått skälen till vår tro, välsignas med de medel som har tillhandahållits till oändliga kostnader, upphör de inte med sina brinnande böner förrän Rättfärdighetens Sol förblir i deras hjärtan genom tro.

Aposteln Petrus uppmuntrar alla som förblir i Kristus och söker kunskap om hans vägar. Dem, ”som genom rättfärdigheten från vår Gud och Frälsare Jesus Kristus har fått på sin lott samma dyrbara tro som vi”, manar han till ökad tillväxt i kunskapen om Gud. ”Må nåd och frid i ännu rikare mått komma er till del”, säger han, ”genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus. Ty allt som hör till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom, som har kallat oss genom sin härlighet och ära. Genom dem har han gett oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att ni i kraft av dem skall få del av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som på grund av begäret finns i världen. Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor. Ty om allt detta finns hos er och växer till, blir ni inte overksamma eller utan frukt när det gäller kunskapen om vår Herre Jesus Kristus. . . . Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast. Gör ni det, skall ni aldrig någonsin snubbla och falla. Då skall ni få en fri och öppen ingång till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike.” {Verserna 1-8, 10-11.}

Om Kristi bekännande efterföljare skulle utöva levande tro på en personlig Frälsare, om de skulle se på honom som hela sitt beroende, den i vilken deras hopp om evigt liv är centrerat, skulle de bli rena, heliga och ofläckade. De skulle vandra med Gud. ”Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” {Hebréerbrevet 4:15-16.}

Två klasser ställs framför oss i Guds ord: de som följer ”dem i deras utsvävningar, och för deras skull kommer sanningens väg att smädas” {Andra Petrusbrevet 2:2}, och de, som i likhet med Paulus kan säga: ”Vi är inte som de flesta, som för egen vinning förfalskar Guds ord. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det ord som kommer från Gud.” {Andra Korintierbrevet 2:17.} Vi måste avgöra oss för antingen det falska eller det sanna.

Gud har gjort sitt folk till ”ett skådespel för världen, för både änglar och människor.” {Första Korintierbrevet 4:9.} ”Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga. Om detta vittnar också den helige Ande för oss.” {Hebréerbrevet 10:14-15.} Hans barn kommer inte att bära ett träldomens ok, utan Kristi ok, som sade: ”jag har hållit min Faders bud”. {Johannesevangeliet 15:9.} Om sitt folk säger han: ”deras synder skall jag inte mer komma ihåg.” {Jeremia 31:34.} Alltså: ”Vi har en stor präst över Guds hus. Låt oss därför med uppriktigt hjärta gå fram i full trosvisshet, med ett hjärta som är renat från ett ont samvete. . . . Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse”. {Hebréerbrevet 10:21, 23.}

Må Herren hjälpa sitt folk att vinna tydlig urskillning, att leva och tala samt agera som ljusets barn och i allt försöka att behaga honom som gav sitt liv för att de skulle bli hans representanter i världen.