Review and Herald d. 15. december 1874

tillbaka

Tionde och gåvor (sammanfattning)

Systematisk välgörenhet bör inte ske av tvång. Endast frivilliga gåvor behagar Gud. Sann kristen välgörenhet föds av tacksam kärlek. Äkta kärlek till Kristus kommer alltid att få oss att älska dem, för vilkas skull Han kom till världen för att frälsa. Kärlek till Kristus skall vara den styrande principen hos människan och kontrollera alla hennes känslor och styra alla hennes handlingar. Förlossarens stora kärlek skulle väcka all den medkänsla och vilja till självuppoffring, som ett människohjärta kan rymma. När det sker, kommer inga rörande appeller att behövas för att bryta igenom själviskheten och väcka den slumrande medkänslan och villigheten att ge till sanningens sak.

Jesus har köpt oss med ett oändligt offer. Alla våra förmågor och hela vårt inflytande tillhör verkligen vår Frälsare och bör användas i Hans tjänst. När vi gör detta, visar vi vår tacksamhet över, att vi är friköpta från syndens slaveri genom Hans dyrbara blod. Vår Frälsare arbetar alltid för oss. Han har stigit upp till himlen och vädjar för oss i kraft av Sitt blod. Han påminner Sin Fader om Sin kamp och Sitt lidande på korset. Han lyfter Sina sårade händer och går i förbön för Sin församling, för att den må bli bevarad från att falla i frestelse.

Om vi riktigt kunde fatta vår Förlossares underbara gärning för vår frälsning, skulle en brinnande kärlek fylla våra hjärtan. Vår kalla okänsliga likgiltighet skulle göra oss förfärade. En fullständig hängivenhet och välgörenhet, som har sitt ursprung i tacksam kärlek, skulle göra även den minsta gåva gränslöst värdefull. Men när vi villigt har överlämnat allt vi kan ge till vår Frälsare, hur värdefullt det än är för oss, så kommer all vår uppoffring att förefalla liten och otillräcklig, om vi ser den tacksamhetsskuld vi står i till Gud. Men änglarna tar dessa gåvor, som förefaller oss så fattiga, och ger dem som ett rökelseoffer inför Guds tron och de blir mottagna.

Vi förstår inte vår sanna ställning som Kristi efterföljare. Vi har inte den rätta uppfattningen om vårt ansvar som Hans lejda tjänare. Han har skänkt oss lönen för Sitt livs lidande och för Sitt utgjutna blod, för att binda oss till Sig i villig tjänst. Allt det goda, som vi har, är ett lån från vår Frälsare. Han har gjort oss till förvaltare. Våra minsta offer, våra ödmjukaste tjänster, som ges i tro och kärlek, kan bli en helig gåva, som vinner själar till Hans tjänst, för att upphöja Hans ära. Det som är till Kristi rikes fördel och ger det framgång skulle överskugga alla andra hänsynstaganden. De som sätter sina egna nöjen och själviska intressen främst i sina liv, är inga trogna förvaltare.

Den som förnekar sig själv för andras skull och helgar allt till tjänst för Kristus, kommer att uppleva den lycka, som den själviska människan förgäves eftersträvar. Vår Frälsare säger: ”På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger.” (Luk. 14:33) Kärleken ”söker inte sitt.” Det var denna osjälviska kärlek, som karakteriserade Kristi liv. Om vi har Guds lag i våra hjärtan, kommer våra egna intressen att underordnas höga och eviga mål. Kristus förmanar oss att först söka Guds rike och Hans rättfärdighet. Detta är vår första och största plikt. Herren varnar uttryckligen Sina tjänare för att samla sig skatter på jorden. Om de gör det, kommer deras hjärtan att vara upptagna av jordiska angelägenheter snarare än av himmelska. Just på denna punkt har så många lidit skeppsbrott. De har gått stick i stäv mot vår Herres uttryckliga förmaning och har låtit kärlek till pengar behärska sina liv. De är omåttliga i sina ansträngningar för att samla medel. De är lika berusade av sin maniska jakt efter rikedom som drinkaren efter sin alkohol.

Kristna glömmer, att de är Mästarens tjänare och att de själva, deras tid och allt vad de äger tillhör Honom. Många frestas och de flesta faller för de listiga frestelser, som Satan presenterar för att de skall investera sina pengar, där det skall ge dem den största vinsten i kronor och ören. Endast få tänker på, vilka bindande krav Gud har på dem att först och främst stödja Hans sak och att låta sina egna önskningar komma i sista hand. Endast mycket få investerar i Guds verk i proportion till sin förmåga. Många har bundit sina pengar i egendomar, som de måste sälja innan de kan investera i Guds sak och därmed praktiskt använda dem. Detta har de som ursäkt för att bara göra litet för Herrens verk. De har bokstavligt talat begravt sina pengar i jorden, precis som mannen i liknelsen. De bedrar Gud på det tionde, som Han kräver som Sin del. När de handlar så, bedrar de sig själva på den himmelska skatten.

Planen för systematisk välgörenhet är inte en tung börda för någon människa. ”När det gäller insamlingen till de heliga, skall ni också göra som jag har föreskrivit församlingarna i Galatien. På första veckodagen skall var och en av er hemma lägga undan och samla ihop vad han lyckas spara, så att insamlingarna inte sker först vid min ankomst.” De fattiga är inte undantagna från förmånen att få lov att ge. De kan delta i detta, lika väl som de rika. Den undervisning Jesus gav, när det gällde änkans skärv, säger oss, att den minsta gåva som ges med ett villigt hjärta av den allra fattigaste är av större värde än de rikas stora gåvor.

I himlens böcker blir de gåvor, som de fattiga har gett av kärlek till Jesus inte uppskrivna i förhållande till det belopp som ges, utan efter den kärlek som ligger bakom gåvan. Jesu löften kommer lika säkert att uppfyllas när det gäller fattiga människors givmildhet, som endast har litet att ge, som på den rike, som ger av sitt överflöd. Den fattige gör av det lilla han äger en uppoffring, som han verkligen känner. Han nekar verkligen sig själv något som han har behov av för sin egen bekvämlighet. Den rike däremot ger av sitt överflöd och nekar inte sig själv något, som han verkligen behöver. Därför finns det mer helighet i den fattiges offer som inte finns i den rike mannens gåva, eftersom den rike ger av sitt överflöd. Gud försyn har gjort upp den fullständiga planen för systematisk välgörenhet till människans bästa. Hans försyn är alltid verksam. Om Hans tjänare följer Hans plan, kommer alla att ta aktiv del i Hans verk.

De som håller tillbaka medel från Guds förrådskammare och samlar dem till sina barn, utsätter dessa barns eviga intressen för fara. De placerar sin egendom, som är en stötesten för dem själva, på sina barns väg, så att de kan falla för samma frestelse och gå förlorade. Många begår ett stort misstag när det gäller det här livet. De sparar och nekar sig själva och andra det goda, som de skulle kunna få ut om de rätt använde de tillgångar Gud har gett dem, och blir själviska och giriga. De försummar sina andliga intressen och blir andliga dvärgar för att kunna samla rikedomar, som de inte kan använda. De efterlämnar sin egendom till sina barn och i nio fall av tio blir det en ännu större förbannelse för arvingarna än den var för föräldrarna. Barnen, som litar på sina föräldrars egendom, har sällan framgång i det här livet och bekymrar sig lika sällan om sitt eviga väl. Det bästa arv, som föräldrar kan ge sina barn är kunskap om nyttigt arbete och ett exempel på ett oegennyttigt liv, genom att de i handling visar, att pengarnas sanna värde består i, att de kan täcka sina egna och andras behov och främja Guds verk.

Somliga är villiga att ge i förhållande till vad de har och känner att Gud inte ställer några ytterligare anspråk på dem, eftersom de inte har några större tillgångar. De har inget över när familjens behov är täckta. Men många borde fråga sig själva: Ger jag i förhållande till vad jag kunde ha haft att ge? Det var Guds avsikt, att deras fysiska och intellektuella förmågor skulle användas. Många har inte efter bästa förmåga förvaltat de förmågor, som Gud har gett dem. Att arbeta blev människans lott. Det skedde i förbindelse med den förbannelse, som synden gav upphov till. Nyttigt arbete är en nödvändighet för människans fysiska, mentala och moraliska välbefinnande. ”Var inte tröga när det gäller nit…”, utbrister den inspirerade aposteln. (Rom. 11:11)

Ingen människa, oavsett om han är rik eller fattig, kan ära Gud genom ett liv i sysslolöshet. För många fattiga människor är deras enda kapital den tid och de fysiska krafter som de har. Ofta slösas detta kapital bort i likgiltig sysslolöshet och man har ingenting att ge som tionde och gåvor. Om kristna människor inte har förstånd till att på ett rimligt sätt använda sina fysiska och andliga förmågor, bör de vara tillräckligt ödmjuka för att låta sig vägledas av sina trossyskon, så att deras bättre omdöme måtte avhjälpa deras egna brister. Många obemedlade, som är tillfreds med att inte uträtta någonting för sina medmänniskor och för att gagna Guds verk, skulle kunna göra mycket om de ville. De är lika mycket ansvariga inför Gud för sina fysiska krafter, som den rike är för sina pengar.

Somliga, som borde föra tillgångar till Guds förrådskammare, vill i stället ta emot stöd från den. Många som nu är fattiga, skulle kunna förbättra sin situation genom att använda sin tid på ett klokt sätt, genom att undvika förmånliga rättigheter och låta bli att fundera över hur de skall kunna erhålla medel på ett lättare sätt än genom ett tåligt, ihärdigt arbete.

Om de, som inte har haft framgång i livet, var villiga att ta emot undervisning, kunde de öva sig i självförnekelse och sund ekonomi och uppleva glädjen i att ge i stället för att ta emot välgörenhet. Det finns många lättjefulla tjänare. Om de ville göra det som de har möjlighet till, skulle de uppleva en så stor välsignelse av att tjäna andra, att de verkligen skulle uppleva, att det är saligare att ge än att ta emot.

Om välgörenhet utövas på rätt sätt, ger den människor lust att använda alla sina förmågor till en sund verksamhet för att hjälpa de behövande och stödja Guds verk. Om de som har tillgångar, verkligen kunde inse att de är ansvariga inför Gud för varje krona som de lägger ut, skulle deras behov bli mycket mindre. Ett upplyst samvete avslöjar onödiga utgifter för att tillfredsställa aptiten, stoltheten och fåfängan eller för att delta i nöjen och på det sättet slösa bort de medel, som skulle ha använts i Guds verk. De, som slösar bort sin Herres ägodelar, skall en gång stå till svars inför Honom.

Om bekännande kristna ville använda mindre pengar för att pryda sina kroppar och sina hem och äta mindre dyrbar och ohälsosam kost, skulle de kunna ge mycket större gåvor till Guds förrådshus. På så sätt skulle de efterfölja sin Frälsare, som lämnade Sin himmelska härlighet och blev fattig, för att vi skulle kunna bli evigt rika. Om vi är för fattiga för att ge Honom det tionde och de gåvor som Han önskar, är vi bestämt också för fattiga för att klä oss dyrbart och äta lyxigt, ty då slösar vi Herrens medel på skadlig självtillfredsställelse. Vi borde alltid fråga oss själva: Vilka skatter har jag satt i säkert förvar i Guds rike? Är jag rik inför Gud?

Jesus undervisade Sina lärjungar om girighet: ”Och han berättade en liknelse för dem: ´En rik man hade åkrar som gav goda skördar. Och han frågade sig själv: Vad skall jag göra? Jag har inte plats för mina skördar. Så här vill jag göra, tänkte han. Jag river mina logar och bygger större, och där samlar jag in all min säd och allt mitt goda. Sedan vill jag säga till mig själv: Kära själ, du har samlat mycket gott för många år. Ta det nu lugnt, ät, drick och var glad. Men Gud sade till honom: Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig, och vem skall då få vad du har samlat ihop? Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.” (Luk. 12:16- 21)

Lyckan består inte i jordiska egendomar. Den dåraktige rike mannen hade i sin oerhörda egoism samlat rikedom åt sig som han inte kunde använda. Han hade bara levt för sig själv. Han hade varit en hård förrättningsman och hade inte visat Guds barmhärtighet eller kärlek mot sina medmänniskor. Han hade tagit från faderlösa och änkor och bedragit sina medmänniskor för att samla en allt större rikedom åt sig själv. Han kunde ha samlat en oförgänglig skatt åt sig i himlen, men på grund av sin girighet förlorade han båda världarna.

De som till Guds ära använder de medel, som Han har anförtrott dem, kommer en gång att ta emot sin skatt ur Herrens hand med denna välsignelse: ”Bra, du gode och trogne tjänare… Gå in i din herres glädje.”

När vi betraktar det oändliga offer, som gavs för människors frälsning, slås vi av förundran. När egenkärlek vill behärska människohjärtan och de frestas att vägra ge sin vederbörliga del av ett gott verk, borde de stärka sina rätta principer genom att tänka på att Han, som var rik på himlens ovärderliga skatt, lämnade alltsammans och blev fattig. Han hade ingen plats där Han kunde vila Sitt huvud. Och hela detta offer gjordes för vår skull, för att vi måtte bli evigt rika.

Kristus vandrade Själv på samma självförnekelsens och självuppoffringens väg, som alla Hans efterföljare måste gå, om de till sist skall upphöjas tillsammans med Honom. Hans eget hjärta uthärdade de sorger som människor måste bära. Världsligt sinnade människor blir ofta vulgära. De ser bara jordiska ting och det utestänger skönheten och värdet hos det himmelska. Människor kommer att färdas över land och hav för jordisk vinnings skull och uthärda umbäranden och lidande för att få tag i vad de söker och ändå kommer de att vända sig bort från himlens dragningskraft och inte se de eviga rikedomarna. Jämförelsevis fattiga människor ger ofta mest till Herrens verk. De är givmilda med det lilla de har. De har stärkt sin givmildhet genom ständig frikostighet. När deras utgifter nästan uppgår till deras inkomster, har deras längtan efter jordiska rikedomar inget utrymme eller chans att växa sig starkare. Många som börjar samla på sig rikedom, räknar ut, hur lång tid det kommer att ta att spara ihop en viss summa. I sin iver glömmer de att samla sig skatter, där varken mal eller mott förtär. Deras välgörenhet håller inte jämna steg med deras samlarmani. Eftersom deras begär efter rikedom tilltar, blir de helt uppslukade av detta. Deras växande egendom får dem att ständigt önska sig mer och somliga tycker, att det är orättfärdigt, att de skall ge Herren en tiondedel. Bibeln säger: ”Fäst inte hjärtat vid rikedom, även om den växer. ” (Ps. 62:11) Många har sagt: ”Om jag var lika rik som den och den, skulle jag ge mycket mer till Guds sak. Jag skulle ge allt för att främja den.” Gud har prövat somliga av dessa genom att ge dem rikedom, men med rikedomen kom den stora frestelsen och de gav mycket mindre, än när de var fattiga. Ett allt uppslukande begär efter större rikedom grep dem och de blev avgudadyrkare.

Han, som erbjuder människor oändliga rikedomar och ett evigt välsignat liv i Hans rike som lön för trofast lydnad, kommer inte att tåla ett delat hjärta. Vi lever mitt i de sista dagarnas faror och våra hjärtan är utsatta för en ständig frestelse att vända sig bort från Gud. Endast i ljuset av Jesu liv kan vi urskilja och rätt uppskatta vår plikt på rätt sätt. Liksom solen fyller världen med ljus genom att gå upp i öster och gå vidare mot väster, kommer en sann Jesu efterföljare att vara ett ljus i världen. Han kommer att gå ut i världen som ett klart och lysande ljus, så att de som vandrar i mörkret kan bli upplysta och värmda av de ljusstrålar som utgår från honom. Jesus säger om sina efterföljare: ”Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg.” (Matt 5: 14)

Vår stora förebild förnekade Sig själv. Skall deras livsstil, som bekänner sig vara Hans efterföljare, vara en så stor kontrast till Honom? Frälsaren gav allt för en döende värld. Han sparade inte ens Sitt eget liv. Guds församling sover. Den är försvagad genom sysslolöshet. Från alla delar av världen når oss röster: ”Kom och hjälp oss!" men vi svarar inte. Då och då görs det några svaga ansträngningar. Ett fåtal visar, att de vill vara Sin Mästares medarbetare. Men ofta måste de kämpa ensamma. Det finns bare en missionär från vårt folk ute på hela det vida missionsfältet i främmande länder.

Sanningen är mäktig, men förs inte ut i det praktiska livet. Det finns inte tillräckligt mycket av offrade medel. Gud kallar människor, frivilliga, som vill föra ut sanningen till alla stammar, tungomål och folk. Det är inte vårt antal eller vår rikedom, som skall ge oss den slutliga segern, utan hängivenhet i arbetet, moraliskt mod, en brinnande kärlek till själar och en outtröttlig iver, som aldrig ger upp.

Många har sett på den judiska nationen som på ett folk som behöver medömkan, eftersom de alltid sattes på prov för sitt stöd av deras religion. Men den Gud, som skapade människan och gav henne alla de välsignelser som hon njuter av, visste, vad som var till människans bästa. Och genom Sin välsignelse har Han gjort de nio tiondedelarna mer värda än hela summan utan Hans välsignelse. Om någon av egenkärlek behöll Guds tionde eller förde fram ett offer till Honom, som inte var felfritt, kom olyckor och förluster att följa honom. Gud känner till vilka motiv våra hjärtan har. Han har kännedom om människors avsikter och Han kommer när Hans tid är inne att mäta upp åt dem, vad de har förtjänat.

Det särskilda systemet med tionde grundade sig på en princip som var lika evig som Guds lag. Tiondesystemet var en välsignelse för judarna, annars skulle Gud inte ha gett dem det. Och det kommer att vara en välsignelse för dem, som praktiserar det vid tidens slut. Vår himmelske Fader lade inte fram planen för systematisk välgörenhet för att berika Sig själv. Den skulle vara en stor välsignelse för människan. Han såg, att detta system för välgörenhet var just det, som människan behövde.

De församlingar som är mest systematiska och generösa när det gäller att upprätthålla Guds sak, är de mest framgångsrika andligt sett. Sann generositet hos en Jesu efterföljare leder till att hans intressen identifierar sig med hans Mästares. I Guds sätt att handla med judarna och Sitt folk vid tidens slut, kräver Han systematisk välgörenhet i proportion till deras inkomst. Frälsningsplanen lades med Guds Sons offer som grund. Evangeliets ljus från Kristi kors tillrättavisar själviskhet och uppmuntrar generositet och välgörenhet. Vi skall inte vara missnöjda över ständiga uppmaningar till att ge. Guds försyn kallar Hans folk från dess begränsade arbetsområde till att gå in i större uppdrag. Obegränsad ansträngning efterfrågas i vår tid, då moraliskt mörker täcker världen. Världslighet och girighet gör slut på Guds barns vitala kraft. De borde inse, att det är i Sin stora nåd, som Herren ber om deras tillgångar. Guds ord sätter välgörenhet nära intill bönen. Han sade till Kornelius: ”Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Gud som ett offer han kommer ihåg.” (Apg.10: 4)

I Sin undervisning sade Jesus: ”Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen?” (Luk. 16:11) Men andlig hälsa och framgång beror i hög grad på systematisk välgörenhet. Den är som det röda blod, som flyter genom kroppen och gör den levande. Den förökar kärleken till medmänniskorna och genom självförnekelse förs vi in i en allt närmare kontakt med den Herre, som blev fattig för vår skull.

Ju mer vi investerar i Guds verk till själars frälsning, desto närmare skall de komma våra hjärtan. Om vi bara var hälften så många, men allesammans var arbetare med en brinnande iver, skulle vi ha en makt, som skulle få världen att skälva. Till aktiva arbetare säger Jesus: ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” (Matt. 28:20)

Vi kommer att möta motstånd, som har sin grund i själviska motiv, ofördragsamhet och fördomar, men med oförfärat mod och levande tro skall vi så ut Guds Ord vid alla vatten. Satans här är mäktig och vi kommer att möta den och måste bekämpa den. Vårt arbete skall inte begränsas till vårt eget land. Världen är ett skördefält och skörden är mogen. Jesu befallning till lärjungarna strax före Hans himmelsfärd ljöd: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” (Matt 28:19) Vi känner oss ytterst pinsamt berörda av att se somliga av våra predikanter kretsa omkring sina egna församlingar till synes flitiga, men med mycket magra resultat av sitt arbete. Världen är skördefältet. Låt dem gå ut i den icke- troende världen och arbeta för att omvända själar. Tänk på Abraham, när han gick upp på Moria berg för att offra sin ende son till Gud. Detta var lydnad och offer! Mose var vid kungens hov och en framtida kungakrona väntade på honom. Men han vände sig bort från dess frestelse och i tron ”vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas Faraos dotterson. Han valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att en kort tid leva i syndig njutning. Han räknade Kristi smälek som en större rikedom än Egyptens alla skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen.” (Hebr. 11: 24- 26)

Aposteln ansåg inte att deras liv hade något värde för dem själva utan gladde sig över, att de blev aktade värdiga att lida för Kristi skull. Paulus och Silas torterades och kastades brutalt på det kalla fängelsegolvet medan deras fötter sattes i stocken. Hörde fångvaktaren dem sucka och klaga? Nej, ingalunda! Från fängelsets allra innersta ljöd vid midnattstid glada sånger till Guds ära. En djup och allvarlig kärlek till deras Frälsares sak, för vars skull Paulus och Silas led, fyllde dem med glädje.

Eftersom sanningen fyller våra hjärtan, väcker vår tillgivenhet och tar herraväldet över våra liv, skall också vi uppleva glädjen i att lida för sanningens skull. Varken fängelsemurar eller martyrskap kan då göra oss modlösa eller hindra oss i detta stora verk.

Kom, o min själ, till Golgata! Se Guds Sons ödmjuka liv. Han var ”en smärtornas man, och förtrogen med lidande”. Se, hur Han blev vanärad och hur Han kämpade i Getsemane och lär dig, vad självuppoffring är! Lider vi brist? Det gjorde Kristus, himlens Majestät. Men Hans fattigdom blev vår rikedom. Räknas vi bland de rika? Han var rik, men ”blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” (2 Kor. 8: 9) I Kristus har vi det fullkomliga exemplet på självförnekelse. Hans offer bestod inte bara i att lämna himlens kungliga salar och att av ogudaktiga människor bli rannsakad som en kriminell och bli förklarad skyldig. Av onda människor blev Han dömd som en förbrytare och överlämnad till att dö som en ogärningsman. Men det som krossade Hans hjärta var, att Han fick bära världens synd. Kristi liv är en tillrättavisning av vår likgiltighet och vår köld. Vi är nära tidens slut, när Satan har kommit ner i stor vrede, eftersom han vet, att hans tid är kort. Han arbetar med orättfärdighetens hela bedrägeri genom dem, som går förlorade. Striden har överlämnats till oss av vår store Ledare, för att vi med mod och kraft skall föra den vidare. Vi gör inte en tjugondedel av det, som vi kunde göra, om vi verkligen var vakna. Arbetet hindras av lättja och brist på den självuppoffringens ande, som vår Frälsare har gett oss ett exempel på i Sitt liv.

Kristus söker medarbetare, som förstår nödvändigheten av att göra de yttersta ansträngningar. Våra bokförlag skulle inte trycka mindre, utan mer. Det skulle upprättas skolor på fler platser, där vår ungdom kan utbildas till att föra sanningen vidare.

Mycket tid har redan spillts och änglar bär bud om vår underlåtenhet till himlen. I vårt sömniga och oheliga tillstånd har vi försummat värdefulla tillfällen, som Gud har sänt oss i form av människor, som hade förmåga att hjälpa oss i våra svårigheter. Hur stort behov hade vi inte av Hannah Mores hjälp för att nå ut till andra folk! Hennes ingående kunskap om missionsfälten skulle ge oss kontakt med många folk, som vi nu inte kan närma oss. Gud sände henne till oss i vår nöd, men vi satte inte värde på Hans gåva. Han tog henne från oss igen. Nu vilar hon från sitt verk, men hennes självuppoffrande gärningar följer henne. Man måste djupt beklaga, att vårt missionsarbete skall försenas, därför att vi inte vet, hur vi skall komma in på de olika delarna av det stora skördefältet.

Vi är förtvivlade över att gåvor, som vi kunde ha haft nu, om vi bara hade varit vakna, har gått förlorade. Arbetare har hållits tillbaka från den mogna skörden. Guds folk bör ödmjuka sina hjärtan inför Honom och be Honom förlåta vår likgiltighet och egenkärlek och utplåna den vanärande rapporten om försummade plikter och outnyttjade privilegier. I ljuset av Golgatas kors kommer varje sann kristen att vända sig bort från frestelsen att begränsa sina gåvor så att de inte kostar honom något. Han kommer att höra kallelsen: ”Gå i dag och arbeta i min vingård!” (Matt. 21.28) “Då skall ni finna ro för era själar.” (Matt. 11:29)

När Jesus skulle lämna den här världen hänvisade Han Sina efterföljare till skördefälten och sade till dem: ”Gå … ut och gör alla folk till lärjungar!” (Matt. 28:19) ”Det ni har fått som gåva, ge det som gåva!” (Matt. 10:8) Giv det för intet! Skall vi inte förneka oss själva, så att den skörd som väntar kan samlas in nu?

Gud kallar på vår förmåga att påverka och på våra medel. Skall vi vägra att ge Honom detta? Vår himmelske Fader anförtror oss förmågor och medel för att pröva oss, om vi är värdiga att få det eviga livets gåva.
E.W. G.