Review and Herald d. 16. december 1890

tillbaka

Plikten att bekänna

”Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni blir botade. Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.” {Jakobsbrevet 5:16. King James Version: ”Bekänn era fel för varandra”.} Om dessa inspirerade ord följdes, skulle det föra till det resultat, som aposteln Petrus talar om: ”Ni har renat era själar genom att lyda sanningen, så att ni älskar varandra uppriktigt som bröder. Älska då varandra uthålligt av rent hjärta.” {Första Petrusbrevet 1:22.}

Alla är vi felande, alla begår misstag och faller i synd; men om den felande är villig till, att inse sina fel, som de uppenbaras för honom av Guds Ande och med hjärtats ödmjukhet bekänner dem för Gud och för sina bröder, kan han bli återupprättad och de sår, som hans synd har gjort, blir läkta. Om denna kurs följdes, skulle det i församlingen förekomma mycket mera barnslig enkelhet, broderlig kärlek och hjärtan skulle slå i samma takt.

Ordets tjänare och andra, som bekläder ansvarsställningar, liksom församlingen i övrigt, behöver ödmjukhetens och ångerns anda. Aposteln Petrus skriver dessa ord till dem, som arbetar i evangeliets tjänst: ”var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar. Likaså ni yngre, underordna er de äldre. Och ni alla, klä er i ödmjukhet mot varandra. Ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne. Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.” {Första Petrusbrevet 5:2-7, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Profeten Daniel nalkades verkligen Gud, då han sökte honom med själens bekännelse och ödmjukhet. Han försökte ej, att ursäkta sig själv eller sitt folk, utan erkände i allt deras överträdelser. Å deras vägnar bekände han synder, som han inte hade haft någon del i och bönföll Gud om nåd, för att kunna få sina bröder, att inse sin synd och jämte honom ödmjuka sina hjärtan inför Gud.

Men nu talar jag om de misstag och fel, som de, vilka i sanning älskar Gud och sanningen, emellanåt gör. Personer i ansvarsställning visar ovilja till, att bekänna sina fel; och denna brist innebär olycka inte bara för dem själva, utan också för församlingarna. Överallt behöver vårt folk i hög grad ödmjuka sina hjärtan inför Gud och bekänna sina synder. Men när det framkommer, att förkunnare, föreståndare och andra ansvarshavande har intagit en felaktig hållning och ändå ursäktar sig själva och inte bekänner, gör medlemmarna alltför ofta detsamma. Härigenom hamnar många själar i fara och Gud måste hålla sin närvaro och kraft ifrån sitt folk.

Aposteln Paulus förmanar: ”Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän. Gör stigarna raka för era fötter, så att den fot som haltar inte går ur led utan i stället blir botad.” {Hebréerbrevet 12:12-13.} Vilken skada har inte gjorts, genom att försumma, att ge akt på denna förmaning! Anta, att en broder missbedömer en annan. Han kunde ha fått tillfälle till, att utröna, huruvida hans antagande varit välgrundat; men i stället för att invänta tillfället, upprepar han sina misstankar för andra. På detta sätt väcks elaka tankar hos dem och det onda sprider sig vida omkring. Och under tiden yppas inte misstankarna för den utpekade. Ingen undersökning vidtas, inga frågor ställs personligen till honom, så att han antingen får möjlighet till, att bekänna sina fel, eller att rentvå sig från en orättvis misstanke. Ett allvarligt fel har begåtts mot honom, eftersom bröderna saknade moralisk resning, att gå direkt till honom och tala fritt med honom i den kristna kärlekens anda. Av alla, som på detta vis har undvikit sin plikt, fordras det bekännelse och ingen kan undandra sig det, om de anser det vara betydelsefullt för dem, att söka att besvara Kristi bön: ”Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig den har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.” {Johannesevangeliet 17:20-23.}

Hur kan denna bön besvaras av en, som har gjort sin broder ont och vars hjärta inte har berörts av Kristi nåd, så att han avlägger bekännelse? Hur kan hans bröder, som känner till fakta, fortsatt hysa orubbad tilllit till honom, när han inte tycks låta sig överbevisas av Guds Ande? Han felar mot hela församlingen och i synnerhet om han innehar ansvarsställning, ty han uppmanar andra till, att åsidosätta Guds ord, genom att se emellan fingarna med synder. Många kommer då att tänka i hjärtat, om inte i ord: ”Det finns en föreståndare i församlingen, som inte bekänner sina fel och likväl fortsätter han, att vara en respekterad medlem av församlingen. I fall han inte bekänner, tänker jag det heller inte. Om han menar, att det är i sin ordning, att inte visa ånger, tänker jag löpa samma risk.”

Resonemanget är galet och ändå allmänt. Församlingen dignar under självrättfärdighet och böjelsen för, att ingenting bekänna, att inte visa tecken på ödmjukhet. Vem är villig, att ta ansvar för detta tillstånd? Vem har orsakat, att den haltande inte har botats?

Mina bröder, om Ni alltså har lagt en stötesten i vägen för andra, är det Er första plikt, att ta bort den, genom att öva rättfärdighet mot Er broder. Ni har tänkt elakheter om honom, sagt osanningar, eftersom Ni har lyssnat till rykten; Era sinnen har blivit förblindade och om Ni nu vill hela såret, måste Ni bekänna felgreppen och söka, att komma i fullständig harmoni med Er broder. Detta är det enda sättet, att rätta till felet på. Bekänn för Er broder och bind honom tätt till Era hjärtan, så att Ni kan samverka i kärlek och enhet. Principerna är klart framställda i Guds ord. Oavsett, om Ni har varit förkunnare, samfundets ordförande, ledare för Sabbatsskolan, eller har haft en annan viktig ställning inom arbetet, är det bara en rätt kurs för Er att följa.

I fall Ni har feldömt Er broder, i fall Ni på något sätt har försvagat hans inflytande, så att det budskap Gud har gett honom att bringa, endast har haft liten eller ingen effekt, gäller Er synd inte blott mot en individ, utan Ni har stått emot Guds Ande, Er hållning och Era ord har riktats mot Er Frälsare. Jesus säger: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” {Matteusevangeliet 25:40.} Han identifierar sitt intresse med varenda mänskosjäl, troende eller icke troende. Den Gud, som märker när en sparv faller till marken, märker också just Ditt uppförande och Dina känslor. Han märker Din missunnsamhet, liksom Dina fördomar och försök till, att rättfärdiggöra Dina handlingar, om de så är orättfärdiga. När Du missförstår andras ord och handlingar och Dina egna känslor påverkas, så att Du fäller felaktiga uttalanden och det blir känt, att Du ligger i fejd med Din broder, förmår Du andra – beroende på deras tillit till Dig – till, att ta efter Dig och betrakta honom med bitterhet. Bitterheten spirar därigenom och så blir många nedsmutsade. När det står klart, att Dina känslor har varit felaktiga, försöker Du då, att lika ivrigt få bort det felaktiga intrycket, som Du skapade det? I sådana här fall bedrövas Kristi Ande. Frälsaren påtalar dessa ting, som om de hade riktats mot honom själv.

Nu kräver Gud av Dig, som således har vållat orätt mot en annan, att Du skall bekänna Ditt fel, inte endast mot den förfördelade, utan också mot dem, som genom Ditt inflytande har kommit att betrakta sin broder i falskt ljus och att omintetgöra det verk, som Gud har gett honom att utföra. I fall stolthet och hårdnackenhet täpper till läpparna, kommer Din synd att tala emot Dig i de himmelska uppteckningarna. Genom ånger och bekännelse kan Du få förlåtelse skrivet vid Ditt namn; eller Du kan stå emot Guds Ande och genom resten av livet verka, för att få det att se ut, som om Dina felaktiga känslor och orättvisa slutsatser inte kunde hjälpas. Men kvar är handlingen, det förvållade onda och ödeläggelsen av dem, i vars hjärtan Du planterade bitterhetens rot, känslor och ord framkallade av missunnsamhet och onda antaganden, som fick växa till svartsjuka och fördom. Allt detta vittnar emot dig. Herren tillkännager: ”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.” {Uppenbarelseboken 2:4-5.}

Frågan är inte, om Du delar broderns uppfattning angående omstridda spörsmål; utan vilken anda, som har kännetecknat Ditt handlande. Har Du ingående erfarenhet av självrannsakan och hjärtats ödmjukande inför Gud? Har Du gjort det till en vana i Ditt liv, att bekänna Dina fel inför Din Gud och inför Dina bröder? Alla kan göra fel; därför säger Guds ord oss klart, hur vi skall rätta till och avhjälpa dessa felsteg. Ingen kan påstå sig aldrig ha gjort fel, att han aldrig har syndat; men det är väsentligt, att överväga, hur Du regerar på Dina fel. Aposteln Paulus gjorde allvarliga fel, samtidigt som han trodde sig göra Gud en tjänst; men då Anden uppenbarade saken i dess rätta ljus, bekände han sina fel och kändes därefter vid Guds stora nåd, för att ha förlåtit honom hans överträdelse. Du har måhända också gjort fel, genom att förmoda, att du hade alldeles rätt, men när misstaget med tiden uppenbaras, är det Din plikt, att ödmjuka hjärtat och bekänna Din synd. Fall på Klippan och låt Dig bli sönderslagen, sedan kan Jesus ge Dig ett nytt hjärta och en ny ande.

Davids ord är en bön från en ångrande själ: ”Gud, var mig nådig enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet. Två mig ren från min missgärning, rena mig från min synd. Ty jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig... Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö. Låt mig få höra fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få jubla. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och tag inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få jubla över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande. Jag vill lära överträdarna dina vägar, så att syndare omvänder sig till dig. Rädda mig från blodskulder, Gud, du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet. Herra, öppna mina läppar, så skall min mun förkunna ditt lov. Slaktoffren gläder dig inte, annars skulle jag ge dig sådana, brännoffren tycker du inte om. Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.” {Psaltaren 51:2-5, 9-19.}

Oavsett Din synds art, bekänn den. I fall den endast är emot Gud, bekän den endast för honom. I fall Du har förorättat eller förolämpat andra, bekänn inför dem, och Herrens välsignelse kommer att vila över Dig. På så vis dör jaget, och Kristus formas inne i Dig. Därmed skapar Du tillit hos Dina bröder, och Du kan vara en hjälp och välsignelse för dem.

När människor, under Satans frestelser, hamnar i villfarelse, och deras ord och uppförande skiljer sig från Kristi, inser de inte alltid sitt verkliga tillstånd, eftersom synden är bedräglig, och medför moraliska begrepps död. Men genom självrannsakan, granskning av Skrifterna och ödmjuk bön, förmår de, genom den Helige Andes hjälp, att uppdaga misstaget. Om de då bekänner sina synder och överger dem, ter sig inte frestaren som en ljusets ängel för dem, utan som en bedragare, en anklagare mot dem, som Gud önskar, att bruka till sin ära. De, som känns vid tillrättavisningar och vägledning som från Gud, och blir i stånd till, att inse och rätta till sina fel, lär sig dyrbara läxor också av sina misstag. Deras synbara nederlag vänds i seger. De står inte och faller med sin egen kraft, utan förlitar sig till Guds styrka. De besitter allvar, iver och hängivenhet, som förenas med ödmjukhet och styrs av föreskrifterna i Guds ord. Därigenom frambringar de rättfärdighetens fridsamma frukt. Herren kan undervisa dem om sin vilja, och de förstår, om läran är från Gud. De håller inte på att snubbla, utan vandrar säkert längs en stig, varpå himmelens ljus skiner.

Hos alla våra medarbetare måste det förekomma saktmod och botfärdighet. Gud fordrar, att hans tjänare i ord och lära skall tjäna honom med alla sinnets och kroppens krafter. Vår helgelse till Gud måste vara förbehållslös, vår kärlek brinnande, vår tro får icke vackla. Så kommer läpparnas uttryck att vittna om det vederkvickta förståndet och Guds Andes djupa inverkan på själen.

Män i de högsta ställningar måste inse, att de är lika beroende av Gud, som den enklaste av deras bröder. Ju större deras ljus och ju klarare kunskap om sanningen, desto större är deras ansvar. Om de är klädda i Kristi rättfärdighet, betraktar de sig själva med stor ödmjukhet. I sin gudsdyrkan och i sin syndabekännelse är de som den ödmjukaste av hans skapelser, samtidigt som de tar ledningen och föregår med sitt exempel i allt, som är rent och ädelt. Många föraktar dem för deras beskedlighet, ödmjukhet och samvetsgrannhet. På grund av sin gudsvördnad, utgör de retningsmedel för dem, som säger sig vara kristna, men inte är knutna till Gud. Men de kommer att bli ärade i himmelen, och av de människor, vars hjärtan inte har blivit förhärdade av, att avvisa ljuset.

Bröder, jag ser Er fara, och jag frågar igen: Gör Ni, som felar, något för att rätta till Era fel? Själar kan snubbla, vandra i mörkret, eftersom Ni inte har gjort raka stigar för deras fötter. I fall Ni bekläder förtroendeposter, vädjar jag enträget till Er, för Era egna själars skull och deras skull, som ser Er som vägledare, att ångra Er inför Gud för alla begångna misstag, och bekänna Era fel.

I fall Ni låter hjärtat förhärdas, och inte bekänner Era fel på grund av stolthet och självrättfärdighet, överlämnas Ni till Satans frestelser och dukar under för dessa. Om Herren uppenbarar Era fel, men Ni inte ångrar och bekänner dem, kommer Han i sin försyn, att låta Er stifta allt djupare bekantskap med Era överträdelser. Ni kommer att överlämnas till, att begå fel av liknande art, Ni kommer att fortsatt sakna visdom, och kommer att kalla synd för rättfärdighet, och rättfärdighet för synd. Riktigt många förhärskande bedrägerier kommer i dessa sista dagar att omge Er, och Ni kommer att byta ledare, och inte veta, att Ni har gjort det.

Jag frågar Er, som hanterar heliga ting, jag frågar de enskilda medlemmarna i församlingen: Har Ni bekänt Era synder? Om inte, gör det nu; för Era själar svävar i stor fara. I fall Ni dör med Era överträdelser dolda, utan att ha känts vid dem, då dör Ni i Era synder. De boningar, som Gud har gått, att ställa i ordning för alla, som älskar honom, kommer att bebos av dem, som är fria från synd. De synder, som inte bekänns, kommer aldrig att förlåtas. Namnen på dem, som således förkastar Guds nåd, kommer att strykas i livets bok. Tiden närmar sig, när varje hemlighet kommer att tas fram i domen, och då kommer det att höras många bekännelser, som kommer att slå världen med häpnad. Alla hjärtans hemligheter kommer att bli uppenbarade. Syndens bekännelse kommer att vara högst offentlig. Det trista med det är, att den bekännelse, som görs vid den tidpunkten, kommer att göras för sent, för att gagna syndaren, eller rädda andra från bedrägeri. Det vittnar inte bara om, att domen över den förlorade syndaren är rättvis. Personen vann inget på sin stolthet och självtillräcklighet, ty hans egen tillvaro blev förbittrad, han förstörde sin egen karaktär, så att han inte blev lämplig för himmelen, och genom sitt inflytande ledde han andra till ruin.

För Era vänner må Ni uppvisa ett handlingssätt, som ter sig tämligen rätt och rimligt. Inför dem, som inte känner till Era obehagliga karaktärsdrag, kan det vara lätt för Er, att komma med fagra ursäkter för Er obeslutsamhet, Er ovillighet, att bekänna Era synder. Men vilket intryck kommer dessa ursäkter att göra på Honom, som dömer rättvist? Tänker Ni köra med samma förklaring, när Ni ställs inför Guds domstol, när Herrens blickar vilar på Er, och himmelens änglar är vittnen? Det är så, som varje person måste avlägga sina räkenskaper. Hur kan någon av Er vinna något på, att vara oärlig mot sig själv, och ge andra en framställning av det hela, som inte duger inför Gud?

Herren läser varje hemlighet i hjärtat. Han känner till allting. Nu kan Du stänga minnesboken, för att undvika syndabekännelse, men när domstolens ledamöter intar sina platser, och böckerna slås upp, kan Du icke stänga dem. Den antecknande ängeln har vittnat sanningsenligt. Allt det, som Du har försökt att dölja eller glömma, har registrerats och kommer att påtalas för Dig, när det är för sent, att rätta till felen. Då kommer Du att bli överväldigad av förvivlan. O, det är något ohyggligt, att så många bara leker med sina eviga angelägenheter, och sluter hjärtat inför varje agerande, som leder till bekännelse!

Ni, som har felat och gjort krokiga stigar för Era fötter, så att andra, vilka har betraktat Er som goda föredömen, har lämnat vägen – har Ni inget att bekänna? Ni, som har sått tvivel och vantro i andras hjärtan, har Ni inget att säga till Gud eller till Era bröder? Se tillbaka på, vad Ni har gjort för flera år sedan, Ni, som inte har haft för vana, att bekänna Era synder. Tänk på Era ord, Ert uppträdande, Ni, vars inflytande har motverkat budskapet från Guds Ande, Ni, som både har föraktat budskapet och budbäraren. Efter att ha sett frukten, som budskapet har burit, vad har Ni då att säga? Väg Era andar, Era handlingar, på den eviga rättvisans våg, Guds lag: ”’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta..., och din nästa som dig själv.’” {Lukasevangeliet 10:27, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Med mindre Era synder suddas ut, kommer de att vittna mot Er på den dag, när varje verk skall passera revy inför Gud.

Bekännelse skulle luckra upp hjärtats hårda stengrund; den skulle befria Er från stolthet och självgodhet. Så länge, som Ni försummar detta, skall Ni inte förundras över, att den Helige Ande inte har mjukat upp Era hjärtan och lett Er till hela sanningen. Gud kunde inte ha välsignat Er, utan att godkänna synd och hålla Er kvar i vantro. Ni har bedragit Er själva och andra, och den Helige Ande kommer aldrig att göra Gud till lögnare genom sitt arbete eller vittnesbörd.

Lägg bort Era ordklyverier och småaktiga käbbel! Säg inte med ett smil: ”Det kan inte förväntas, att någon skall vara fullkomlig”; att Ni inte hävdar Er vara inspirerade. Detta skulle vara ett ynkligt skådespel. Vad är det för mening med den Helige Ande, i fall den endast lär Er det, som Era begränsade omdömen redan bifaller? I sin försyn har Gud följt upp sitt skrivna ord med varnande vittnesbörd, som leder Er till hans ords sanningar. Han har visat medömkan för den okunniga människan, visat medömkan för den stolta och upproriska själen, och har gett hjälp, som leder från vantro till tro, i fall man låter sig ledas. Gud har älskat Er så mycket, att Era känslor inte har skonats; han har gett Er förmaningar och tillrättavisningar, för att frälsa Er. Men Ni har tagit lätt på varningarna och förmaningarna, ja, Ni har vägrat, att ge akt på dem.

Tänker Ni söka Herren inom loppet av denna bönevecka? Tänker Ni ödmjuka hjärtat inför Gud, bekänna Era synder och finna nåd och förlåtelse? Jag ber Er ihärdigt: ”Sök HERREN medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse.” Se i tro på ”Guds lamm, som tar bort världens synd.” {Jesaja 55:6-7; Johannesevangeliet 1:29.}

Nu är det inte för sent, att rätta till felen. Kristus inbjuder Er till, att komma och fritt ta av livets vatten. Låt ingen bedra Er med sina spetsfundigheter, som ursäktar synd. Säg åt var och en, som tar lätt på Guds Andes varningar och tillrättavisningar, att Ni inte på minsta vis vågar detta längre; att ehuru Ert förstånds ögon har förblindats, och Ni har förts vilse och har fattat tokiga beslut, Ni inte längre ämnar låta Er bedras eller förblindas. Kom ut ur hålan, och stå med Gud på berget, och se, vad Herren har att säga till Er. Hys förbehållslös tro på Gud, och var inte beroende av Er själva.

”Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd och som i sin ande är utan svek... Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ’Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.’ Då förlät du mig min syndaskuld.” {Psaltaren 32:1-2, 5.}

”Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.” ”Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter ”den Helige”: Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.” {Psaltaren 51:19; Jesaja 57:15.}

Och alla, som söker honom i sann ånger, ger Gud denna förvissning: ”Jag har utplånat dina överträdelser som ett moln, dina synder som en sky. Vänd om till mig, ty jag har återlöst dig.” {Jesaja 44:22.} Dessa löften är fulla av tröst, hopp och frid.