Review and Herald d. 17. december 1889

tillbaka

Plikt, att betala Tionde och skänka Offergåvor

Det är mycket, som borde väcka själen till handling i denna tid. Nu kan vi inte tillåta oss, att vara slöfockar, mina bröder. Herren har första kravet på allt det vi äger. De medel vi besitter, har vi fått oss betrodda, och vi är endast förvaltare av Guds stora gåvor. Många har begått fel, genom att från Herren hålla tillbaka det, som han tydligt har angett är hans eget. Tiondet för allt det, som Gud har välsignat Er med, tillhör honom; och Ni har bedragit Gud, då Ni har använt det för Era egna ändamål. Herren har inte överlåtit hanterandet av tiondet till Er, för att Ni skall ge eller hålla tillbaka enligt eget gottfinnande. Han har avgjort frågan en gång för alla, och många av Guds bekännande folk har allvarligt försummat, att uppfylla hans ords krav, när det gäller tionde.

Profeten frågar: ”Får en människa stjäla från Gud?”, som om något sådant skulle vara möjligt. Och svaret är: ”Ändå stjäl ni från mig. Ni säger: ”Vad har vi stulit från dig?” Tionde och offergåvor. Förbannelse har drabbat er, ty ni och hela folket stjäl ifrån mig. För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger HERREN Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått. Och för er skull skall jag näpsa gräshopporna så att de inte fördärvar frukten på marken. Inte heller skall vinstocken på fältet bli utan frukt, säger HERREN Sebaot. Och alla folk skall prisa er lyckliga, ty ni skall vara ett ljuvligt land, säger HERREN Sebaot.” {Malaki 3:8-12.}

På vilket villkor kan vi åberopa Guds rika löften fullt ut? Vi kan endast åberopa dem, när vi har uppfyllt betingelserna i hans ord. Herren ger hela tiden. Han sänder regnet och solskenet. Han lovar, att ge sitt folk rätten till, att äta av livets träd, och det dolda mannat. Han erbjuder livets krona, den vita stenen med det nya namnet ristat däri. Han säger: ”den som vill, må ta emot livets vatten för intet.” {Uppenbarelseboken 22:17.} Gud gör människan till sitt redskap. Han lägger rika gåvor i hennes händer, inte för att hon skall göra, såsom det passar hennes naturliga lustar, utan såsom det bäst tjänar Guds sak och främjar sanningen på jorden. Om människan samarbetar med Gud enligt anvisning, fungerar alla delar av Guds verk i fullkomlig ordning; penningpungen är inte tom. Gud har gett människorna nio tiondelar av deras inkomst, men en tiondel, plus gåvor och offer, har Herren reserverat åt sig själv. Har Ni rånat Gud på tionde och offer? Vilka skatter har Ni samlat Er i himmelen, genom att ge Herren hans eget? Kanhända Era händer håller på, att förlora taget om denna världs ting, och medan Ni ännu lever, varför inte återuppta Era försummade plikter, och ge som Guds trofasta förvaltare av Era medel dit, där de kommer att verka för själars frälsning och till Er Återlösares ära?

Många har väntat med, att helga sina medel åt Guds sak, tills de har legat på sitt dödsläger. De har testamenterat en viss del av sina tillgångar till Guds verk; men testamenten är inte säkra. De blir ofta upphävda, och då flödar inte medlen in i de avsedda kanalerna. Det är mycket bättre, att ge Gud sina medel, medan man ännu är pigg och rask. En gnidig, självisk anda tycks hindra folk från, att ge Gud det, som är hans. Herren har ingått ett särskilt förbund med människorna, att om de regelbundet lägger undan det, som är tänkt för Kristi rikes främjande, kommer Herren att välsigna dem överdådigt, så att det inte blir plats över åt hans gåvor. Men i fall människorna håller tillbaka det, som tillhör Gud, tillkännager Herren klart: ”Förbannelse har drabbat er”. {Malaki 3:9.}

Det är församlingens äldstebröders och funktionärers plikt, att instruera medlemmarna om denna viktiga sak, och att bringa ordning härvidlag. Som Guds medarbetare, bör församlingens funktionärer vara entydiga rörande detta klart uppenbarade ämne. Predikanter bör själva strängt följa Guds ords instruktion härom bokstavligen. De, som har betrodda ställningar i församlingen, bör inte vara försumliga, utan de bör se till, att medlemmarna trofast utför denna plikt. Då Kristus iförde sig mänsklig natur, band han släktet till sig med kärlekens band, som aldrig går att slita sönder genom andra krafter, än människans eget val. Genom Kristus får vi det eviga livets gåva, om vi går med på de framlagda betingelserna; men om vi är förenade med Kristus, är vi också förenade med mänskligheten. Gud hyser omsorgsfull och opartisk omsorg om alla sina barn. Han bryr sig om de föraktade och nödlidande. Herren har gett oss privilegiet, att vara hans medarbetare, så att sanningen av himmelsk upprinnelse kan komma inom allas räckvidd, i alla länder. Människan åtnjuter förmånen, att bli ett redskap, som inte förverkligar sina egna planer, utan himmelens planer. Hon måste spetsa öronen, så att hon hör, när Gud talar, och hjärtat måste vara inställt på, att svara på hans krav.

Det har förekommit särskilda tillfällen under stora samlingar, då det har riktats vädjanden till Kristi bekännande efterföljare, varvid hjärtan har berörts, och många har högtidligt lovat, att stödja verket. Men många av dem, som har lovat detta, har inte handlat ärligt mot Gud. De har varit försumliga, och har inte uppfyllt sina löften till sin Skapare. Men i fall människor är så likgiltiga inför sina löften till Gud, kan de då förvänta sig, att Herren skall uppfylla ett löfte, vilket är på villkor, som aldrig iakttas? Det är bäst, att behandla medmänniskorna och Gud ärligt. Med tanke på alla de gåvor man får, är man beroende av Kristus; man är beroende av honom för det framtida, eviga livet; och det går inte, att rycka på axlarna åt denna lön, som också är en gåva. De, som erkänner sitt beroende av Gud, känner sin plikt, att vara ärliga mot medmänniskorna, men först och främst måste de vara ärliga mot Gud, från vilken livets alla välsignelser stammar. Undviks Guds uttryckliga bud angående tionde och gåvor, registreras det i himmelens böcker som bedrägeri mot honom.

Ingen person, som är oärlig mot Gud eller sina medmänniskor, når verklig framgång. Den allra högste Guden, himmelens och jordens ägare, säger: ”Du skall inte ha två slags vikt i din börs, en stor och en liten, och i ditt hem skall du inte ha två slags efamått, ett stort och ett litet. Full och rätt vikt skall du ha. Fullt och rätt efamått skall du också ha, för att du må leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig. För HERREN, din Gud, avskyr alla som gör orätt på detta sätt.” {Femte Moseboken 25:13-16.} Genom profeten Mika uttrykker Herren också sin avsky mot oärlighet: ”Finns det ännu i den ogudaktiges hus skatter som förvärvats genom orätt, eller ett alltför litet efa-mått, värt att förbannas? Eftersom de rika i staden är fulla av våld, och de som bor där talar lögn och har en falsk tunga i sin mun, måste jag slå dig med sår som inte läks och lägga dig i ruiner för dina synders skull.” {Mika 6:10-13.}

Herren har köpt oss med sitt eget dyrbara blod, och det är tack vare hans barmhärtighet och nåd, som vi kan hoppas på frälsningens stora gåva. Och vi är ålagda, att handla rättvist, att älska barmhärtighet, och vandra ödmjukt med vår Gud. Dock uttalar Herren: ”ni och hela folket stjäl ifrån mig.” {Malaki 3:9.} När vi behandlar våra medmänniskor eller Gud orättvist, föraktar vi Guds myndighet, och ignorerar, att Kristus har köpt oss med sitt eget liv. Världen bedrar Gud i stor stil. Ju mera rikedom han ger, desto ihärdigare kräver människorna den som sin egen, att bruka, som det behagar dem. Men skall Kristi bekännande efterföljare ta efter världens skick? Skall vi offra samvetsfriden, umgänget med Gud och gemenskapen med trossyskonen, därför att vi inte skänker hans sak den del, som han fordrar som sin? Måtte de, som hävdar sig vara kristna, betänka, att de har med av Gud betrott kapital att göra, och de har ålagts, att följa Skrifternas anvisningar noga, när det gäller förvaltning. Om hjärtat sänder på Guds våglängd, förskingrar man inte Herrens goda, genom att satsa det på själviska njutningar. Är man en Jesu trofaste tjänare, bedrar man inte Gud, ej heller ser man mellan fingrarna med dem, som gör det. Man behagar inte människorna och tjänar världen. Man gör Herrens intressen till sina.

Bröder och systrar, i fall Herren har välsignat Er med medel, betrakta dem då inte som Era egna. Se dem som något Herren har betrott Er med, och erlägg tionde och offergåvor uppriktigt och ärligt. När Ni avger ett löfte, var så säkra på, att Gud förväntar sig, att Ni noggrannt betalar pengarna. Lova inte Herren en del, som Ni sedan använder för eget bruk. Annars blir Era böner avskyvärda för honom. Det är försummelse mot dessa tydligt uppenbarade plikter, som bringar mörker över församlingen. Måtte församlingens äldstebröder och funktionärer följa det heliga ordets anvisningar, och sporra medlemmarna till den nödvändiga, trofasta inbetalningen av löften, tionden och gåvor.