Review and Herald d. 22. december 1891

tillbaka

Ingen Kast i Kristus

Den mest framträdande ängeln i himmelen skulle inte ha kunnat betala lösesumman för en enda förtappad människa. Keruber och serafer har endast en sådan härlighet och ära, som Skaparen ger sina danade varelser. Människans försoning med Gud kunde endast genomföras av en medlare, som var jämställd med Gud och hade de egenskaper, som skulle ge honom den nödvändiga värdigheten, för att förhandla med den Oändlige Guden å en fallen världs vägnar. Människans ställföreträdare och pant måste äga människans natur och ha förbindelse med den mänsklighet, som han skulle företräda. Som Guds sändebud, måste han vara delaktig i gudomlig natur och vara knuten till den evige Guden, för att kunna uppenbara honom för världen och vara medlare mellan Gud och människan.

Det var endast Kristus, som kunde uppfylla dessa krav. Genom att klä sin gudomlighet i det mänskliga, kom han till jorden, för att bli benämnd Människosonen och Guds Son. Han var medlare för människorna och sändebud för Gud. Som människornas medlare, kunde han å deras vägnar uppfylla lagens krav på rättfärdighet och som Guds representant skulle han uppenbara Guds karaktär för en fallen mänsklighet.

Som världens Frälsare, hade han kraft till, att dra människor till sig, avlägsna deras skräck, skingra mörkret de var i, ingjuta hopp och mod i dem och sätta dem i stånd till, att tro att Gud var villig till, att ta emot dem tack vare deras gudomlige ställföreträdares förtjänst. Vi, som är föremål för Guds kärlek, borde alltid vara fyllda med tacksamhet, för att vi i himmelen har en medlare, en talesman och bönhörare, som försvarar våra intressen hos Fadern.

Vi har allt, som vi behöver, för att kunna tro på Gud och hysa tillit till honom. Då en jordisk kung ville ge sin största pant på, att han tänkte hålla sitt ord, gav han sitt barn som gisslan, tills löftet var uppfyllt. Lägg märke till Faderns pant på sin trofasthet. Då han ville försäkra människorna om, att hans beslut var oåterkalleligt, lät han sin enfödde Son komma till världen, för att iföra sig mänsklig natur, inte endast för några få korta levnadsår, utan för att han skulle behålla vår natur i himmelen, som en evig pant på Guds trofasthet. Åh, vilket djup på rikedom och visdom samt insikt och kärlek hos Gud! ”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom.” {Första Johannesbrevet 3:1.}

Genom tro på Kristus, blir vi medlemmar av den kungliga familjen, Guds arvingar och Kristi medarvingar. I Kristus är vi ett. När vi får syn på Golgata och ser Kungasonen, som lider där – honom, som i människans natur och å människans vägnar bär lagens förbannelse – försvinner alla nationella och sekteristiska skillnader samt all klass- och rasstolthet. Ljuset från Guds tron, som skiner på Golgatas kors, gör för alltid slut på de ras- och klasskillnader, som människor har skapat. Folk från alla samhällsskikt blir medlemmar av en enda, stor familj, barn till den himmelske Kungen, inte genom den makt, världen ger, utan på grund av Guds kärlek. Denna kom honom att utge Jesus till ett liv i fattigdom, sorg, lidande och förödmjukelse samt till en skamlig och smärtsam död, för att han skulle föra många söner och döttrar till härlighet.

Det är inte en persons position, världsliga visdom, kvalifikationer eller förmågor, som har värde i Guds ögon. Intellektet, förståndet och förmågorna är gåvor från Gud, som skal brukas till hans ära och till att uppbygga hans eviga rike. Det är den andliga och moraliska karaktären, som betyder något i himmelens ögon och som kommer att överleva graven och bli förhärligad med odödlighet i all evighet. Världens kungliga ställning, så högt ärad, kommer aldrig att lämna graven, den blivit lagd i. Rikedom, ära och visdom hos människor, som tjänat fiendens sak, medför inget arv, ingen position eller ära i den kommande världen. Endast de, som har satt värde på Kristi nåd – som har gjort dem till Guds arvingar och Jesu Kristi medarvingar – kommer att stå upp ur graven och bära Frälsarens avbild.

Alla, som befinns värdiga, att räknas som medlemmar av Guds familj i himmelen, kommer att betrakta varandra som Guds söner och döttrar. De kommer att förstå, att de erhåller styrka och förlåtelse ur samma källa, från Jesus Kristus, som blev korsfäst för deras synder. De vet, att de måste tvätta sina karaktärers kläder i hans blod, för att godkännas av Fadern i hans namn, om de vill vara med i de heligas församling, iförda rättfärdighetens vita kläder.

Eftersom Guds barn är ett i Kristus, hur ser Jesus på kast, på skillnaderna i samhället, på skillnader mellan människor på grund av hudfärg, ras, ställning, rikedom, härkomst eller det, man har uppnått? Hemligheten bakom enhet finns i jämbördigheten mellan Kristi anhängare. Orsaken till all splittring, strid och meningsskiljaktighet står att finna i åtskillnad från Kristus. Kristus är medelpunkten, som alla borde samlas kring; ty ju närmare vi kommer medelpunkten, desto närmare kommer vi varandra i känsla, medlidande och kärlek, i det, att vi växer upp till Jesu karaktär och avbild. Gud gör inte skillnad på person och person.

Jesus kände till det värdelösa hos världslig pompa, och struntade i den. Med sin själs storhet, sin upphöjda karaktär och sin principfasthet stod han högt över världens seder och bruk. Profeten säger, att han var ”lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet.” {Jesaja 53:3.} Likväl kunde han ha räknats till de främsta på jorden. Världens mest celebra cirklar skulle ha sökt hans gunst, om han hade sänkt sig till, att ta emot deras hyllning, men han önskade inte människors ros. Han förblev opåverkad av allt mänskligt inflytande. Rikedom, position, världslig rang av alla varianter och distinktioner utmärkande mänsklig storhet utgjorde för honom blott futtigheter. Han hade lämnat himmelens heder och ära, och här ägde han ingen jordisk glans och prakt. Alltså var han inte upptagen av lyx och smyckade sig inte med något annat, än ödmjukhet.

De lägst på samhällsstegen, de fattiga, de bekymrade och de hårt arbetande fann inget i Jesu liv och exempel, som antydde, att han inte kände till deras svårigheter och stressande situation – och att han inte kunde känna med dem i deras fattigdom och bekymmer. Hans beskedliga vardagsliv i all enkelhet passade ihop med hans ringa födelse och förhållanden. Den evige Gudens Son, Herren över liv och härlighet, ödmjukade sig och fann sig i ett liv under små omständigheter, så att ingen skulle behöva tycka, att han inte hade rätt till, att nalkas honom. Han tog emot alla. Han valde inte ut några få vänner till nackdel för andra. Det bedrövar den Helige Ande, när fördom skiljer personer åt, särskilt i kretsen av hans bekännande barn.

Kristus kom, för att ge världen ett exempel på, vad en helgjuten människan kan vara, när hon är förenad med Gud. Han visade världen ett nytt slags storhet genom den nåd, godhet och kärlek, han lade i dagen. Han gav människorna en ny förståelse av Gud. Som mänsklighetens överhuvud, undervisade han människorna om grundlagarna för Gudomens regering. Han visade, hur det är möjligt, att både vara nådig och rättfärdig. Men denna förening av nåd och rättfärdighet innebar inte kompromiss med synden, eller rättfärdighetens åsidosättande. Genom att var och en av dessa gudomliga principer fick komma till sin förutbestämda rätt, gick det att uppvisa barmhärtighet vid straffandet av syndiga, obotfärdiga individer. Det var heller inte nödvändigt, att försätta medlidande och godhet ur kraft vid förlåtandet av botfärdiga individer.

Allt detta kunde låta sig göra, eftersom Kristus tog på sig människans natur och tog del av de gudomliga egenskaperna samt reste sitt kors mellan det mänskliga och det gudomliga, genom att bygga en bro över den klyfta, som skilde syndaren från Gud. ”Det är ju inte änglar utan Abrahams barn han tar sig an. Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.” {Hebréerbrevet 2:16-18.} ”Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd.” {Kapitel 4:15.} ”En överstepräst utses alltid bland människor och blir insatt till att för människors räkning göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för synder. Han kan behandla dem rätt som är okunniga och far vilse, eftersom han själv är svag och därför måste bära fram syndoffer både för folket och för sig själv. Ingen tar sig denna värdighet, utan till den blir man kallad av Gud, liksom Aron blev det. Och på samma sätt var det med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade: Du är min Son, jag har i dag fött dig. Han säger också på ett annat ställe: Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek. Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom”. {Kapitel 5:1-9, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Jesus kom, för att bringa moralisk kraft att förena med mänsklig ansträngning, och under inga omständigheter skall hans efterföljare tillåta sig själva, att förlora Kristus ur sikte, enär han är deras föredöme i allt. Han sade: ”Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.” {Johannesevangeliet 17:19.} Jesus framställer sanningen för sina barn, för att de skall betrakta den, och genom att betrakta den, kan de bli förändrade, genom att förvandlas tack vare hans nåd från överträdelse till lydnad, från orenhet till renhet, från synd till hjärtats helighet och livets rättfärdighet.