Review and Herald d. 22. december 1896

tillbaka

En Lärdom från Helgedomen

”I det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: ’Helig, helig, helig är HERREN Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.’ Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset blev uppfyllt av rök.” {Jesaja 6:1-4.}

Då han såg Herrens härlighet, blev profeten Jesaja överväldigad av en känsla av sin egen ovärdighet och ropade: ”’Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.’” {Vers 5.}

Jesaja hade fördömt andras synder; men nu såg han sig själv stå under samma fördömelse. Han hade låtit sig nöja med en kall, livlös tillbedjan. Han var omedveten härom, tills han fick synen från Herren. Hans egen visdom och förmåga blev till intet, då han betraktade templets helighet och majestät. Så ovärdig han var! Så oägnad, att tjäna en okränkbar Gud! Hans syn på sig själv går att beskriva med Paulus’ ord: ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” {Romarbrevet 7:24.}

Men Jesaja tröstades i sin förtvivlan. Han säger själv: ”Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade: ’När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.’” {Jesaja 6:6-7.}

I det föregående kapitlet uttalade Jesaja ett ve över det folk, som hade skilt sig själva från Gud: ”Ve dem som drar fram missgärning med lögnens band och synd som med vagnslinor”. {Kapitel 5:18.} Människor må försöka, att stärka sina krafter, genom att ingå förbund, och vidta väl uträknade sammansvärjelser, för att genomföra de planer de har lagt. De må lyfta upp sina själar i stolthet och självtillräcklighet; men den Mäktige Rådgivaren planlägger inte tillsammans med dem. Deras vantro mot hans avsikter och verk, jämte deras tillit till människor, gör det omöjligt för dem, att ta emot de budskap han sänder. De säger: ”’Låt honom hasta, låt honom skynda med sitt verk, så att vi får se det. Låt det som Israels Helige beslutat närma sig och komma, så att vi lär känna det!” Men Gud säger: ”Ve dem som kallar det onda gott och det goda ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörker, som gör bittert till sött och sött till bittert! Ve dem som är visa i sina egna ögon och håller sig själva för kloka! Ve dem som är hjältar i att dricka vin och duktiga att blanda starka drycker, dem som för mutor frikänner den skyldige och berövar den rättfärdige hans rätt.” {Verserna 19; 20-23.}

Den här framställda klassen använder ett i Guds ord ej godkänt resonemang, för att upphöja sina egna åsikter. De vandrar i gnistregnet från sin egen eld. Genom sitt försåtliga resonemang otydliggör de skillnaden, som Gud önskar skall göras mellan gott och ont. Det heliga sänks till det tarvligas nivå. Habegär och själviskhet kallas vid falskt namn; de kallas för klokskap. Deras oberoende uppträdande och uppror, deras hämndgirighet och stycknackenhet utgör, i deras ögon, bevis på värdighet, bevis på ädelsinne. De handlar, som om okunskap om det gudomliga inte är farlig och rent av ödesdiger för själen; och de föredrar eget tänkande framför gudomlig uppenbarelse, egna planer och mänsklig visdom framför Guds förmaningar och påbud. Andras gudaktighet och samvetsgrannhet kallas för fanatism, och utövarna av sanning och helighet övervakas och klandras. De bespottar dem, som lär ut och tror på gudaktighetens hemlighet – ”Kristus i er, härlighetens hopp.” {Kolosserbrevet 1:27.} Principerna, som ligger till grund för dessa ting, ser de inte; och de fortsätter med sitt galna handlande, de håller dörren öppen för Satan, så att han raskt finner tillgång till själen.

All självupphöjelse och självbeundran är följden av ovetande om Gud och Jesus Kristus, som han har sänt. Hur snabbt dör självaktandet och stoltheten ödmjukas i dammet, när vi ser Kristi oförlikneliga karaktär! Heligheten i hans sinnelag återges av alla, som tjänar honom i ande och i sanning. Om våra läppar behöver renas, om vi inser vår fattigdom, och kommer till Gud med ångerfyllt hjärta, kommer Herren att avlägsna orenheten. Han kommer att säga till ängeln: ”’Tag av honom de orena kläderna’”, och kläd honom ”i högtidskläder.’” {Sakarja 3:4.}

Måtte varje själ, som hävdar sig vara en Guds son eller dotter, rannsaka sig själv i himmelens ljus; måtte han betänka de besmittade läppar, som gör, att han ”förgås”. Läpparna är ett redskap för kommunikation. ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen. En god människa tar ur sitt goda förråd fram det som är gott, och en ond människa tar ur sitt onda förråd fram det som är ont.” {Matteusevangeliet 12:34-35.} Använd därför inte munnen till, att ta fram ur hjärtats rika förråd det, som vanärar Gud och gör omgivningen modlös, utan bruk den till, att prisa och ära Gud, som har format den för denna uppgift. När det renande kolet från det brinnande altaret används, renas samvetet från döda gärningar, till att tjäna den levande Guden, och när Jesu kärlek är ämnet för övervägande, kommer de ord, som faller från människors läppar, att vara fulla av pris och tacksägelse till Gud och till Lammet.

Hur många ord sägs inte lättsinnigt, jönsigt och skämtsamt! Det skulle inte ske, om Kristi efterföljare insåge sanningen hos detta uttalande: ”för varje onyttigt ord som människorna talar, skall de stå till svars på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.’” {Verserna 36-37.}

Hårda och ovänliga ord, klandrande ord om Guds verk och hans budbärare, tillåts att komma från hans bekännande barn. När dessa oförsiktiga själar ser storheten i Guds karaktär, kommer de inte att blanda in sin anda och sina egenskaper i hans tjänst. När vi med trons ögon ser in i helgedomen och riktigt förstår, vilken oerhört betydelsefull och helig gärning där föregår, kommer vi att avsky allt, som är själviskt. Synden kommer att framstå, som det den är: Överträdelse av Guds heliga lag. Försoningsverket kommer att förstås bättre och det kommer att gå upp för oss, att varje mänsklig dygd helt och hållet stammar från Jesus Kristus, världens Förlösare.

Seraferna framför Guds tron är så uppfyllda av vördnadsvärd fruktan inför Guds härlighet, att de alldeles glömmer sig själva. De prisar och upphöjer Herren Sebaot, som är upphöjd. I det, att de ser in i framtiden, när hela jorden skall fyllas av hans härlighet, ljuder deras segersång vidunderlig skönt: ”’Helig, helig, helig är HERREN Sebaot”. De önskar inget annat, än att upphöja Gud, att vara i hans närhet och njuta hans välvilja. Genom att bära hans bild, genom att tjäna och tillbe honom, har de nått sina önskningars mål.

Synen till Jesaja framställer Guds folks tillstånd i de sista dagarna. Det är deras förmån, att med trons ögon se, vad som äger rum i den himmelska helgedomen. ”Och Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig”. {Uppenbarelseboken 11:19.} I och med, att de i tro ser in i det allra heligaste och betraktar Kristi gärningar där, förstår de, att de är ett folk med orena läppar, ett folk, vars läppar ofta har talat onyttiga ord och vars förmågor inte har helgats i tjänst åt Gud. De är nära att förtvivla, när de jämför sin egen svaghet och ovärdighet med Jesu rena och älskliga karaktär. Men i fall de, liksom Jesaja, vill ta emot det intryck, Gud vill göra på deras sinnen, i fall de tänker ödmjuka sina hjärtan inför honom, finns det hopp för dem. Löftets regnbåge vilar över tronen och det, som skedde med Jesaja, kommer också att ske med dem. Gud kommer att lyssna till de böner, som stiger upp från ett förkrossat hjärta.

Syftet med Guds stora och upphöjda verk är, att samla kärvarna för den himmelska ladan. Jorden skall fyllas med Herrens härlighet. Måtte fördenskull ingen förfäras, när den ser den ökande ondskan och hör gudlöst tal. När mörkrets makter samlar sig mot Guds folk, när Satan mönstrar sina trupper till det sista, stora styrkeprovet och hans makt ter sig övermåttan stor, kommer en klar syn av Guds härlighet och den högt upphöjda tronen omgiven av löftets regnbåge att skänka tröst, trygghet och frid.