Review and Herald d. 26. december 1899

tillbaka

Fördömd av judarna

”Soldaterna med sin befälhavare och judarnas tjänare grep nu Jesus och band honom. De förde honom först till Hannas, svärfar till Kajfas, som var överstepräst det året. Det var Kajfas som hade gett judarna det rådet att det var bäst att en man dog i folkets ställe. . . .

Översteprästen frågade ut Jesus om hans lärjungar och om hans lära. Jesus svarade honom: ’Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört vad jag har förkunnat för dem. De vet vad jag har sagt.’ När Jesus sade detta, gav en av tjänarna, som stod där, honom ett slag i ansiktet och sade: ’Skall du svara översteprästen på det sättet?’ Jesus svarade: ’Har jag sagt något oriktigt, så bevisa det, men har jag talat rätt, varför slår du mig då?’” {Johannesevangeliet 18:12-13, 19-23.}

Simon Petrus hade följt Jesus, och det hade också en annan lärjunge gjort. Den lärjungen, Johannes, ”som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med flickan som vaktade porten och förde in Petrus.” {Vers 16.}

Uttrycket av uppgivenhet i Petrus’ ansikte antydde för kvinnan att denne var en av Kristi lärjungar. Eftersom hon var en av tjänarna i Kajfas’ hushåll, var hon nyfiken och ville veta; och hon sade till Petrus: ”’Du var också tillsammans med Jesus från Galileen.’” {Matteusevangeliet 26:69.} Petrus blev förvånad och förvirrad; sällskapets ögon fästes genast på honom. Han låtsades inte förstå henne; men hon var ihärdig och sade till dem som var omkring henne att denne man var med Jesus. Petrus kände sig tvungen att svara och sade argt: ”’Nej, kvinna, jag känner honom inte.’” {Lukasevangeliet 22:57.} O Petrus! Så snart skäms Du för din Mästare! Så snart förnekar Du fegt Din Herre! Frälsaren blir vanhedrad och övergiven i sin förnedring av en av sina mest nitiska lärjungar.

Alldeles dessförinnan hade Petrus självsäkert hävdat: ”’Även om alla andra överger dig, så skall jag inte göra det.’” {Matteusevangeliet 26:33.} ”’Herre, med dig är jag beredd att gå både i fängelse och i döden.’” {Lukasevangeliet 22:33.} Var fanns nu denne självsäkre lärjunges förtroende? Var fanns hans lojalitet till sin Mästare? O Petrus, detta var den stund då Du skulle ha bekänt Din Herre, och det utan skam och ovilja. Men en annan möjlighet skulle komma att ges honom.

Översteprästens palats omgav en öppen gård, där soldaterna, de främsta prästerna och folkmassan hade samlats, och Petrus tog plats ibland skaran. Här uppmärksammades han för andra gången, och han anklagades åter igen för att vara en efterföljare till Jesus. ”’Den där mannen var tillsammans med Jesus”, sade en. {Matteusevangeliet 26:71.} Petrus förnekade nu anklagelsen med en ed. Tuppen gol, men han hörde det inte; ty han var nu helt inställd på att gestalta den karaktär han hade antagit. En av översteprästens tjänare, som var nära släkting till den man vars öra Petrus hade huggit av, frågade honom: ”’Såg jag inte själv att du var med honom i trädgården?’” {Johannesevangeliet 18:26.} ”Säkert är du en av dem, ty du är en galileisk man, och din dialekt låter så.” {Markusevangeliet 14:70, Reformations-Bibeln.}

Då förnekade Petrus sin Mästare med förbannelse och svordom, helt för att lura sina frågeställare och för att rättfärdiga sin påtagna karaktär. ”Och genast, medan han ännu talade, gol tuppen.” {Lukasevangeliet 22:60.} Petrus hörde det då, och han kom ihåg Jesu ord: ”’Amen {Sannerligen} säger jag dig: Just denna natt, innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger förneka mig.’” {Markusevangeliet 14:30.}

Jesus var trött och matt av att fasta då orden av förnekelse nådde honom. Och medan de förnedrande ederna var färska på Petrus’ läppar, och hanens eller tuppens gälla galande fortfarande ringde i hans öron, vände Frälsaren sitt ansikte bort från de rynkade domarna och såg helt och fullt på sin stackars lärjunge. Samtidigt fästes Petrus’ ögon ofrivilligt på hans Mästare. Detta ansikte, blekt av lidande, dessa darrande läppar tycktes tala till Petrus och säga: ”Känner Du mig inte, Petrus?” I det milda ansiktet läste Petrus djupt medlidande och sorg; men det fanns ingen ilska där. Den där blicken av medkänsla och förlåtelse genomborrade hans hjärta som en pil. Han flydde från den nu fullsatta domstolen; han brydde sig inte vart. Till slut befann han sig i Getsemane trädgård. Just på den plats där Jesus hade utgjutit sin själ i vånda för sin Fader, föll han på sitt ansikte, slagen och sårad och önskade att han skulle dö där. Han mindes med ånger att han sov då Jesus bad genom dessa fruktansvärda timmar. Hans stolta hjärta brast, och ångertårar fuktade marken så nyligen fläckad av Guds käre Sons blodiga svettdroppar.

”När det blev dag, samlades folkets äldste, både överstepräster och skriftlärda. De lät föra honom inför sitt råd och frågade: ’Är du Messias, så säg det!’ Han svarade dem: ’Om jag säger det, tror ni det inte, och om jag frågar er, svarar ni inte. Men härefter skall Människosonen sitta på Guds, den Allsmäktiges, högra sida.’ Då frågade alla: ’Är du alltså Guds Son?’ Han svarade dem: ’Ni själva säger att Jag Är.’ De sade: ’Behöver vi något mer vittnesmål? Vi har själva hört det från hans egen mun.’ Alla de församlade bröt nu upp och förde honom inför Pilatus.” {Lukasevangeliet 22:66-23:1, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Men dessa präster, skriftlärde och rådsherrar, så noggranna med avseende på sina egna maximer och traditioner, ville inte ens gå in i domarsalen, för att de inte skulle bli orenade, så att de inte skulle kunna äta Påskmåltiden. Påsken var en ceremoni instiftad av Kristus själv före hans inkarnation, men han som var grunden för hela den judiska tidsåldern och ordningen var ibland dem. Avbilden mötte förebilden i Guds Son, och de hade gjort mot honom som Satan hade intalat deras förhärdade hjärtan att göra.

Kristi efterföljare bör komma ihåg att de onda ord som riktades mot Kristus, de övergrepp han utsattes för, måste de också, som hans efterföljare, utstå för hans skull. Församlingens fromhet må påstås vara av hög ordning; men när sanningen om Guds ord gör intryck i hjärtat och när övertygelsen om sanningen förkastas och föraktas så att medlemmar kan vara vänner med majoriteten, ställer de sig på fiendens sida.

”Om världen hatar er”, sade Kristus, ”skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er. Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, skall de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, skall de också bevara ert ord. Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig. Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de inte ha synd, men nu har de ingen ursäkt för sin synd. Den som hatar mig hatar också min Fader. Om jag inte bland dem hade gjort sådana gärningar som ingen annan har gjort, så skulle de inte ha synd. Men nu har de sett dem och har hatat både mig och min Fader. Så skulle det ord uppfyllas som står skrivet i deras lag: De har hatat mig utan anledning.” {Johannesevangeliet 15:18-25, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Dessa Kristi ord har uppfyllts i upplevelsen för dem som har varit lojala mot himmelens Gud enligt det ljus som har mottagits. ”Har de förföljt mig”, sade han, ”skall de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, skall de också bevara ert ord.” ”Så kommer också alla som vill leva [inte bara säga sig leva] gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” {Andra Timoteusbrevet 3:12.} ”Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner [på praktiskt sätt] honom som har sänt mig.” {Johannesevangeliet 15:21.}

Liksom Kristus hatades utan anledning, kommer hans folk att hatas därför att de är lydiga mot Guds bud. Om han som var ren, helig och obefläckad, som gjorde gott och bara gott i vår värld, behandlades som en ond brottsling och dömdes till döden, måste hans lärjungar förvänta sig en liknande behandling, hur felfritt deras liv än må vara och klanderfri deras karaktär. Mänskliga antaganden, lagar framställda av sataniska myndigheter under en vädjan om godhet och begränsning av ondska, kommer att upphöjas, medan Guds heliga bud föraktas och trampas under fötterna. Och alla som bevisar sin lojalitet genom lydnad mot Jehovas lag måste vara beredda att bli arresterade, att ställas inför råd som inte har Guds höga och heliga lag som standard.

Samma anda som eggade prästerna och rådsherrarna, eggade Kain till att döda sin bror. Det är avfallet från sanningen som verkar hos olydnadens barn för att tysta rösten på dem som kallar dem till lydnad. Och i dag manifesteras denna anda i kyrkorna som trampar på Guds ord och bryter mot hans heliga lag. De vet inte vilken ande de är av, inte heller slutet av den mörka tunneln genom vilken de passerar. Bedragna, vilseledda, blinda skyndar de fram till den första och den andra döden. Mänsklig viljas och mänskliga passioners strömmar leder till saker de inte drömde om då de förkastade Jehovas lag för människors uppfinningar, för att orsaka förtryck och lidande för människor.

Kyrkorna har omvänts till världen, och de visar vad de skulle göra i denna tidsålder av världen om de vågade. Om Kristus vore i världen i dag, skulle många inte ha mer lust till honom än den judiska nationen hade vid hans första ankomst. De skulle göra som judarna. Om det stode i deras makt skulle de korsfästa Kristus eftersom han berättar sanningen för dem. Många blir lärda att vandra denna väg. Rådsherrar och lärare, som har fått själar att snubbla på deras förvrängda läror, alla personer som kan ha förstått profetiorna, men som inte har läst och sökt för att se om de har varit tillämpliga på denna tid och berört dem själva, kommer att bli tagna i snaran och lida evig förlust. De kommer plötsligt att förstöras, och det utan bot.