Review and Herald d. 31. december 1872

tillbaka

Kristi liv

Från sin barndom, rättade Jesus sitt liv noga efter de judiska lagarna. Han uppvisade stor visdom i sin ungdom. Guds nåd och kraft vilade över honom. Herrens ord beskriver, genom profeten Jesajas mun, Kristi ämbete och gärning, och visar Guds beskyddande omsorg om sin Son i hans mission för jorden, så att människors obarmhärtiga hat, ingett av Satan, inte skulle få lov till, att omintetgöra den stora frälsningsplanens grundval.

”Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten. Han skall inte förtröttas eller brytas ner, förrän han har grundat rätten på jorden.” {Jesaja 42:1-4.}

Kristi röst hördes ej på gatan, i larmande strid med meningsmotståndarna. Människorna hörde heller inte hans röst på gatan i bön till sin Fader. Hans röst hördes inte i muntert skratt. Han höjde inte rösten, för att främja sig själv, eller för att vinna människors bifall och smicker. Då han undervisade, tog han med sig lärjungarna bort från den brådskande stadens oljud och förvirring till en avsides liggande plats, som var i samklang med de ödmjukhetens och dygdens lärdomar, som han ville inpränta i deras sinnen. Han ogillade människors beröm, och föredrog ensamma och fridfulla avkrokar, undan människolivets stormar och förvirring. Hans röst hördes ofta i allvarlig och enträgen bön till Fadern; dock valde han de ensamma bergen för dessa aktiviteter, och tillbringade ofta hela nätter i bön för styrka, så att han skulle kunna stå emot de frestelser han mötte, och uträtta det viktiga arbete han hade kommit, för att göra för människornas frälsning. Hans böner var allvarliga, blandade med starka rop och tårar. Och trots nattens själsliga arbete, upphörde inte hans dagliga verksamhet. På morgonen återupptog han lika lugnt sitt arbete, visande andra nåd och omsorg. Kristi liv var en markant motsats till judarnas, och därför ville de döda honom.

Översteprästerna, de skriftlärde och de äldste älskade, att be på offentliga platser, inte endast i proppfulla synagogor, utan i gathörn, där de blev sedda av människor och prisade för sin helighet och ödmjukhet. Deras välgörenhetshandlingar gjordes på det mest offentliga sätt, för att rikta folks uppmärksamhet till dem själva. Deras röster hördes på gatorna, inte bara för att upphöja sig själva, utan i ordstrider mot dem, som hade en annan lära. De blev lätt förnärmade och förlät inte andra, de var stolta, högmodiga och fanatiska. Genom sin trofaste profet påvisade Herren Kristi liv som en markant motsats till de hycklande översteprästernas, skriftlärdes och fariséernas.

Jesu föräldrar besökte Jerusalem varje år, i överensstämmelse med den judiska lagen. Deras son Jesus, som den gången var tolv år gammal, följde med dem. På hemvägen väcktes deras oro efter en dagsresa, då de saknade Jesus. De hade inte sett Jesus, sedan de hade lämnat Jerusalem. De trodde, att han var med i ressällskapet. De frågade och letade efter honom, sin högt älskade son, ibland sina vänner och släktingar; men fann inte ett spår av honom. De skyndade sig tillbaka till Jerusalem, för deras hjärtan var tunga av sorg. Genom en dags försummelse miste de sonen Jesu sällskap, vilket kostade dem tre dagars bekymrat sökande, med sorg i hjärtat, innan de fann honom. Detta skulle vara en läxa för dem, som följer Kristus. I fall de försummar vakenhet och bön, och faller i synd, kan de en dag mista Kristus, men det kommer att ta många bekymmersamma och sorgpräglade dagar, att söka och finna honom igen samt att njuta den sinnesro och tröst i hans nåd, som de har förlorat genom tomt prat, stoj och skämt och annat, eller försummad bön.

”Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar. När föräldrarna fick se honom blev de bestörta, och hans mor sade till honom: 'Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.' Då sade han till dem: 'Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?' Men de förstod inte vad han sade till dem. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.” {Lukasevangeliet 2:46-52.}

Lagens lärare och dess utläggare undervisade alltid folk offentligt vid särskilda tillfällen. Det var vid dessa tillfällen, som Jesus gav tydliga bevis på överlägsen visdom, djuplodande tankeförmåga och moget omdöme. Folket blev mäkta överraskade, eftersom Kristi föräldrar var fattiga, och han inte hade åtnjutit en utbildnings fördelar. Frågan gick från mun till mun: Varifrån har denne unge man sådan visdom, vi har aldrig hört på maken? Då Kristi föräldrar letade efter honom, såg de stora skaror flockas omkring templet, och då de gick in i det, fångade deras sons välkända röst deras uppmärksamhet. De fick inte syn på honom för mängdens skull; men de visste, att de inte hade gått fel, för ingen röst var som hans, tydlig och med så högtidligt uttal. Föräldrarna betraktade scenen med häpnad. Deras son mitt ibland garvade och lärda doktorer och skriftkloka, som bevisade sin överlägsna kunskap vid hans direkta frågor och svar. Hans föräldrar gladdes åt, att se honom ärad på detta sätt. Dock kunde modern inte glömma den sorg och de bekymmer, som hon hade erfarit, för att han hade stannat kvar i Jerusalem, och hon frågade honom med tillrättavisning i rösten, varför han hade behandlat dem så, och gav honom skulden för sin fruktan och sorg.

Jesus sade: ”'Varför har ni letat efter mig?” Denna entydiga fråga fick dem att inse, att om de hade kommit ihåg sin plikt, skulle de inte ha lämnat Jerusalem utan honom. Så tillfogade han: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?'” Medan de hade varit så obetänksamma med det ansvar, som hade betrotts dem, var Jesus upptagen av sin Faders verk. Maria visste, att Kristus inte hänvisade till sin jordiske far Josef, utan till Jehova. Hon lade dessa ting på hjärtat, och drog nytta av dem.

Då de var på väg tillbaka från Jerusalem med församlingen, talade de och umgicks med dem, och Jesus blev bortglömd för en hel dag. De lade inte märke till hans frånvaro förrän mot slutet av dagen. Josef och Maria hade ärats av Gud på ett särskilt sätt, genom att betros ansvaret för Frälsaren. Änglar hade bebådat hans födelse för herdarna, och Gud hade lett Josef rätt väg, för att bevara den nyfödde Frälsarens liv. Men förvirringen genom allt umgänge hade lett till, att de försummade sitt heliga ansvar, och de, som inte borde ha glömt honom för ett ögonblick, kom inte att tänka på honom på en hel dag. De vände trötta, bedrövade och rädda åter till Jerusalem. De erinrade sig den förfärliga massakern på de oskyldiga barnen genom den gruvlige Herodes, som hoppades på, att döda Israels kung. Då deras ängslan väcktes till liv igen, då de hittade Jesus, medgav de ej sin egen pliktförsummelse, utan de lastade Kristus: ”varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.'” Jesus ställde den mest respektfulla motfråga: ”'Varför har ni letat efter mig?” Med dessa ord vändes kritiken finkänsligt i stället mot dem själva, och påminde dem om, att om de inte hade varit så upptagna av oväsentligheter, skulle de inte ha haft några svårigheter i sitt letande. Så rättfärdiggjorde han sitt handlingssätt: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?'” Medan han höll på med det uppdrag, som han hade kommit till jorden, för att uträtta, hade de försummat det arbete, som hans Fader enkom hade instruerat dem om. De förstod inte till fullo Kristi ord, ehuru Maria i stort insåg deras viktighet, och lade dem på hjärtat, för att tänka på i framtiden.

Det var så naturligt för Kristi föräldrar, att se på honom som sitt eget lilla barn, såsom föräldrar i allmänhet gör med sina barn, att de stod i fara, att mista den dyrbara välsignelse, som dagligen följde dem i och med Jesu närvaro, världens Återlösare. Medan Kristus dagligen var hos dem, var hans liv i många hänseenden som andra barns. Det var svårt, att alltid tänka på hans heliga uppdrag och den dagliga välsignelsen av, att vaka över och värna honom. Under denna period var han ju fortsatt Guds Son, vars gudomlighet doldes under mänsklig skepnad. Han hade tänkt sig en längre vistelse i Jerusalem, för att påminna dem om deras plikt, för att de inte skulle förfalla till likgiltighet, och mista förnimmelsen av den höga gunst, som Gud hade visat dem.

Inte en enda handling i Kristi liv var oväsentlig. Varje händelse i hans liv var till gagn för hans efterföljare framgent. Faktumet, att Kristus stannade kvar i Jerusalem, skulle lära ut en viktig läxa till dem, som trodde på honom. Många hade kommit långväga ifrån, för att fira Påsken, och då skulle hebréerna lägga bort sina världsliga tankar, bekymmer och oro för timliga angelägenheter, för att i stället blicka tillbaka på Guds gärningar. De skulle tänka på hans mirakler och älskliga vänlighet, så att deras kärlek till och aktning för honom skulle öka, och alltid förmå dem till, att blicka hän till honom, och sätta sin lit till honom under alla vanskligheter och icke vända sig till andra gudar.

Iakttagandet av Påskhögtiden var allvarsamt för Guds Son. I det slaktade lammet såg han en bild på sin egen död. Det folk, som firade denna förordning, hade instruerats, att de skulle förknippa det slaktade lammet med Guds Sons framtida död. Blodet, som ströks på dörrposterna i deras hem, var en bild på Kristi blod, som skulle äga verkan för den troende syndaren, genom att rena honom från synd, och beskydda honom från Guds vrede, som kommer över den obotfärdiga och icke-troende världen, liksom Guds vrede föll över egyptierna. Men ingen kunde få gagn av detta Guds särskilda förutseende för människors frälsning, med mindre de ville utföra det arbete Herren hade låtit dem göra. De hade en del att göra för egen del, genom att med sina handlingar visa sin tro på de åtgärder, som hade vidtagits för deras frälsning.

Jesus kände till folkets hjärtan. Han visste, att då folket vände tillbaka från Jerusalem, skulle de prata mycket och umgås flitigt. Det skulle inte inramas av ödmjukhet och nåd, och Messias och hans mission skulle nära nog glömmas bort. Han valde, att vända tillbaka från Jerusalem ensam med sina föräldrar; ty härigenom skulle hans far och mor få mera tid till reflexion och meditation över de profetior, som visade hän till hans framtida lidelser och död. Han önskade ej, att de smärtsamma händelser, som de skulle erfara, då han offrade livet för världens synder, skulle vara nya och oväntade för dem. Han var skild från dem, då de återvände från Jerusalem. Efter att ha firat Påsken, letade de efter honom under sorg i tre dagar. Då han skulle komma att dödas för världens synder, skulle han vara åtskild från dem i tre dagar, så länge skulle de mista honom. Men efter det skulle han uppenbara sig för dem, och hittas av dem, och de skulle tro och lita på honom som det fallna släktets Återlösare, som skulle försvara dem hos Fadern.

Här är en lärorik läxa för alla Kristi efterföljare. Han har tänkt sig, att ingen av dessa läxor skall gå förlorad, utan upprepas till gagn för framtida släkten. Det är nödvändigt med varsamma ord och handlingar, när kristna är samlade, så att de inte glömmer Jesus, och förbigår det faktum, att Jesus inte är ibland dem. När de väcks till insikt om sitt tillstånd, uppdagar de, att de har rest utan hans närvaro, som kunde ha skänkt frid och glädje åt deras hjärtan, och det tar dagar, att vända tillbaka och leta efter honom, som de borde ha kommit ihåg varje ögonblick. Jesus finns inte i deras sällskap, som är likgiltiga angående hans närvaro, och som inlåter sig på samtal, som inte hänvisar till deras Förlossare. När allt kommer omkring, bekänner de, att deras hopp om evigt liv kretsar omkring honom. Jesus undviker deras sällskap, likaså gör änglarna, som utför hans befallningar. Dessa himmelska budbärare fjärmas från de folkskaror, vars tankar inte sysslar med himmelska ting. Dessa rena och heliga andar stannar inte kvar i en grupp, där Jesu närhet inte är önskvärd och uppmuntras, och hans frånvaro inte noteras. Av denna orsak förekommer det mycket knorrande, sorg och modlöshet. På grund av bristande meditation, klarvakenhet och bön har de mist allt, som är värdefullt. De gudomliga ljusstrålar, som utgår från Jesus, är inte hos dem, och kan därför heller inte uppmuntra dem med sitt älskande och upphöjande inflytande. De är uppgivna av tungsinne, eftersom deras liknöjdhet och fromhetslösa anda har skilt Jesus från deras grupp, och drivit tjänande änglar från dem.

Många deltagare vid andaktsmöten, som inte blir korrekt undervisade av Guds tjänare, så att de blir kraftfullt förnyade och välsignade av, att söka Jesus, vänder åter till sina hem i sämre skick, än då de lämnade dem. De känner sig ofta föranledda, att beklaga sig för andra, emedan de erkänner sin förlust. Några knorrar emot Gud, och tillrättavisar inte sig själva som orsak till sitt mörker och sina själsliga lidanden. De bör inte vara nedstämda inför andra. Felet ligger hos dem själva. De har pratat och skämtat samt avvisat den himmelske gästen, och så står de där med skammen. Det är allas förmån, att behålla Jesus hos sig. Om de gör det, är deras ord väl valda, och milda av nåd. Deras hjärtans tankar måste vänjas vid, att begrunda himmelska och gudomliga ting.

Guds kärlek visad mot fallna människor i hans älskade Sons gåva, förbluffade de heliga änglarna. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” {Johannesevangeliet 3:16.} Sonen var avbilden av sin Faders härlighet, och den uttryckte hans personlighet. Han ägde gudomligt utmärkande egenskaper och storhet. Han var lika med Gud. Det behagade Fadern, att all fullhet skulle bo i honom. Han ”räknade... inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjuka sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.” {Filipperbrevet 2:6-8.}

I Kristus blev det mänskliga förenat med det gudomliga. Hans uppdrag var, att förlika Gud med människor, och människor med Gud. Hans arbete var, att förena den begränsade med den Obegränsade. Detta var det enda sätt, som fallna människor gick att upphöjas på, genom Kristi blods förtjänster, för att de skulle få del i gudomlig natur. Därmed sattes människonaturen i stånd till, att förstå människonaturens prövningar och alla de frestelser, som den utsätts för. Änglar, som inte kände till synd, kunde inte förstå människan i hennes särskilda prövningar.

Innan Kristus lämnade himmelen och kom till världen, för att dö, var han högre, än någon av änglarna. Han var majestätisk och älsklig. Men då hans tjänstgärning började, var han endast litet högre, än de vanliga människor, som levde på jorden. Han steg inte fram ibland människorna i sin ädla, himmelska gestalt. Hans yttre utseende skulle annars ha dragit folk till sig, och han skulle ha tagits emot, utan att dessa hade behövt visa någon tro.

Det var enligt Guds ordning, som Kristus skulle ikläda sig fallna människors natur och gestalt, så att han kunde bli fullkomlig genom lidande, och själv uthärda kraften från Satans svåra frestelser. Därmed skulle han förstå, hur han skulle kunna hjälpa dem, som blev frestade. Människors tro på Kristus som Messias skulle inte vila på synliga bevis, eller på hans personliga attraktion, utan på den upphöjda karaktären i honom, vars like aldrig har funnits eller kommer att finnas hos någon annan. Alla människor, som älskade dygd, renhet och helighet, skulle dras till Kristus, och skulle övertygas om, att han var den i profetiorna förutsagde Messias, som skulle komma. De, som litade på Guds ord, skulle ta emot nyttan hos Kristi lära, liksom hans försoning.

Kristus kom, för att rikta alla människors uppmärksamhet på sin Fader, och lära dem, att ångra sina synder inför Gud. Hans uppgift var, att försona människor med Gud. Fastän Kristus inte kom, som förväntat, var han precis sådan, som profetiorna hade visat, att han skulle vara. De, som ville tro, hade fog för detta, eftersom den bestämda profetian om den Rättfärdiges ankomst beskrev det sätt han anlände på.

Den gamla judiska församlingen var Guds högt skattade folk, som fördes ut ur Egypten och han erkände dem som sin särskilda egendom. De många och över måttan stora och dyrbara löftena till dem som ett folk, var den judiska församlingens hopp. Härpå litade de och trodde sin frälsning var säker. Inget annat folk bekände sig styras av Guds bud. Vår Frälsare kom först till sitt eget folk, men de tog inte emot honom.

De självrättfärdiga och icke-troende judarna väntade sig, att deras Frälsare och kung skulle träda in i världen iförd majestät och makt, tvingande alla hedningar till underkastelse. De väntade sig inte en ödmjuk och lidande Messias, som skulle rädda världen. De ville inte ta emot den saktmodige och ödmjuke Jesus, och kännas vid honom som världens Frälsare. Hade han visat sig i glans och påtagit sig världens stora mäns myndighet, i stället för att iföra sig en tjänares gestalt, skulle de ha tagit emot honom och tillbett honom.