The Signs of the Times d. 13. januari 1876

tillbaka

Fru Ellen White: Hennes liv, kristna erfarenhet och arbete

Vi påstår icke att inga äldre personer får en sund omvändelse till Gud; men vi gör gällande att en hållbar kristen karaktär sällan tar sin början och slutförs i hög ålder, eller blir fullkomlig då under stora vanskligheter. Både svunna erfarenheter och de helgade skribenternas samstämmiga vädjanden till de unga om, att de skall söka Herren i ungdomen, visar på att tidig ålder, ja, i barnaåren, är den gynnsammaste perioden för att forma och utveckla ett sant kristet sinnelag.

På ytan behandlade försynen fru W. strängt under barndomen, men nu kan hon blicka tillbaka på dryga trettio års vedermödor, hårda ansträngningar och baktaleri för Kristi sak, för hans kära namns skull, och kyssa den straffande knölpåk som omintetgjorde hennes tidiga hopp för detta liv, men som samtidigt gjorde henne helgad åt Gud och hängiven nog att växa till och mogna i hans nåd. Om detta låter vi henne tala, som fortsättning på förra veckans avsnitt: –

"Jag återfick krafterna väldigt långsamt. Då jag fick möjlighet att leka med mina unga vänner tvingades jag att lära mig den bittra läxan att ens personliga utseende gör skillnad i den behandling man ges av flertalet av ens kamrater. Vid tiden för min olycka var min far frånvarande i Georgia. Då han kom tillbaka omfamnade han min bror och mina systrar och frågade sedan efter mig. Jag, som blygt hade dragit mig undan, blev utpekad av min mamma, men min egen pappa kände inte igen mig. Det var svårt för honom att tro att jag var hans lilla Ellen, som han hade lämnat bara några månader innan som ett friskt, lyckligt barn. Detta störde mina känslor djupt, men jag försökte att verka glad även om mitt hjärta tycktes brista.

Många gånger under dessa dagar som barn fick jag verkligen känna av min olycka. Mina känslor påverkades ovanligt starkt och orsakade mig stor olycka. Ofta med sårad stolthet, förtvivlad och eländig i anden, sökte jag upp en ensam plats och begrundade dystert de prövningar jag dagligen var dömd att utstå.

Jag fick ingen lättnad genom tårar, för jag kunde inte gråta lika lätt som min tvillingsyster, så även om mitt hjärta var tungt och värkte som om det höll på att gå sönder, kunde jag inte fälla en tår. Jag kände ofta att det skulle innebära en stor lättnad för mig att gråta bort mina överladdade känslor. Emellanåt förvisade vänners vänliga sympati min dysterhet och tog bort, för en tid, den blytunga tyngd som tryckte på mitt hjärta. Hur fåfänga och tomma syntes mig då jordens njutningar! Hur föränderlig vänskapen mellan mina unga kamrater! Ändå var dessa små skolkamrater inte olik en majoritet av den stora världens folk. Ett vackert ansikte, en stilig klänning lockar dem, men låt olyckan ta bort dessa och den ömtåliga vänskapen blir kall eller bryts. Men då jag vände mig till min Frälsare, tröstade han mig. Jag sökte Herren uppriktigt i min nöd och fick tröst, för jag trodde att Jesus älskade till och med mig.

Min hälsa verkade vara helt krossad. I två år förmådde jag inte att andas genom näsan och kunde gå i skolan bara litet. Det verkade omöjligt för mig att studera och behålla det jag lärde mig. Samma flicka som hade varit orsaken till min olycka, utsågs till övervakare av vår lärare, och det hörde till hennes uppgifter att hjälpa mig i mitt skrivande och andra lektioner. Hon verkade alltid uppriktigt ledsen för den stora skada hon hade orsakat mig, även om jag var noga med att inte påminna henne om den. Hon var öm och tålmodig mot mig och verkade ledsen och omtänksam då hon såg mig arbeta, under allvarliga nackdelar, för att få en utbildning.

Mitt nervsystem låg i spillror, och min hand darrade så att jag gjorde små framsteg i skrivandet och kunde inte komma längre än till de enkla tryckbokstäverna. Då jag försökte att koncentrera mig på studierna, rann bokstäverna på sidan ihop, stora svettdroppar stod på min panna, och matthet och yrsel brukade gripa mig. Jag hade svår hosta, och hela mitt system verkade försvagat: Mina lärare rådde mig att lämna skolan och att inte fortsätta mina studier förrän min hälsa motiverade det. Det var den svåraste kampen i mitt unga liv att ge efter för min svaghet och bestämma mig för att jag måste ge upp mina studier och det älskade hoppet om att skaffa mig en utbildning.

Min ambition att bli lärd hade varit omfattande, och då jag funderade över mina svikna förhoppningar och tanken på att jag skulle bli invalid för livet, grep mig förtvivlan. Framtiden sträckte sig mörk och glädjelös framför mig, utan en enda ljusstråle. Jag var oförsonlig med min lott och mumlade stundom mot Guds försyn genom att på så sätt plåga mig. Jag dolde mina oroliga känslor för min familj och mina vänner, fruktande att de inte skulle förstå mig. Detta var en felaktig kurs, om jag hade öppnat mitt sinne för min mor, hade hon kanske instruerat, lugnat och uppmuntrat mig.

Efter att jag hade kämpat med denna oförsonliga anda i flera dagar kom frestaren under ny skepnad och ökade min ångest genom att fördöma mig för att ha låtit sådana upproriska tankar ta mitt sinne i besittning. Mitt samvete blev förvirrat, och jag såg inget sätt att komma ut ur labyrinten där jag vandrade.

Det glada förtroende för Frälsarens kärlek som jag hade haft under min sjukdom var borta. Jag hade förlorat det välsignade medvetandet om att jag var ett Guds barn, och kände att mitt hjärtas förhoppningar hade bedragit mig. Det var min beslutsamhet att inte åter sätta förtroende till mina känslor, tills jag med säkerhet visste att Herren hade förlåtit mina synder.

Det hände att min känsla av skuld och ansvar gentemot Gud låg så tungt på min själ att jag inte kunde sova utan låg vaken i timmar och tänkte på mitt förlorade tillstånd och vad som var bäst för mig att göra. Konsekvenserna av min allvarliga olycka antog återigen gigantiska proportioner i mitt sinne. Jag verkade vara avskuren från alla möjligheter till jordisk lycka och dömd till ständig besvikelse och förödelse. Jag blev till och med plågad av mina vänners ömma sympati, för min stolthet gjorde uppror mot att vara i ett tillstånd att väcka deras medlidande. Mina utsikter till världslig njutning försvagades, och himmelen verkade stängd för mig.

Jag hade den högsta vördnad för kristna och evangeliets tjänare, men religionen verkade för helig och upphöjd för mig att nå. En märklig, ofattbar ångest tryckte ned mig tills jag kände att jag inte längre kunde leva under bördan. Jag låste in min hemliga smärta i mitt hjärta och sökte inte råd från erfarna kristna som jag borde ha gjort.

Ingen samtalade med mig om ämnet min själs frälsning, och ingen bad med mig. Jag kände att kristna var så långt borta från mig, så mycket ädlare och renare än jag själv, att jag inte vågade att närma mig dem angående det ämne som uppslukade mina tankar, ty jag skämdes över att avslöja mitt hjärtas förlorade och eländiga tillstånd." J. W.