The Signs of the Times d. 16. januari 1879

tillbaka

Den Stora Striden: Skapelsen, frestelsen och syndafallet

Kapitel ett. Satans syndafall. [* Titeln felaktig i originalet. Borde vara Kapitel två – avslutning, skapelsen.] - Av fru E. G. White. - (Fortsättning.) Jorden var klädd med vacker grönska, medan myriader av doftande blommor av alla sorter och nyanser växte i rikt överflöd runt dem. Allt var smakfullt och härligt arrangerat. Mitt i trädgården stod livets träd, vars härlighet överträffade alla andra träd. Dess frukt såg ut som äpplen av guld och silver och skulle bevara odödligheten. Bladen innehöll läkande egenskaper.

Väldigt glada var det heliga paret i Eden. Obegränsad kontroll gavs dem över allt levande. Lejonet och lammet lekte tillsammans fridfullt och ofarligt runt dem, eller slumrade vid deras fötter. Fåglar av alla möjliga färger och fjäderdräkter flackade ibland träden och blommorna och runt omkring Adam och Eva, medan deras mjuka musik ekade ibland träden i ljuvlig överensstämmelse med deras Skapares lov.

Adam och Eva charmades av skönheten i sitt hem i Eden. De var förtjusta i de små sångarna runt omkring sig, som bar sin ljusa men ändå graciösa fjäderdräkt, och kvittrade fram sin glada, ljuvliga musik. Det heliga paret förenade sig med dem och höjde sina röster i harmoniska sånger av kärlek, lovsång och tillbedjan till Fadern och hans käre Son för de tecken på kärlek som omgav dem. De erkände och satte värde på skapelsens ordning och harmoni, som talade om visdom och kunskap som var oändliga. De upptäckte ständigt någon ny skönhet och ytterligare härlighet i hemmet i Eden, vilket fyllde deras hjärtan med djupare kärlek och förde från deras läppar uttryck av tacksamhet och vördnad till deras Skapare.

Kapitel tre. Frestelsen och syndafallet. Mitt i trädgården, nära livets träd, stod kunskapens träd om gott och ont. Detta träd togs speciellt fram av Gud för att vara ett löfte om våra första föräldrars lydnad, tro och kärlek. Av detta träd bjöd Herren dem att inte äta, för att de inte skulle dö. Han sade till dem att de fritt fick äta av alla träden i trädgården utom ett; men om de åte av det trädet skulle de förvisso dö.

Då Adam och Eva placerades i den vackra trädgården hade de allt för sin lycka som de kunde önska. Men Skaparen valde, i sitt allvisa arrangemang, att testa deras lojalitet innan de kunde göras evigt säkra. De skulle åtnjuta hans gunst, och han skulle samtala med dem, och de med honom. Ändå placerade han inte ondskan utom räckhåll för dem. Satan fick fresta dem. Om de uthärdade prövningen skulle de vara i evig ynnest hos Gud och de himmelska änglarna.

Timmen för glada, fröjdefulla lovsånger till Gud och hans käre Son hade kommit. Satan hade lett den himmelska kören. Han hade höjt den första tonen, sedan hade hela änglahären förenat sig med honom, och härliga toner hade genljudit genom Himmelen. Men nu, i stället för ljuvligaste musik, föll oenighet och arga ord på den store rebelledarens öra.

Satan stod förvånad inför sitt nya tillstånd. Hans lycka var borta. Han såg på änglarna som tillsammans med honom en gång var så lyckliga, men som hade blivit utdrivna från Himmelen med honom. Före deras fall hade inte en nyans av missnöje förstört deras perfekta lycka. Nu verkade allt förändrat. Ansikten som hade återspeglat bilden av sin skapare var dystra och förtvivlade. Stridigheter, oenighet och bittra anklagelser förekom ibland dem. Före deras uppror hade dessa saker varit okända i Himmelen. Satan såg nu de fruktansvärda resultaten av sitt uppror. Han ryste och var rädd för att möta framtiden och begrunda slutet på dessa saker. Var var han? Var inte allt en hemsk dröm? Stängdes han ute från Himmelen? Skulle Himmelens portar aldrig mer öppnas och släppa in honom? Ljusa, heliga änglar bugade sig inför Fadern, men Satan skulle inte längre komma att förenas med dem i himmelsk sång. Han skulle inte längre komma att böja sig i vördnad och helig aktning inför den evige Gudens närvaro. Kunde han åter igen bli som då han var ren, sann och lojal, skulle han gärna ge upp sina anspråk på auktoritet. Men han var förlorad bortom räddning för sitt förmätna upprors skull! Och detta var inte allt; han hade lett andra till uppror och till samma förlorade tillstånd som sig själv – änglar som aldrig hade tänkt på att ifrågasätta Himmelens vilja eller vägrat att lyda Guds lag tills han hade sått upproriskhet i deras sinnen och lagt fram för dem att de skulle kunna åtnjuta ett större gott, en högre och mer härlig frihet. Detta hade varit sofisteriet eller spetsfundigheten med vars hjälp han hade lurat dem. Ett ansvar vilade nu på honom som han gärna skulle befrias från.

Dessa fallna andar hade blivit oregerliga av besvikna förhoppningar. I stället för större nytta upplevde de de sorgliga resultaten av olydnad och åsidosättande av lagen. Aldrig mer skulle dessa olyckliga varelser ledas av Jesu Kristi milda styre. Aldrig mer skulle deras andar röras av den djupa, allvarliga kärlek, frid och glädje, som hans närvaro alltid hade inspirerat dem med, för att återbördas till honom i glad lydnad och vördnadsfull ära.

Satan darrade då han betraktade sitt verk. Han var ensam, i meditation över det förflutna, nuet och framtiden. Hans mäktiga kropp skakade som av en storm. En ängel från Himmelen gick förbi. Satan kallade på honom och bad om ett samtal med Kristus. Detta beviljades. Han berättade då för honom att han ångrade sitt uppror och ville åter igen njuta av Guds gunst. Han var villig att ta den plats som hade blivit tilldelad honom och stå under Kristi befallning. Guds Son grät över Satans ve, men sade till honom, som ett genljud av Faderns sinne, att detta aldrig skulle kunna bli så. Himmelen fick inte sättas i fara. Himmelens frid skulle skadas, om han skulle tas tillbaka; för synden hade sitt ursprung hos honom; upprorets frön fanns fortfarande inom honom. Han hade inget skäl till sitt kursval, och han hade inte bara hopplöst förstört sig själv, utan även en skara av änglar, som fortfarande skulle ha varit lyckliga i Himmelen om han hade förblivit orubbligt trogen. Guds lag kunde fördöma, men kunde inte förlåta.

Satan ångrade inte sitt uppror eftersom han såg Guds godhet som han hade missbrukat. Det elände han insåg då han förlorade Himmelens ljuva ljus, känslan av skuld som tvingade sig på honom, och besvikelsen han upplevde över att inte finna sina förväntningar förverkligade, var orsaken till hans sorg. Att vara befälhavare utanför Himmelen var högst annorlunda än att bli hedrad som sådan i Himmelen. Förlusten av alla Himmelens privilegier verkade för mycket att stå ut med. Han ville återta dessa.

Den stora förändringen i hans ställning hade inte ökat hans kärlek till Gud, inte heller till hans kloka och rättvisa lag. Då Satan blev helt övertygad om att det var omöjligt för honom att återinsättas i Guds gunst, visade han sin illvilja med ökat hat och flammande häftighet.

Gud visste att ett sådant beslutsamt uppror inte skulle förbli inaktivt. Satan skulle uppfinna medel för att reta de himmelska änglarna och visa förakt för hans myndighet. Eftersom han inte kunde få inträde inom Himmelens portar, väntade han precis vid ingången för att håna änglarna och söka strid med dem då de gick in och ut. Han ämnade att försöka att förstöra Adams och Evas lycka. Han skulle sträva efter att hetsa dem till uppror, i vetskap om att detta skulle orsaka sorg i Himmelen.

Hans anhängare sökte honom; och han ryckte upp sig och antog en blick av trots, samt informerade dem om sina planer att frånta Gud den ädle Adam och hans följeslagarinna Eva. Om han på något sätt kunde förleda dem till olydnad, skulle Gud göra något för att de skulle bli benådade, och då skulle han själv och alla de fallna änglarna på ett rättvist sätt få del av Guds nåd. Om de skulle misslyckas med att uppnå benådning, kunde de förena sig med Adam och Eva, vars överträdelse också skulle försätta dem i ett tillstånd av uppror; och sålunda kunde de ta Eden i besittning och hålla det som sitt hem. Och om de kunde få tillgång till livets träd mitt i trädgården, skulle deras styrka, trodde de, vara lika med de heliga änglarnas, och inte ens Gud själv skulle kunna driva ut dem.

Satan höll samråd med sina onda änglar. De gick inte alla gärna samman för att engagera sig i detta farliga och fruktansvärda arbete. Han sade till dem att han inte kunde anförtro arbetet åt någon av dem; ty han trodde, att han ensam hade vishet tillräcklig för att driva ett så viktigt företag framåt. Han ville att de skulle överväga saken medan han lämnade dem och sökte avskildhet, för att göra sina planer mogna. Han försökte att inprägla i dem att detta var deras sista och enda hopp. Om de misslyckades här, vore alla utsikter att återta och kontrollera Himmelen, eller någon annan del av Guds skapelse, skingrade.

Satan gick undan ensam för att fullborda sina planer som med största säkerhet skulle säkra Adams och Evas fall. Han var rädd för att hans syften skulle kunna gäckas. Och åter igen, även om han skulle lyckas med att förleda Adam och Eva till att inte lyda Guds bud och på så sätt bli överträdare av hans lag, skulle inget gott komma honom till del själv, hans egen omständighet skulle inte förbättras; hans skuld skulle bara öka. Han ryste vid tanken på att kasta det heliga, lyckliga paret in i det elände och ånger som han själv utstod. Han verkade i ett tillstånd av obeslutsamhet; på en gång fast och beslutsam, sedan tvekande och vacklande.

Hans änglar sökte honom, sin ledare, för att göra honom bekant med sitt beslut. De hade för avsikt att förena sig med honom i hans planer, och med honom bära ansvaret och dela konsekvenserna. Satan stötte bort sina känslor av förtvivlan och svaghet och, som deras ledare, stärkte han sitt mod för att göra allt i sin makt för att trotsa Guds och hans Sons auktoritet. Han gjorde dem bekanta med sina planer. Om han frimodigt skulle besöka Adam och Eva och framföra klagomål mot Guds egen Son, skulle de inte lyssna på honom ett ögonblick, utan skulle vara beredda på en sådan attack. Skulle han försöka att skrämma dem med sin makt, som en ängel med nyligen hög auktoritet, skulle han inte åstadkomma någonting. Han bestämde sig för att med list och svek göra vad som styrka eller våld inte kunde åstadkomma.

Gud samlade änglahären för att vidta åtgärder för att avvärja den hotande ondskan. Det beslutades i Himmelens råd för änglar att de skulle besöka Eden och varna Adam att han var i fara för fienden. Följaktligen hastade två änglar i väg för att besöka våra första föräldrar. Det heliga paret tog emot dem med glädje och uttryckte sin tacksamhet till sin Skapare för att han omgav dem med ett sådant överflöd av godhet. Allt vackert och attraktivt var deras att njuta av, och allt verkade klokt anpassat efter deras önskemål. Framför alla andra välsignelser uppskattade de Guds Sons och de himmelska änglarnas sällskap; ty vid varje besök hade de mycket att tala med dem om angående sina nya upptäckter av naturens skönhet i sitt hem i Eden; och de hade frågor att ställa angående många saker som de bara ofullkomligt förstod.

Änglarna gav dem nådigt och kärleksfullt den önskade informationen. De gav dem också den sorgliga historien om Satans uppror och fall. De informerade dem då tydligt om att kunskapens träd placerades i trädgården för att vara en garanti för deras lydnad och kärlek till Gud; att de heliga änglarnas höga och lyckliga stånd skulle behållas på villkor av lydnad; och att de befann sig i ett liknande läge – de kunde lyda Guds lag och bli obeskrivligt lyckliga, eller olydiga, och förlora sin översvinnliga rikedom och störtas i hopplös förtvivlan.

De sade till Adam och Eva att Gud inte skulle tvinga dem till att lyda – att han inte hade tagit bort makten från dem att gå emot hans vilja; de var moraliska varelser, fria att lyda eller inte lyda. Det fanns bara ett förbud som Gud dittills hade ansett lämpligt att lägga på dem. Om de skulle överträda Guds vilja skulle de förvisso dö. De berättade också för dem att den mest upphöjde ängeln, näst efter Kristus, hade vägrat att lyda Guds lag som han hade förordnat att styra himmelska varelser med; att detta uppror hade orsakat krig i himmelen, och som följd därav hade rebelledaren och varje ängel som förenade sig med honom och ifrågasatte den store Jehovas auktoritet, drivits ut från Himmelen; och att denna fallne fiende nu var en fiende till allt som rörde Guds och hans käre Sons intresse.

De berättade för dem att Satan hade för avsikt att göra dem skada, och att det var nödvändigt för dem att vara på sin vakt, för de kunde komma i kontakt med den fallne fienden; men han kunde inte skada dem medan de lydde Guds befallning; ty om nödvändigt skulle varje ängel från Himmelen komma till deras hjälp snarare än att han på något sätt skulle få göra dem skada. Men om de inte lydde Guds befallning, skulle Satan ha makt att alltid förarga, förvirra och besvära dem. Om de förbleve orubbliga mot Satans första insinuationer eller antydningar, skulle de vara lika säkra som de himmelska änglarna. Men om de gåve efter för frestaren, skulle han som inte skonade de upphöjda änglarna inte skona dem. De måste lida straffet för sin överträdelse; för Guds lag var lika helig som han själv, och han krävde implicit eller obetingad lydnad från alla i Himmelen och på jorden.

Änglarna varnade Eva för att skiljas från sin man under arbetet; för hon kunde komma i kontakt med denne fallne fiende. Om de skildes från varandra skulle de vara i större fara än om de vore tillsammans. Änglarna uppmanade dem att noga följa de instruktioner som Gud hade gett dem med hänvisning till kunskapens träd; ty i fullkomlig lydnad skulle de vara säkra, och fienden skulle då inte ha någon makt att lura dem. Gud skulle inte tillåta Satan att förfölja det heliga paret med ständiga frestelser. Han kunde bara ha tillgång till dem vid kunskapens träd om gott och ont.

Adam och Eva försäkrade änglarna att de aldrig skulle överträda Guds uttryckliga befallning; ty det var deras största nöje att göra hans vilja. Änglarna förenade sig med dem i heliga toner av harmonisk musik; och då deras sånger strömmade från det saliga Eden, hörde Satan deras glada tillbedjan av Fadern och Sonen. Och då han hörde denna, ökade hans avundsjuka, hat och elakhet, och han uttryckte för sina anhängare sin ivriga önskan om att hetsa Adam och Eva till olydnad och genast fälla Guds vrede över dem och ändra deras lovsånger till hat och förbannelser mot deras Skapare.

Satan antog sedan formen av en orm och trädde in i Eden. Ormen var en vacker varelse, med vingar; och medan han flög genom luften, var hans utseende ljust, det liknade polerat guld. Han gick inte på marken utan tog sig från plats till plats genom luften och åt frukt som en människa. Satan bemäktigade sig ormen, som intog sin position i kunskapens träd och började att lugnt äta av frukten.

Eva, omedvetet först, lämnade sin man under arbetets gång. Då hon blev medveten om detta, kände hon att det kunde innebära fara; men åter igen ansåg hon sig trygg, även om hon inte hade stannat nära sin mans sida. Hon hade visdom och styrka att veta om ondskan skulle komma och möta den. Detta hade änglarna varnat henne för att inte göra. Eva fann sig själv titta med blandad nyfikenhet och beundran på frukten hos det förbjudna trädet. Hon såg att det var väldigt vackert och resonerade med sig själv om varför Gud så bestämt hade förbjudit dem att åta av det. Nu var Satans möjlighet. Han tilltalade henne som om han kunde förutse hennes tankar: "’Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?’" {Första Moseboken 3:1.} Sålunda tilltalade han den undrande Eva med mjuka och behagliga ord och med musikalisk röst. Hon blev förvånad då hon hörde en orm tala. Han berömde hennes skönhet och överväldigande ljuvlighet, vilket inte var misshagligt för Eva. Men hon blev förvånad, för hon visste att åt ormen hade Gud inte gett talförmåga.

Evas nyfikenhet väcktes. I stället för att fly från platsen lyssnade hon på en orm prata. Hon tänkte inte på att det kunde vara den där fallne fienden som använde ormen som redskap. Det var Satan som talade, inte ormen. Eva blev förförd, smickrad, förtjust. Hade hon träffat en befallande person, som hade samma form som änglarna och liknade dem, skulle hon ha varit på sin vakt. Men den märkliga rösten borde ha drivit henne till sin mans sida för att fråga honom varför en annan så fritt skulle tilltala henne. Men hon gick i svaromål mot ormen. Hon besvarade hans fråga: "’Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.’" Ormen svarade: "’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.’" {Verserna 2-5.}

Satan ville förmedla tanken att genom att äta av det förbjudna trädet skulle de få en ny och ädlare sorts kunskap än de dittills hade uppnått. Detta har varit hans specialitet med stor framgång ända sedan hans fall, att leda människor att borra sig in i den Allsmäktiges hemligheter, och att inte vara nöjda med vad Gud har uppenbarat, och inte så noga med att lyda hans befallningar. Han ville leda dem till att inte lyda Guds befallningar och sedan få dem till att tro att de hade trätt in på ett underbart kunskapsområde. Detta är ett eländigt bedrägeri. De misslyckas med att förstå vad Gud har uppenbarat, de ignorerar hans uttryckliga bud, strävar efter visdom, oberoende av Gud, och försöker att förstå det som har behagat honom att undanhålla dödliga. De är upprymda över sina idéer om framsteg och tjusade av sin egen fåfängliga filosofi; men de famlar i midnattsmörker i förhållande till sann kunskap. De lär sig alltid, men kommer aldrig till insikt om sanningen.

Det var inte Guds vilja att detta syndfria par skulle ha någon kunskap om det onda. Han hade fritt gett dem det goda, men undanhållit det onda. Eva tyckte att ormens ord var kloka, och hon fick det klara påståendet: "’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont’" – vilket gjorde Gud till lögnare. Satan insinuerade djärvt att Gud hade lurat dem för att hindra dem från att bli upphöjda i kunskap lika med honom själv. Gud sade: Om Ni äter därav "skall Ni döden dö." {Jämför kapitel 2:17. Övers. anm.} Ormen sade: Om Ni äter därav "skall Ni visst inte dö."

Satan försäkrade Eva att så snart hon åte av frukten skulle hon få en ny och överlägsen kunskap som skulle göra henne lika med Gud. Han påkallade hennes uppmärksamhet på sig själv. Han åt fritt av trädet och fann det inte bara helt ofarligt, utan också läckert och livande; och han berättade för henne att det var på grund av dess underbara egenskaper att förmedla visdom och kraft som Gud hade förbjudit dem att smaka eller ens röra vid det; ty han kände till dess underbara egenskaper. Frestaren sade att han genom att äta av frukten från det förbjudna trädet hade uppnått talförmåga. Han antydde att Gud inte skulle genomföra sitt ord. Det var bara ett hot för att skrämma dem och hålla dem ifrån något gott. Han sade vidare till dem att de inte kunde dö. Hade de inte ätit av livets träd som bevarar odödligheten? Han sade att Gud bedrog dem för att hålla dem från ett högre tillstånd av fröjd och mer upphöjd lycka.

Satan plockade frukten och gav den till Eva. Hon tog den i handen. ”Jaha”, sade frestaren, ”Ni var förbjudna att ens röra vid den för att Ni inte skulle dö.” Han sade till henne att hon inte skulle förnimma mer känsla av ondska och död då hon åte än då hon rörde vid eller hanterade frukten. Eva blev modig eftersom hon inte kände de omedelbara tecknen på Guds missnöje. Hon tyckte att frestarens ord var kloka och riktiga. Hon åt och blev nöjd med frukten. Den verkade läcker i hennes smak, och hon föreställde sig att hon kände fruktens underbara effekter på sig själv.

Hon plockade sedan frukten åt sig själv och åt, och föreställde sig att hon kände den livande kraften i en ny och upphöjd tillvaro som ett resultat av den förbjudna fruktens stimulerande inflytande. Hon var i ett tillstånd av märklig och onaturlig upphetsning då hon sökte sin man, med händerna fyllda med den förbjudna frukten. Hon berättade för honom om ormens kloka tal och ville genast leda honom till kunskapens träd. Hon berättade för honom att hon hade ätit av frukten, och i stället för att erfara någon känsla av död, förnam hon ett behagligt, spännande inflytande. Så snart Eva var olydig blev hon ett mäktigt medel för att orsaka sin mans fall.

Ett uttryck av sorgsenhet kom över Adams ansikte. Han verkade rädd och förvånad. En kamp verkade pågå i hans sinne. Han sade till Eva att han var helt säker på att detta var fienden som de hade blivit varnade för; och i så fall måste hon dö. Hon försäkrade honom att hon inte kände några negativa effekter, utan snarare ett högst trevligt inflytande, och bad honom att äta. (Fortsättning följer.)