The Signs of the Times d. 20. januari 1876

tillbaka

Fru Ellen White: Hennes liv, kristna erfarenhet och arbete

På en grundlig kristen erfarenhet vilar det kristna livet. Sådana erfarenheter omtalas i vår välsignade Bibel, hos profeterna, i psalmerna och i epistlarna samt i Apostlagärningarna. Dessa kännetecknas klart och tydligt av sorg över synden, det egna jagets tuktande, allvarliga löften om helgelse och lydnad följda av Guds frids härskande i hjärtat som övergår allt förstånd.

Erfarenheter av detta slag var vanliga på den gamla goda tiden för djupgående reformation omkring den tid då Wm. Miller trädde fram på scenen som föredragshållare om profetiorna, varvid han framställde sina skäl till Kristi andra ankomst "omkring år 1843." Sedan, ja, långt före denna tid, var denna fras vanlig: Den och den hade "slagits av övertygelsen." Fru W. fortsätter skildringen av sin erfarenhet:

"I Mars 1840 besökte äldste Wm. Miller Portland, Me., och höll sin första omgång med föreläsningar om Kristi andra ankomst. Dessa föreläsningar framkallade en stor sensation, och den kristna kyrkan, på Casco Street, där äldste Miller höll till, var fullsatt dag som kväll. Ingen vild spänning förkom vid dessa möten, men en djup högtidlighet genomsyrade sinnena hos dem som hörde hans tal. Inte bara visade det sig ett stort intresse från staden, utan även landsbygdens folk strömmade in dag efter dag med sina lunchkorgar och var kvar från morgonen till slutet av kvällsmötet.

Äldste Miller uppehöll sig vid profetiorna, med resonemang från Bibelns historia om, att världens undergång var nära. I sällskap med mina vänner deltog jag på dessa möten och lyssnade på predikantens ovanliga läror. Fyra år tidigare hade jag, på väg till skolan, plockat upp en papperslapp som innehöll en berättelse om en man i England, som predikade att jorden skulle gå under om ungefär trettio år från den tiden. Jag tog med mig denna papperslapp hem och läste den för familjen.

Då jag betraktade den förutspådda händelsen grep en stor skräck mig; för tiden verkade så kort för världens omvändelse och frälsning. Jag hade fått lära mig att ett timligt årtusende skulle äga rum före Kristi ankomst på himmelens moln. Ett så djupt intryck gjordes i mitt sinne av det lilla stycket på papperslappen, att jag knappt kunde sova på flera nätter och bad ständigt om att vara redo vid Jesu återkomst.

Men nu lyssnade jag på de mest högtidliga och kraftfulla predikningar om att Kristus skulle komma 1843, bara några korta år in i framtiden. Predikanten utlade profetiorna med en skarp noggrannhet som slog hans åhörares hjärtan med övertygelse. Han uppehöll sig vid de profetiska perioderna och lade fram bevis för att stärka sin hållning. Sedan höll han högtidliga och kraftfulla vädjanden och förmaningar till dem som var oförberedda och folkmassorna tycktes vara förtrollade.

Särskilda möten ordnades där syndare kunde få en möjlighet att söka sin Frälsare och förbereda sig för de fruktansvärda händelser som snart kommer att äga rum. En benhård övertygelse spred sig över hela staden. Bönemöten hölls, och det blev ett allmänt uppvaknande ibland de olika samfunden, ty de kände alla mer eller mindre det inflytande som utgick från undervisningen om Kristi nära ankomst.

Då syndare bjöds fram till de främsta platserna, svarade hundratals på kallelsen, och jag, ibland de andra, trängde mig igenom folkmassan och intog min ödmjuka plats med de sökande. Men jag förnam en hopplös känsla i hjärtat att jag aldrig skulle kunna bli värdig att kallas för ett Guds barn. En brist på förtroende för mig själv och en övertygelse om att det skulle vara omöjligt att få någon att förstå mina känslor, hindrade mig från att söka råd och hjälp från mina kristna vänner. Således vandrade jag i onödan i mörker och förtvivlan, medan de, som inte trängde in i min egendomliga reservation, var helt okunniga om mitt sanna tillstånd.

En kväll var min bror Robert och jag på väg tillbaka från ett möte där vi hade lyssnat till ett högst imponerande tal om Kristi annalkande regering på jorden, följt av en uppriktig och högtidlig vädjan till kristna och syndare som uppmanade dem att förbereda sig för domen och Herrens ankomst. Min själ hade blivit rörd inom mig av vad jag hade hört. Och så djup var känslan av övertygelse i mitt hjärta, att jag fruktade att Herren inte skulle skona mig under vägen hem.

Dessa ord fortsatte att ringa i mina öron: Herrens stora dag är nära! Vem skall kunna förbli stående när han dyker upp! Mitt hjärtas språk var: 'Spara mig, Herre, hela natten! Ryck mig inte bort i mina synder, ömka mig, rädda mig!' För första gången försökte jag att förklara mina känslor för min bror Robert, som var två år äldre än jag själv. Jag sade till honom att jag inte vågade vila eller sova förrän jag visste att Gud hade förlåtit mina synder.

Min bror svarade inte direkt, men orsaken till hans tystnad blev snart uppenbar för mig; han grät i sympati med min nöd. Detta uppmuntrade mig till att än mer anförtro mig åt honom, att berätta för honom att jag hade eftertraktat döden under de dagar då livet tycktes vara en så tung börda för mig att bära; men nu fyllde tanken att jag skulle dö i mitt nuvarande syndiga tillstånd och vara för evigt förlorad mig med outsäglig skräck. Jag frågade honom om han trodde att Gud skulle skona mitt liv genom den där natten, om jag tillbringade den med ångest i bön till honom. Han svarade: 'Jag tror att han kommer att göra det om Du ber honom i tro, och jag skall be för Dig och för mig själv. Ellen, vi får aldrig glömma orden vi har hört i kväll.’

Hemkommen, tillbringade jag det mesta av de långa timmarna av mörker i bön och tårar. En speciell anledning som fick mig att dölja mina känslor för mina vänner var att jag i hög grad fruktade nedslående ord. Mitt hopp var så litet, och min tro så svag, att jag fruktade att om en annan intoge en liknande syn på mitt tillstånd, skulle det störta mig i absolut förtvivlan. Men hur jag längtade efter att någon skulle berätta för mig vad jag borde göra för att bli frälst, vilka steg jag skulle ta för att möta min Frälsare och helt överlämna mig till Herren! Jag ansåg att det var en stor sak att vara kristen och kände att det krävde en särskild ansträngning från min sida.

I månader förblev mitt sinne i detta tillstånd. Jag hade vanligtvis varit på metodistmötena med mina föräldrar; men sedan jag blev intresserad av Kristi snara uppenbarande, hade jag deltagit i mötena på Casco Street. Följande sommar for mina föräldrar till metodistlägermötet i Burton, Me., och tog mig med sig. Jag var fast besluten om att söka Herren på allvar där och få, om möjligt, förlåtelse för mina synder. Det fanns en stor längtan i mitt hjärta efter de kristnas hopp och den frid som kommer av att tro.

Vissa saker vid detta lägermöte förbryllade mig oerhört. Jag kunde inte förstå många personers övningar under konferensmötena på åskådarläktaren och i tälten. De skrek för fullt, klappade i händerna och verkade väldigt upprymda. En hel del föll, av utmattning visade det sig för mig, men de närvarande sade att de var helgade åt Gud, och denna underbara manifestation var den Allsmäktiges kraft över dem. Efter att ha legat orörliga en stund reste dessa personer sig och pratade och skrek igen som förut.

I några av tälten fortsattes mötena hela natten av dem som bad om frihet från synd och helgelse från Guds Ande. En hel del blev sjuka till följd av spänningen och sömnförlusten och var tvungna att lämna stället. Dessa enastående manifestationer gav mig ingen lättnad, utan ökade snarare mitt missmod. Jag misströstade över att någonsin bli kristen om det var nödvändigt att jag skulle agera som dessa människor för att få välsignelsen. Jag var skräckslagen över sådana märkliga demonstrationer, och jag kunde inte förstå dem." J. W.