The Signs of the Times d. 27. januari 1876

tillbaka

Fru Ellen White: Hennes liv, kristna erfarenhet och arbete

Det kristna livet utgörs av kristna erfarenheter från början till slut. Och det är av vikt att den nyomvände inleder sitt nya liv med riktiga uppfattningar om övergången från synd till lydnad och helgelse. Äkta ånger är sorg över begångna synder, och övergivande utgörs av brottet med ett liv i synd genom helhjärtat överlämnande av sig själv till Herren. Omvändelse innebär förändring. På grund av avsaknad av riktig insikt om den omfattande bibliska omvändelsen, blir många enbart delvis omvända, och når aldrig upp till Bibelns nivå för kristet leverne. I förra veckan talade fru W. om sin tidiga överbevisning. Den här veckan talar hon om tillitsfull tro och förlåtande kärlek enligt följande:

"Till slut blev jag starkt lättad då jag lyssnade på en föreläsning utifrån orden: 'Därefter skall jag gå in till kungen… Skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad.' {Ester 4:16.} I sina kommentarer hänvisade talaren till dem som vacklade mellan hopp och rädsla, längtande efter att bli frälsta från sina synder och ta emot Kristi förlåtande kärlek, men som ändå hölls i tvivel och träldom av skygghet och rädsla för att misslyckas. Han rådde sådana att överlämna sig själva till Gud och utan dröjsmål förlita sig till hans barmhärtighet. De skulle finna en nådig Frälsare redo att presentera för dem barmhärtighetens spira, precis som Ahasveros erbjöd Ester signalen om sin ynnest. Allt som krävdes av syndaren, darrande inför sin Herre, var att räcka ut trons hand och röra vid hans nåds spira. Den beröringen garanterade förlåtelse och frid.

De som väntade på att göra sig mer värda gudomlig gunst, innan de vågade sig på att göra anspråk på löftena, gjorde ett ödesdigert misstag. Jesus ensam renar från synd, bara han kan förlåta våra överträdelser. Han har lovat sig själv att lyssna till bönen och bönhöra dem som kommer till honom i tro. Många hade en vag uppfattning om att de måste göra en underbar ansträngning för att vinna Guds gunst. Men allt självberoende är fåfängt. Det är endast genom förbindelse med Jesus medelst tro som syndaren blir ett hoppfullt, troende Guds barn.

Dessa ord tröstade mig och gav mig insikt om vad jag måste göra för att bli frälst. Strax efter detta gick jag in i ett tält där folket bad och ropade, några bekände sina synder och ropade om nåd, medan andra jublade över sin nyfunna lycka. Min uppmärksamhet drogs till en liten flicka som verkade vara i stor nöd. Hennes ansikte bleknade och blossade i tur och ordning, som om hon gick igenom en svår konflikt.

Hårt hållet i hennes famn var ett vackert litet parasoll, då och då släppte hon greppet om det ett ögonblick som om hon höll på att låta det falla, sedan fattade hon om det igen; hela tiden verkade hon betrakta det med en märklig fascination. Till slut ropade hon: 'Käre Jesus, jag vill älska Dig och komma till himmelen! Ta bort mina synder! Jag ger mig själv åt Dig, parasoll och allt.’ Hon kastade sig i sin mammas famn gråtande och utbrast: 'Mamma, jag är så glad, för Jesus älskar mig och jag älskar honom mera än mitt parasoll eller något annat!'

Ansiktet på barnet formligen strålade, hon hade överlämnat sitt lilla allt. I sin barnsliga erfarenhet hade hon utkämpat striden och vunnit segern. Det var mycket gråt och glädje i tältet. Mamman var djupt rörd och väldigt glad över att Herren hade lett hennes kära barn som ett lamm till sin fålla. Hon förklarade för de närvarande att hennes lilla dotter inte långt tidigare hade fått parasollet i present. Hon var verkligen förtjust i det och hade det oftast i händerna, hon hade till och med tagit det med sig till sängs.

Under mötet hade hennes ömma hjärta blivit rört att söka Frälsaren, hon hade hört att ingenting fick undanhållas Jesus, att inget annat än ett helt överlämnande av oss själva och allt vi har skulle vara acceptabelt för honom. Det lilla parasollet var barnets jordiska skatt på vilken hennes hjärta var inriktat, och i kampen för att överlämna det till Herren hade hon genomgått en prövning som kanske var hårdare än den mogne kristnes, som offrar denna världs skatter för Kristi skull.

Det blev sedan förklarat för den lilla flickan, att eftersom hon hade överlåtit sitt parasoll åt Jesus, och det inte längre stod mellan henne och hennes kärlek till honom, var det rätt för henne att behålla och använda det på ett riktigt sätt.

Många gånger senare i livet har den lilla incidenten dykt upp för mig. Då jag har sett män och kvinnor hålla desperat fast vid jordens rikedomar och fåfänga, men ändå ängsligt be om Kristi kärlek, har jag tänkt: 'Hur svårt det är att ge upp parasollet!' Ändå gav Jesus upp himmelen för vår skull och blev fattig för att vi genom hans fattigdom och förödmjukelse skulle kunna säkra evig rikedom.

Jag började nu att se min väg tydligare, och mörkret började att försvinna. Jag såg att jag, i min förtvivlan över att inte genast uppnå den perfekta kristna karaktären, knappt hade vågat mig på prövningen att tjäna Gud. Jag sökte nu uppriktigt om förlåtelse för mina synder och strävade efter att ge mig själv helt och hållet åt Herren. Men mitt sinne var ofta i stor nöd för jag upplevde inte den andliga extas som jag ansåg skulle vara beviset på att jag accepterade Gud, och vågade inte tro att jag skulle bli omvänd utan den. Hur mycket jag behövde undervisning om trons enkelhet!

Medan jag böjde mig framför altaret tillsammans med andra som sökte Herren, var mitt hjärtas hela språk: 'Hjälp, Jesus, rädda mig annars går jag under! Jag kommer aldrig att upphöra att vädja förrän min bön är hörd och mina synder förlåtna!' Jag kände mitt behövande, hjälplösa tillstånd som aldrig förr. Då jag knäböjde och bad lämnade min börda mig plötsligt och mitt hjärta blev lätt. Först kom en känsla av oro över mig och jag försökte att återuppta min nöds belastning. Det verkade för mig som att jag inte hade rätt att känna mig glad och lycklig. Men Jesus verkade högst nära mig, jag kände att jag kunde komma till honom med alla mina sorger, olyckor och prövningar, precis som de behövande kom till honom för att få hjälp medan han var på jorden. Det fanns en säkerhet i mitt hjärta att han förstod mina speciella prövningar och sympatiserade med mig. Jag kan aldrig glömma denna dyrbara försäkran om Jesu medlidande ömhet mot en som var så ovärdig att lägga märke till. Jag lärde mig mer om Kristi gudomliga karaktär under den korta period då jag böjde mig ibland de bedjande än någonsin tidigare.

En av mödrarna i Israel kom till mig och sade: 'Kära barn, har Du hittat Jesus?' Jag höll på att svara: 'Ja', då hon utbrast: 'Det har Du verkligen, hans frid är med Dig, jag kan se det i Ditt ansikte!' Om och om igen sade jag till mig själv: 'Kan detta vara religion? Har jag inte fel?’ Det verkade vara för mycket för mig att hävda, ett alltför upphöjt privilegium. Men jag kände att Frälsaren hade välsignat mig och förlåtit mina synder, även om jag var för blyg för att öppet bekänna det.

Strax efter detta avslutades mötet och vi drog hemåt. Mitt sinne var fullt av de predikningar, uppmaningar och böner vi hade hört. Allt i naturen verkade förändrat. Under mötet rådde moln och regn en större del av tiden och mina känslor hade varit i harmoni med vädret. Nu sken solen klart och vackert och översvämmade jorden med ljus och värme. Träden och gräset var fräschare grönt, himlen djupare blå. Jorden tycktes le under Guds frid. Så Rättfärdighetens Sols strålar hade trängt igenom mitt sinnes moln och mörker och skingrat dess dysterhet.

Det föreföll mig som om var och en måste ha funnit frid med Gud och blivit besjälad av hans Ande. Allt mina ögon vilade på verkade ha genomgått en förändring. Träden var vackrare, och fåglarna sjöng ljuvligare än någonsin tidigare; de verkade prisa Skaparen i sina sånger. Jag brydde mig inte om att prata, av rädsla för att denna lycka skulle försvinna, och jag skulle förlora det dyrbara beviset på Jesu kärlek till mig.

Då vi närmade oss vårt hem i Portland gick vi förbi män som arbetade på gatan. De samtalade om vanliga ämnen med varandra, men mina öron var döva för allt annat än Guds lov, och deras ord kom till mig som nöjda tack och glada hosiannarop. Jag vände mig mot min mor och sade: 'Men, dessa män prisar alla Gud, och de har inte varit på lägermötet.' Jag förstod då inte varför tårarna samlades i min mors ögon, och ett ömt leende lyste upp hennes ansikte, då hon lyssnade till mina enkla ord, som påminde om en liknande upplevelse för henne.

Min mor var en stor älskare av blommor och hade omfattande glädje av att odla dem och på så sätt göra sitt hem attraktivt och trevligt för sina barn. Men vår trädgård hade aldrig tidigare sett så vacker ut för mig som på dagen då vi återvände. Jag kände igen ett uttryck för Jesu kärlek i varje buske, knopp och blomma. Dessa skönhetsyttringar tycktes tala på ett stumt språk om Guds kärlek.

Det fanns en vacker rosa blomma i trädgården som heter Sharons ros. Jag minns att jag närmade mig den och rörde vördnadsfullt vid de ömtåliga kronbladen; de verkade äga en helighet i mina ögon. Mitt hjärta svämmade över av ömhet och kärlek till dessa vackra skapelser av Gud. Jag kunde se gudomlig perfektion i blommorna som prydde jorden. Gud skötte dem, och hans allseende öga var över dem. Han hade gjort dem och kallade dem för goda. 'Ah', tänkte jag, 'om han så älskar och bryr sig om blommorna som han har prytt med skönhet, hur mycket ömmare kommer han då inte att bevaka de barn som är formade till hans avbild!' Jag upprepade sakta för mig själv: 'Jag är ett Guds barn, hans kärleksfulla omsorg är omkring mig, jag kommer att vara lydig och inte på något sätt misshaga honom, utan kommer att prisa hans kära namn och alltid älska honom.'

Mitt liv visade sig för mig i ett annat ljus. Det lidande som hade förmörkat min barndom tycktes ha blivit tilldelat mig i barmhärtighet för mitt bästa, för att vända mitt hjärta bort från världen och dess otillfredsställande nöjen och böja det mot Himmelens varaktiga attraktioner.

Strax efter vår återkomst från lägermötet togs jag, tillsammans med flera andra, in i församlingen på prov. Mitt sinne var strängt upptaget av ämnet dop. Ung som jag var, kunde jag bara se ett dopsätt som godkänts av Bibeln, och det var nedsänkning. Mina systrar försökte förgäves att övertyga mig om att stänkning var bibliskt dop. Metodistpredikanten gick med på att sänka ned kandidaterna om de samvetsgrant föredroge den metoden, även om han antydde att stänkning skulle vara lika acceptabel för Gud.

Äntligen var dagen bestämd för oss att uppleva denna högtidliga förordning. Även om jag vid denna tid vanligtvis åtnjöt stor frid, fruktade jag ofta att jag inte var en sann kristen och trakasserades av förbryllande tvivel angående min omvändelse. Det var en blåsig dag då vi, tolv till antalet, döptes och gick ned i havet. Vågorna gick höga och rusade mot stranden, men då jag tog upp detta tunga kors, var min frid som en flod. Då jag reste mig upp ur vattnet var min kraft nästan slut för Herrens kraft vilade över mig. Jag kände att jag hädanefter inte var av denna värld, utan hade rest mig från vattengraven till ett nytt liv.

Min kusin Hannah bekände sin tro samtidigt som jag. Hon ville bli döpt genom nedsänkning, men hennes far, som inte var kristen, ville inte gå med på detta även om vi uppmanade honom att göra det. Så hon knäböjde framför altaret och lät stänka några droppar vatten på sitt huvud. Då jag bevittnade ceremonin gladdes mitt hjärta över att jag inte hade underkastat mig att ta emot stänk för dop, och jag kände mig säker på att det inte fanns något Skriftställe som stödde det.

Samma dag på eftermiddagen togs jag emot i kyrkan med fullt medlemskap. En ung kvinna, som var av mogen ålder, stod vid min sida och var också kandidat för antagning till menigheten med mig själv. Mitt sinne var fridfullt och lyckligt tills jag märkte guldringarna som glittrade på denna systers fingrar och de stora pråliga örhängena i hennes öron. Jag observerade då att hennes huva var prydd med konstgjorda blommor och försedd med kostsamma band, arrangerade i rosetter och puffar. Min glädje dämpades av denna uppvisning av fåfänga hos en som bekände sig vara en efterföljare till den ödmjuke och saktmodige Jesus.

Jag förväntade mig att pastorn skulle ge denna syster en viss tillrättavisning eller råd, men han brydde tydligen sig inte om hennes pråliga kläder och ingen tillrättavisning gavs. Vi räcktes båda gemenskapens högra hand. Handen dekorerad med juveler omslöts av Kristi representant, och båda våra namn blev skrivna i församlingsrullan." J. W.