The Signs of the Times d. 30. januari 1879

tillbaka

Den Stora Striden: Frälsningsplanen

Kapitel fyra. Frälsningsplanen. - Av fru E. G. White. - Sorg fyllde Himmelen, då man insåg att människan var förlorad, och att den värld som Gud hade skapat skulle fyllas med dödliga dömda till elände, sjukdom och död, och att det inte fanns någon utväg för förövaren; hela Adams familj måste dö. Guds Sons hjärta berördes av medlidande med det förlorade släktet. Över hans vackra ansikte vilade ett uttryck av sympati och sorg. Snart närmade han sig det överväldigande starka ljuset som omslöt Fadern, och han tycktes vara i nära samtal med honom. Änglarnas oro var intensiv medan Jesus på så sätt kommunicerade med sin Fader. Tre gånger stängdes han in av härlighetens moln; tredje gången han kom fram var hans ansikte lugnt, fritt från all förvirring och bekymmer och lyste av välvilja och ljuvlighet, sådan som ord inte kan uttrycka. Han tillkännagav sedan för änglahären att en flyktväg hade skapats för den förlorade människan. Han berättade för dem att han hade vädjat till sin Fader och erbjudit sig att ge sitt liv till lösen och ta på sig dödsdomen, för att människan genom honom skulle finna nåd; att genom hans blods förtjänster och lydnad mot Guds lag kunde människan åter erhålla Guds gunst och föras in i den vackra trädgården och äta av frukten från livets träd.

Först kunde änglarna inte glädjas, ty deras Befälhavare dolde ingenting för dem, utan öppnade frälsningsplanen för dem. Han berättade för dem att han skulle stå mellan sin Faders vrede och den skyldiga människan, att han skulle bära orättfärdighet och förakt, och att blott få skulle komma ta emot honom som Guds Son. Han skulle lämna all sin härlighet i Himmelen, uppenbara sig på jorden som människa, genom sin egen erfarenhet bli bekant med de olika frestelser som människan skulle komma att drabbas av; och slutligen, efter att hans uppdrag som lärare hade fullbordats, skulle han komma att överlämnas i människors händer, och efter att ha utstått nästan varje grymhet och lidande, som Satan och hans änglar kunde inspirera onda människor att åsamka, skulle han komma att dö den grymmaste död, upphängd mellan himlarna och jorden som en skyldig syndare. Och inte bara skulle han lida av kroppslig smärta, utan även av psykisk smärta. Tyngden av hela världens synder skulle ligga på honom. Han sade också till dem att han efter sin död skulle uppstå igen den tredje dagen och stiga upp till sin Fader för att gå i förbön för det egensinniga, skyldiga mänskosläktet.

Änglarna lade sig platt till marken framför sin älskade Befälhavare och erbjöd sig att ge sina liv. Jesus berättade för dem att överträdelsen var så stor att en ängels liv inte kunde betala skulden; bara hans liv kunde accepteras av hans Fader som lösen för människan. Men änglarna fick i uppdrag att med stärkande balsam komma ned från härligheten för att lugna Guds Son i hans lidanden och tjäna honom. Deras arbete skulle också vara att skydda nådens undersåtar från de onda änglarna och mörkret som ständigt kastas runt dem av Satan.

Med helig sorg tröstade och uppmuntrade Jesus änglarna och informerade dem om att de som han skulle förlösa härefter skulle vara hos honom och alltid bo hos honom; och att han genom sin död skulle förlossa många och slutligen förgöra den som hade dödens makt. Och hans Fader skulle ge honom riket och storheten av riket under hela himlen, och han skulle äga det för evigt och alltid. Satan och syndare skulle komma att förgöras, för att aldrig mer störa Himmelen, eller dem som skulle komma att ärva den nya jorden. Jesus bad den himmelska härskaran att försonas med den plan som hans Fader hade accepterat, och glädjas åt att den fallna människan kunde upphöjas igen, genom hans död, för att få nåd hos Gud och njuta av Himmelen.

Sedan fyllde outsäglig glädjen Himmelen, och den himmelska härskaran stämde upp en sång av lov och tillbedjan. De rörde vid sina harpor och sjöng en ton högre än de hade gjort tidigare, för Guds stora barmhärtighet och nedlåtenhet i att han överlämnade sin käre Älskade för att dö för ett upproriskt släkte. Beröm och tillbedjan utgöts för Jesu självförnekelse och offer; för att han hade samtyckt till att lämna sin Faders sköte och välja ett liv i lidande och ångest, och dö en skändlig död för att återlösa det fallna släktet.

Fadern överlämnade inte sin högt älskade Son utan kamp, huruvida han skulle låta den skyldiga människan gå under eller ge sin Son att dö för det förlorade släktet. Det var omöjligt för Gud att ändra sin lag, eller ge upp den minsta del av dess anspråk, för att rädda människan; därför lät han sin Son dö för människans överträdelse.

Då frälsningsplanen gjordes känd, gladde Satan sig tillsammans med sina änglar över att han, genom att orsaka människans fall, kunde dra ned Guds Son från hans upphöjda ställning. Han sade till sina änglar att då Jesus skulle ta den fallna människans natur, kunde han övermanna honom och hindra genomförandet av planen.

I ödmjukhet och outsäglig sorg lämnade Adam och Eva den vackra trädgården där de hade varit så lyckliga tills de inte lydde Guds befallning. Atmosfären förändrades. Den var inte längre oföränderlig som före överträdelsen. Gud iförde dem skinnklädnader för att skydda dem från känslan av kyla och sedan från värmen som de utsattes för.

Guds änglar fick i uppdrag att besöka det fallna paret och informera dem om att även om de inte längre kunde behålla sin heliga egendom, sitt hem i Eden, på grund av sin överträdelse av Guds lag, var deras fall inte helt hopplöst. Guds Son hade blivit rörd av medlidande då han betraktade deras hopplösa tillstånd, och hade erbjudit sig frivilligt att ta på sig det straff som de hade fått och dö för dem så att de fortsatt kunde leva, genom tron på den försoning som Kristus tänkte åstadkomma. En dörr av hopp öppnades, att människan, trots sin stora synd, inte skulle behöva stå under Satans absoluta kontroll. Hon skulle beviljas en prövotid, under vilken hon, genom ett liv i omvändelse och tro på Guds Sons försoning, skulle kunna förlösas från sin överträdelse av Faderns lag och på så sätt upphöjas till en position där hennes ansträngningar att hålla lagen kunde godtas.

Änglarna berättade för dem om den sorg som erfors i Himmelen, då det tillkännagavs att de hade överträtt Guds lag, vilket hade gjort det nödvändigt för Kristus att frambära det stora offret av sitt eget dyrbara liv.

Då Adam och Eva insåg hur upphöjd och helig Guds lag var, vars överträdelse nödvändiggjorde ett så kostsamt offer för att rädda dem från totalt fördärv, vädjade de om att de och deras efterkommande skulle få utstå straffet för deras överträdelse, snarare än att Guds älskade Son skulle göra detta stora offer. Adams ångest ökade. Han såg att hans synder var av så stor omfattning att de innebar fruktansvärda konsekvenser. Och måste det vara så att Himmelens ärade Befälhavare, som hade vandrat med honom och talat med honom under hans heliga oskulds tid, som änglar tillbad, måste föras ned från sin upphöjda ställning för att dö på grund av människans överträdelse?

Adam fick veta att en ängels liv inte kunde betala skulden. Jehovas lag, grunden för hans regering i Himmelen och på jorden, var lika helig som dess gudomlige upphovsman; och av denna anledning kunde inte en ängels liv accepteras av Gud som offer för dess överträdelse. Hans lag var viktigare i hans ögon än de heliga änglarna runt hans tron. Fadern kunde inte ändra eller avskaffa ett enda bud i sin lag för att möta människan i hennes fallna tillstånd. Men Guds Son, som hade skapat människan i samklang med Fadern, kunde åvägabringa en försoning för människan som var acceptabel för Gud, genom att ge sitt liv som offer och bära Faderns vrede. Eftersom Adams överträdelse hade fört död och elände över släktet, skulle liv och odödlighet föras fram i ljuset genom Jesu Kristi offer, ett offer av så oändligt värde att det gjorde en människa som skulle komma att nyttja det mer sällsynt än fint guld, ja, en människa mer sällsynt än guld från Ofir. {Se Jesaja 13:12. Övers. anm.}

För Adam uppenbarades framtida, viktiga händelser, från hans utvisning från Eden, till Syndafloden och vidare till Kristi första tillkomst på jorden. Hans kärlek till Adam och hans efterkommande skulle få Guds Son att nedlåta sig till att ta den mänskliga naturen och på så sätt upphöja, genom sin egen förnedring, alla som skulle komma att tro på honom. Ett sådant offer var tillräckligt värdefullt för att rädda hela världen; men endast ett fåtal skulle komma att begagna sig av den frälsning som sålunda hade bragts dem.

De många skulle inte komma att följa villkoren. De skulle komma att föredra synd, överträdelse av Guds lag, snarare än omvändelse och lydnad, genom att förlita sig på förtjänsten av det offer som frambars.

Adam fördes ned genom på varandra följande generationer och visades ökande brottslighet, skuld och förorening, eftersom människan skulle komma att ge efter för sina naturligt starka böjelser att överträda Guds heliga lag. Han såg Guds förbannelse vila mer och mer över människosläktet, över boskapen och jorden, på grund av människans fortsatta överträdelse. Han såg att orättfärdighet och våld stadigt skulle komma att öka; men mitt under all tid av mänskligt elände och ve, skulle det alltid komma att finnas ett fåtal som skulle komma att bevara kunskapen om Gud, och som skulle komma att förbli obefläckade mitt i den rådande moraliska degenerationen. Adam kom att förstå vad synd är – lagöverträdelse. Han visades att moralisk, mental och fysisk degeneration skulle komma att drabba släktet, på grund av överträdelse, tills världen skulle komma att fyllas med mänskligt elände av alla slag.

Människans dagar har förkortats av hennes egen rundgång i synden genom att överträda Guds rättfärdiga lag. Släktet har försämrats så mycket att det nästan har blivit värdelöst. På grund av det köttsliga sinnets härskande är de i allmänhet oförmögna att uppskatta Golgata mysterium, de storslagna och upphöjda fakta om försoningen och frälsningsplanen. Ändå, trots människosläktets svaghet och avtagande mentala, moraliska och fysiska krafter, fortsätter Kristus, trogen det syfte för vilket han lämnade Himmelen, sitt intresse för mänsklighetens svaga, nedgångna, degenererade medlemmar och uppmanar dem att dölja sin svaghet och stora brister i honom. Om de kommer till honom, skall han tillgodose alla deras behov.

Då Adam, enligt Guds särskilda anvisningar, frambar ett offer för synden, var det en högst smärtsam ceremoni för honom. Hans hand måste räckas ut för att ta liv, som Gud ensam kunde ge. Det var första gången han bevittnade döden. Då han såg på det blödande offret, som vred sig i dödens plågor, skulle han i tro se fram emot Guds Son, som offret förebildade, vilken skulle komma att dö som människans egentliga offer.

Detta ceremoniella offer, förordnat av Gud, skulle vara en evig påminnelse för Adam om hans skuld, liksom ett ångerfullt erkännande av hans synd. Denna handling att ta liv gav honom en djupare och mer fullkomlig känsla av hans överträdelse, som inget mindre än Guds käre Sons död kunde bota. Adam förundrades över den oändliga godhet och makalösa kärlek som skulle komma att betala en sådan lösen för att rädda de skyldiga. Då han dödade det oskyldiga offret verkade det för honom som om han utgöt Guds Sons blod med sin egen hand. Han visste att om han hade förblivit orubblig inför Gud och trogen dennes heliga lag, skulle det inte ha förekommit någon död för djur eller människor. Ändå dök det upp i offergåvorna, som pekade på Guds käre Sons stora och fullkomliga offer, en stjärna av hopp för att lysa upp den mörka och fruktansvärda framtiden och befria den från dess totala hopplöshet och ruin.

I början betraktades varje familjs överhuvud som härskare och präst i sitt eget hushåll. Efteråt, då släktet förökades på jorden, utförde gudomligt utnämnda män denna högtidliga tillbedjan genom offer för folket. Djurens blod skulle i syndarnas sinnen förknippas med Guds Sons blod. Offrets död var ett bevis för alla att syndens straff var döden. Genom offerhandlingen erkände syndaren sin skuld och uppenbarade sin tro och såg fram emot Guds Sons stora och fullkomliga offer, vilket offret av djur förebildade. Utan Guds Sons försoning kunde det inte ha funnits någon kommunikation om välsignelse eller frälsning från Gud till människan. Gud nitälskade för sin lags ära. Överträdelsen av lagen hade orsakat en fruktansvärd separation mellan Gud och människan. Adam upplevde i sin oskuld gemenskap, direkt, fri och lycklig, med sin Skapare. Efter människans överträdelse skulle Gud komma att kommunicera med henne endast genom Kristus och änglar.