The Signs of the Times d. 3. februari 1876

tillbaka

Fru Ellen White: Hennes liv, kristna erfarenhet och arbete

Jesu Kristi religion ligger inom det ungdomliga sinnets räckvidd när det undervisas därom från Guds Ords enkla brev. Det är då som den kristna erfarenheten ter sig rationell och vacker. Ytterligheter i mångas kristna liv beror på de felaktiga läror som kläder i förvillande mysterier Bibelns rena, enkla och entydiga läror om livets väg.

Den kristna världen är förbannad genom religiös fiktion. Denna förekommer särskilt i Söndagsskolans böcker, som tidigt ges till barn som deras första undervisningsmaterial. Härnäst, när de når mognare ålder, stiftar de bekantskap med lärda kristendomsdoktorers filosoferande om det "dolda livets mysterier". Deras ansträngningar att få det att verka som att "fullständig helgelse" är ett andra stort verk som följer på rättfärdiggörelsen, har fogats till den allmänna förvirringen.

Vid det här laget har religionen från den enkle och ödmjuke läraren i Judéen, det tillbedjansvärda, döende offret på Golgata, den förtjänstfulle Frälsaren och medkännande medlaren på Faderns högra sida, bäddats in i en ogenomtränglig gåta och svindlande höjder i flertalet unga människors sinnen. Förtvivlan att någonsin uppnå ett liv i helighet och fullständig lydnad griper dem, följd i slutändan av avsky för det som antas vara Bibelns religion. Under denna inverkan och dessa falska intryck görs Bibelns helhetslära obskyr och svår, såsom framgår av fru Whites erfarenhet som fortsätter ifrån förra veckan:

"Jag kan nu se tillbaka på min ungdomsupplevelse och se hur nära jag kom att begå ett ödesdigert misstag. Jag hade läst många av de religiösa biografierna om barn som hade ägt otaliga dygder och levt felfria liv. Jag hade kommit att storligen beundra de förebilder av perfektion som förekom där. Men långt ifrån att uppmuntra mig i mina ansträngningar att bli kristen, var dessa böcker som rävsaxar för mina fötter. Jag misströstade om att någonsin uppnå fullkomligheten hos de ungdomliga karaktärerna i dessa berättelser som levde helgons liv och var fria från alla tvivel, synder och svagheter som jag vacklade under.

Deras felfria liv följdes av en för tidig men lycklig död, och biograferna antydde tyst att de var för rena och goda för jorden, därför hade Gud i sitt gudomliga medlidande avlägsnat dem från dess obehagliga atmosfär. Likheten mellan dessa uttalat sanna historier verkade peka på det faktum för mitt ungdomliga sinne, att de verkligen gav en korrekt bild av ett barns kristna liv.

Jag upprepade för mig själv gång på gång: 'Om det är sant, kan jag aldrig bli kristen. Jag kan aldrig hoppas på att bli som de där barnen', och drevs av denna tanke till missmod och nästan till förtvivlan. Men då jag fick veta att jag kunde komma till Jesus precis som jag var, att Frälsaren hade kommit för att lösa ut sådana ovärdiga syndare, då bröt ljuset över mitt mörker och jag kunde göra anspråk på Guds löften.

Senare erfarenheter har övertygat mig om att dessa biografier om obefläckade barn vilseleder de unga. De hyllar de älskvärda egenskaperna hos sina karaktärer och undertrycker deras fel och misslyckanden. Om de framställdes som kämpande med frestelser, stundtals besegrade, men ändå triumferande över sina prövningar till slut, om de representerades som föremål för mänskliga svagheter, och omgivna av vanliga frestelser, då skulle barn se att de hade upplevt prövningar lika deras egna, men ändå hade segrat genom Guds nåd. Sådana exempel skulle ge dem nytt mod att förnya sina ansträngningar att tjäna Herren, i hopp om att triumfera som de före dem hade gjort.

Men de nyktra realiteterna och misstagen i den unge kristnes liv hölls kraftfullt utom synhåll, medan dygderna var så överdrivna att de lyfte dem från den gängse nivån för vanliga barn, som naturligtvis misströstar om att någonsin nå en sådan förträfflighet och därför i många fall ger upp ansträngningen och gradvis sjunker in i ett tillstånd av likgiltighet.

Jag blev åter igen väldigt angelägen om att gå i skolan och göra ett nytt försök att få en utbildning. Men då jag försökte att återuppta mina studier föll min hälsa snabbt ihop, och det blev uppenbart att om jag fortsatte att gå i skolan skulle det bli på bekostnad av mitt liv. Jag hade haft svårt att glädjas åt religionen i en stor kvinnlig högre skola, omgiven av influenser som var ämnade att attrahera sinnet och leda det bort från Gud.

Jag kände ett konstant missnöje med mig själv och mina kristna prestationer och förnam inte ständigt en livlig känsla av Guds barmhärtighet och kärlek. Känslor av missmod kom över mig, och detta orsakade mig stor oro i sinnet. Jag hörde mycket om helgelse, men hade ingen klar uppfattning därom. Denna välsignelse verkade bortom min räckhåll, ett tillstånd av renhet som mitt hjärta aldrig kunde erfara. Sättet på vilket den predikades och undervisades om gjorde att den framstod som en mänsklig omöjlighet.

I Juni 1842 höll äldste Wm. Miller sin andra serie med föreläsningar i kyrkan vid Casco Street i Portland, och jag kände att det var ett stort privilegium att närvara vid dessa föreläsningar, för jag hade fallit offer för missmod och kände mig inte beredd att möta min Frälsare. Den här andra serien skapade mycket mer spänning i staden än den första. De olika samfunden, med några få undantag, stängde dörrarna till sina kyrkor mot äldste Miller. Många diskurser från de olika predikstolarna försökte att avslöja föreläsarens påstådda fanatiska fel. Men mängder av oroliga lyssnare deltog vid hans möten medan många inte kunde komma in i huset, som bokstavligen var fullsatt.

Församlingarna var ovanligt tysta och uppmärksamma. Hans sätt att predika var inte blommigt eller oratoriskt, men han behandlade tydliga och häpnadsväckande fakta som väckte hans åhörare från den apati som de hade varit låsta i. Han underbyggde sina uttalanden och teorier med Skriften allteftersom han gick framåt. En övertygande kraft åtföljde hans ord som tycktes stämpla dem som sanningens språk.

Han var artig och sympatisk. Då alla platser i huset var fulla och plattformen och platserna runt predikstolen verkade trånga, har jag sett honom lämna pulpeten och gå nedför gången och ta någon svag farbror i handen och hitta en plats åt honom, sedan återvända och återuppta sitt tal. Han kallades verkligen för Fader Miller med rätta, ty han hade en vaksam omsorg om dem som omfattades av hans tjänster, var tillgiven till sitt sätt, med ett milt och ömt hjärta.

Han var en väldigt intressant talare, och hans uppmaningar, både till bekännande kristna och obotfärdiga, var lämpliga och kraftfulla. Stundom genomsyrades hans möten av en högtidlighet så markerad att den var smärtsam. En känsla av den förestående krisen gällande världens händelser imponerade på de lyssnande folkmassornas sinnen. Många gav efter för Guds Andes övertygelse. Gråhåriga män och åldrade kvinnor sökte med darrande steg platserna vid altaret. De med mognadens styrka, ungdomarna och barnen, blev djupt rörda. Stönanden och ljudet från gråt och lovprisning av Gud blandades vid bönens altare.

Jag trodde på de högtidliga ord som Guds tjänare talade, och mitt hjärta blev bedrövat då de motarbetades eller gjordes till föremål för skämt. Jag deltog i mötena på Casco Street ganska ofta och trodde att Jesus snart skulle komma på himmelens moln; men min stora oro var att inte vara redo att träffa honom. Mitt sinne var ständigt upptaget av ämnet hjärtats helighet, jag längtade framför allt efter att få denna stora välsignelse och känna att jag var helt accepterad av Gud.

Ibland metodisterna hade jag hört mycket om helgelse, jag hade sett människor förlora sin fysiska styrka under påverkan av stark mental spänning, och jag hade hört detta uttalas som beviset på helgelse. Men jag kunde inte förstå vad som behövdes för att vara helt helgad åt Gud. Mina kristna vänner sade till mig: 'Tro på Jesus nu! Tro att han accepterar Dig nu!’ Detta försökte jag att göra men fann det omöjligt att tro att jag hade fått en välsignelse som, det tycktes mig, borde elektrifiera hela mitt väsen. Jag undrade över min egen hårdhet i hjärtat att jag inte kunde uppleva den andeupphöjelse som andra uppenbarade. Det verkade för mig som om jag var annorlunda än de och för alltid utestängd från hjärtats fullkomliga glädje.

Mina idéer om rättfärdiggörelse och helgelse var förvirrade. Dessa två tillstånd presenterades för mig som separata och skilda från varandra. Ändå misslyckades jag med att förstå skillnaden eller förstå innebörden av termerna, och alla predikanternas förklaringar ökade mina svårigheter. Jag kunde inte göra anspråk på välsignelsen för mig själv och undrade om den bara fanns ibland metodisterna, och om jag, då jag deltog vid adventmötena, inte stängde mig undan från det jag önskade framför allt, Guds helgande Ande.

Ändå observerade jag att några av dem som låtsades vara helgade, visade en bitter anda då ämnet om Kristi snara tillkommelse introducerades; detta föreföll mig inte som ett uttryck för den helighet som de bekände. Jag kunde inte förstå varför förkunnare från predikstolen så skulle motsätta sig läran om att Kristi andra ankomst är nära för handen. Reformeringen hade följt predikan om denna tro och många av de mest hängivna predikanterna och lekmännen hade tagit emot den som sanningen. Det föreföll mig som om de som uppriktigt älskade Jesus skulle vara redo att ta emot budskapet om hans ankomst och glädja sig över att den var nära." J. W.