The Signs of the Times d. 10. februari 1876

tillbaka

Fru Ellen White: Hennes liv, kristna erfarenhet och arbete

Jag kände att jag bara kunde hävda eller åberopa vad de kallade för rättfärdigande. I Guds ord läser jag att utan helighet får ingen människa se Gud. Sedan fanns det någon högre prestation som jag måste klara av innan jag kunde vara säker på evigt liv. Jag studerade hela tiden detta ämne, för jag trodde att Kristus snart skulle komma, och fruktade att han skulle finna mig oförberedd att möta honom. Fördömande ord ringde i mina öron dag och natt, och mitt ständiga rop till Gud var: Vad skall jag göra för att bli frälst? I mitt sinne övertrumfade Guds rättvisa hans nåd och kärlek.

Jag hade lärt mig att tro på ett evigt brinnande helvete, och den skräckinjagande tanken var alltid framför mig att mina synder var för stora för att bli förlåtna och att jag skulle gå för alltid förlorad. De skrämmande beskrivningarna som jag hade hört om själar som förlorats i förgängelsen sjönk djupt in i mitt sinne. Prästerna i predikstolen tecknade levande bilder av de fördömdas tillstånd. De lärde att Gud aldrig hade för avsikt att frälsa någon annan än de helgade. Guds öga var alltid över oss, varje synd registrerades och skulle möta sitt rättvisa straff. Gud själv förde böckerna med oändlig visdoms exakthet, och varje synd vi begick blev troget nedtecknad mot oss.

Djävulen framställdes som ivrig att gripa sitt byte och föra oss till de lägsta djupen av ångest, där för att jubla över våra lidanden i fasorna i ett evigt brinnande helvete, där, efter tortyren från tusentals och åter tusentals år, de brinnande böljorna skulle rulla upp till ytan och de sig vridande offren skulle vråla: ”O Herre, hur länge, o Herre?” Då skulle svaret dundra nedför avgrunden: "Genom all evighet!" Åter igen skulle de smälta vågorna uppsluka de förlorade och föra dem ned i djupet i ett ständigt rastlöst eldhav.

Medan jag lyssnade på dessa fruktansvärda beskrivningar, brukade min fantasi ta sig sådana uttryck att svetten rann från varje por, och det var svårt att undertrycka ett ångestskrik, för jag verkade redan känna förtappelsens smärtor. Då brukade predikanten uppehålla sig vid livets ovisshet. Ena stunden kan vi vara här, och nästa i helvetet, eller ena stunden på jorden, och nästa i himmelen. Skulle vi välja eldsjön och demonernas sällskap, eller himmelens salighet med änglar som våra följeslagare? Skulle vi höra jämrandets ljud och förlorade själars förbannelse i all evighet, eller sjunga Jesu sånger inför tronen?

Vår himmelske Fader framställdes inför mitt sinne som en tyrann, som gladde sig över de dömdas plågor; inte syndarnas ömme, medlidsamme vän som älskar sina skapelser med en kärlek övergående allt förstånd och önskar att de skall bli frälsta i hans rike.

Mina känslor var väldigt ömtåliga. Jag fruktade att orsaka alla levande varelser smärta. Då jag såg illa behandlade djur gjorde mitt hjärta ont å deras vägnar. Kanske blev mina sympatier lättare upphetsade av lidande, eftersom jag själv hade blivit offer för tanklös grymhet, vilken resulterade i den skada som hade förmörkat min barndom. Men då tanken tog mitt sinne i besittning att Gud erfor glädje av tortyren av sina skapade varelser, som hade skapats till hans avbilder, tycktes en vägg av mörker skilja mig från honom. Då jag reflekterade över att universums Skapare skulle störta de ogudaktiga i helvetet, där för att brinna genom evighetens oupphörliga tidsrymder, skakade mitt hjärta av rädsla, och jag förtvivlade att en så grym och tyrannisk varelse någonsin skulle nedlåta sig till att rädda mig från syndens undergång.

Jag trodde att den dömde syndarens öde skulle bli mitt, att uthärda helvetets lågor för evigt, ja, så länge som Gud själv existerade. Detta intryck fördjupades i mitt sinne tills jag fruktade att jag skulle förlora förnuftet. Jag brukade se på de stumma djuren med avund, för de hade ingen själ att straffa efter döden. Många gånger dök önskan upp att jag aldrig hade fötts.

Totalt mörker lade sig över mig och det verkade inte finnas någon väg ut ur skuggorna. Kunde sanningen ha presenterats för mig som jag nu förstår den, skulle min förtvivlan ha tagit till flykten på en gång, mycket förvirring och sorg skulle ha besparats mig. Om Guds kärlek hade betonats mer och hans stränga rättvisa mindre, skulle skönheten och härligheten i hans karaktär ha inspirerat mig med en djup och uppriktig kärlek till min Skapare.

Jag har sedan dess trott att många intagna på sinnessjukhusen har förts dit av upplevelser som liknade mina egna. Deras ömma samveten har drabbats av en känsla av synd, och deras darrande tro har inte vågat göra anspråk på Guds utlovade förlåtelse. De har lyssnat på beskrivningar av det ortodoxa helvetet tills det har tyckts tränga in i själva blodet i deras ådror och bränt ett avtryck på minnestavlorna. Då de har vaknat eller sovit, har den skrämmande bilden alltid funnits framför dem, tills verkligheten har försvunnit i fantasin, och de bara har sett de svallande lågorna från ett fantastiskt helvete och bara hört de fördömdas skrik. Förnuftet har blivit detroniserat och hjärnan fyllts av den vilda fantasin likt en fruktansvärd dröm. De som undervisar om läran om ett evigt helvete, skulle göra klokt i att närmare söka efter sin auktoritet för en så grym tro.

Jag hade aldrig bett offentligt och hade bara sagt några blyga ord på bönemötet. Nu kom övertygelsen för mig att jag skulle söka Gud i bön vid våra små samkvämsmöten. Detta vågade jag inte göra, rädd för att bli förvirrad och misslyckas med att uttrycka mina tankar. Men plikten genljöd i mitt sinne så kraftfullt att då jag försökte att be i hemlighet verkade jag håna Gud, eftersom jag hade misslyckats med att lyda hans vilja. Förtvivlan överväldigade mig, och under tre långa veckor genomborrade ingen ljusstråle den dysterhet som omgav mig.

Mitt sinnes lidanden var intensiva. Vissa gånger vågade jag inte sluta ögonen under en hel natt, utan väntade tills min tvillingsyster sov djupt, lämnade sedan tyst min säng och knäböjde på golvet och bad tyst med en stum smärta som inte går att beskriva. Fasorna i ett evigt brinnande helvete föresvävade mig alltid. Jag visste att det var omöjligt för mig att leva länge i detta tillstånd, och jag vågade inte dö och möta syndarens fruktansvärda öde. Med vilken avund betraktade jag inte dem som insåg att de accepterade Gud. Hur värdefullt verkade inte den kristnes hopp för min plågade själ.

Jag förblev ofta böjd i bön nästan hela natten, stönade och darrade av outsäglig ångest och hopplöshet som överträffar all beskrivning. ”Herre förbarma Dig!” löd min vädjan, och liksom den stackars publikanen vågade jag inte lyfta mina ögon mot himmelen utan böjde mitt ansikte mot golvet. Jag förlorade mycket i vikt och styrka, men höll ändå mitt lidande och min förtvivlan för mig själv.

Medan jag befann mig i detta tillstånd av förtvivlan hade jag en dröm som gjorde ett mäktigt intryck i mitt sinne, men som inte på något sätt lyfte den melankolins slöja som förmörkade mitt liv. Jag drömde att jag såg ett tempel, där många människor strömmade till. Endast de som tog sin tillflykt till det templet skulle räddas vid tidens slut. Alla som stannade utanför skulle för alltid vara förlorade. Folket utanför som gick på sina olika vägar, hånade och förlöjligade dem som gick in i templet och berättade för dem att denna säkerhetsplan var ett listigt bedrägeri, att det faktiskt inte fanns någon fara att undvika. De tog till och med tag i några för att hindra dem från att skynda sig innanför murarna.

Av rädsla för att bli utskrattad och förlöjligad, tänkte jag att det var bäst att vänta tills folkmassan skingrades eller tills jag kunde komma in obemärkt av dem. Men antalet ökade i stället för att minska, och rädd för att komma för sent lämnade jag hastigt mitt hem och trängde mig igenom folkmassan. I min ångest att nå templet märkte jag inte eller brydde mig inte om den skara som omgav mig. Då jag gick in i byggnaden såg jag att det väldiga templet var uppburet av en enorm pelare, och vid denna var ett lamm bundet, helt manglat och blödande. Vi som var närvarande tycktes veta att detta Lamm hade blivit sönderrivet och blåslaget för vår skull. Alla som gick in i templet måste ställa sig framför det och bekänna sina synder.

Strax framför Lammet fanns förhöjda stolar på vilka satt ett sällskap av människor som såg så glada ut. Himmelens ljus verkade lysa på deras ansikten och de prisade Gud och sjöng sånger av glad tacksägelse som tycktes vara som änglarnas musik. Dessa var de som hade kommit inför Lammet, bekänt sina synder, blivit benådade och nu väntade i fröjdefull förväntan på någon glädjefylld händelse.

Även efter att ha trätt in i byggnaden kom en rädsla över mig och en känsla av skam över att jag måste förödmjuka mig inför dessa människor. Men jag verkade tvungen att gå framåt och tog mig sakta runt pelaren för att möta Lammet, då en trumpet ljöd, templet skakade, triumfrop höjdes från de församlade helgonen, ett fruktansvärt ljus lyste upp byggnaden, sedan var allt intensivt mörker. De glada människorna hade alla försvunnit med ljuset, och jag lämnades ensam i nattens tysta fasa.

Jag vaknade i sinnesångest och kunde knappt övertyga mig själv om att jag hade drömt. Det föreföll mig som om min undergång var avgjord, att Herrens Ande hade lämnat mig för att aldrig återvända. Min förtvivlan fördjupades om det var möjligt. Strax efter detta hade jag en annan dröm. Det verkade som om jag satt i dyster förtvivlan med ansiktet i händerna och reflekterade så här: Om Jesus vore på jorden skulle jag gå till honom, kasta mig för hans fötter och berätta för honom om alla mina lidanden. Han skulle inte vända sig bort från mig, han skulle förbarma sig över mig, och jag skulle alltid älska och tjäna honom. Just då öppnades dörren och en person med vacker gestalt och ansikte kom in. Han såg medlidande på mig och sade: "Vill Du se Jesus? Han är här och Du kan se honom om Du vill göra det. Ta allt Du äger och följ mig."

Jag hörde detta med outsäglig glädje och samlade gärna ihop alla mina små ägodelar, varje dyrbar prydnadssak och följde min vägvisare. Han ledde mig till en brant och till synes skröplig trappa. Då jag började att gå uppför trappan, uppmanade han mig att hålla blicken riktad uppåt, så att jag inte skulle bli yr och ramla. Många andra som klättrade uppför den branta stigningen föll innan de nådde toppen.

Till sist nådde vi det sista steget och ställde oss framför en dörr. Här uppmanade min vägvisare mig att lämna alla saker som jag hade tagit med mig. Jag lade glatt ned dem, han öppnade sedan dörren och bad mig att gå in. På ett ögonblick stod jag framför Jesus. Det gick ej att ta miste på det vackra ansiktet; till ingen annan kunde höra ett så strålande uttryck för välvilja och majestät. Då hans blick vilade på mig visste jag genast att han var bekant med alla omständigheter i mitt liv och alla mina inre tankar och känslor.

Jag försökte att skydda mig från hans blick, kände mig oförmögen att uthärda hans forskande ögon, men han närmade sig med ett leende och lade sin hand på mitt huvud och sade: "Var inte rädd." Ljudet av hans ljuva röst hänförde mitt hjärta med en lycka som det aldrig tidigare hade upplevt, jag var för glad för att yttra ett ord, men överväldigad av outsäglig lycka sänkte jag sig ned för hans fötter. Medan jag låg hjälplös där, passerade scener av skönhet och härlighet framför mig, och jag verkade ha nått himmelens säkerhet och frid. Till slut kom mina krafter tillbaka och jag reste mig. Jesu kärleksfulla ögon var fortfarande på mig, och hans leende fyllde min själ med glädje. Hans närvaro fyllde mig med en helig vördnad och en outsäglig kärlek. Min vägvisare öppnade nu dörren och vi gick båda ut. Han bad mig att ta upp alla saker jag hade lämnat utanför. Efter detta räckte han mig ett grönt snöre som var tätt hoprullat, detta rådde han mig att placera bredvid mitt hjärta, och då jag ville se Jesus skulle jag ta det från min barm och töja ut det till det yttersta. Han varnade mig för att låta det vara hoprullat under längre tid, så att det inte skulle bli hopknutet och svårt att räta ut. Jag placerade snöret nära mitt hjärta och gick glatt ned för den smala trappan, prisade Herren medan jag gick och berättade med glädje för alla som jag träffade var de kunde hitta Jesus. Den här drömmen gav mig hopp. Det gröna snöret representerade tro för mitt sinne, och skönheten och enkelheten i att lita på Gud började att gå upp för min sargade själ.