The Signs of the Times d. 13. februari 1893

tillbaka

Frälsningsplanen.

Kärlekens lag är underlaget för Guds regering. Kärlekens tjänst är den enda tjänst som himmelen kan ta emot. Gud har skänkt alla en fri vilja och gett människor förmåga att värdesätta hans egenskaper och därmed förmåga att älska honom och välja att tjäna honom. Så länge de skapade dyrkade Gud fanns det harmoni i hela universum. Fastän kärleken till Gud var det högsta, fanns det överflöd av kärlek till andra. Innan man överträdde lagen, som är en tolkning av Guds karaktär, fanns det inga falska toner som störde den himmelska harmonin.

Men Gud känner alla sina verk. Från evighetens tidsåldrar har nådens förbund (oförtjänt ynnest) existerat i Guds sinne. Det har kallats det eviga förbundet, eftersom frälsningsplanen inte kom till efter människans fall, utan var just det som var »den nu avslöjade hemlighet, som förut under evärdliga tider har varit outtalad, men som nu har blivit uppenbarad och enligt den evige Gudens befallning blivit med stöd av profetiska skrifter kungjord bland alla.,» (Rom. 16:25, 26)

Avsikten och nådens plan existerade från all evighet. Före världens grundläggning var det i överensstämmelse med Guds rådslut att människan skulle bli skapad och utrustad med kraft att göra Guds vilja. Människans fall med alla dess följder var inte okänt för den Allsmäktige. Förlossningen var inte resultat av efterklokhet, en plan utformad efter det att Adam syndat, den var en evig avsikt att utverka välsignelse inte endast för det stoftkorn vår värld är, utan för alla Guds skapade världar.

Inför honom som härskar i himmelen ligger alla både forntidens och framtidens hemligheter utbredda. Gud ser bortom smärtan, mörkret och ödeläggelsen som synden har åstadkommit. Utvecklingen av hans avsikt var att skapa kärlek och välsignelse. Även om han nu är omgiven av mörka skyar är dock rättfärdighet och dom grunden för hans tron.

Den gudomliga karaktärens härlighet uppenbarades i skapelsen och i förlossningen, i naturen och i Kristus. Då Gud på sitt förunderliga sätt visade sin kärlek genom att offra sin ende Son, ”på det att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv", uppenbarades hans karaktär för universums invånare. Genom Kristus har vår himmelske Fader gjorts känd som kärlekens Gud. {ST, 13. februari 1893 par. 5}

Då människan syndade uppfylldes hela himmelen av sorg; ty genom att ge efter för frestelsen, blev människan fiende till Gud, en som tagit del av satanisk natur. Guds avbild som han skapats till blev fördärvad och förvanskad. Den mänskliga karaktären förlorade sin överensstämmelse med Guds karaktär, ty genom synd blev människan köttslig, och det köttsliga hjärtat är fiendskap mot Gud. Det är inte Guds lag underdånigt och kan inte heller vara det. För änglarna verkade det inte finnas någon utväg för den som överträtt Guds lag. De upphörde att sjunga lovsånger, och i de himmelska domstolarna sörjde man över det fördärv som synden hade åstadkommit. Ingenting annat än undergång väntade människosläktet då nu människans enighet med Gud avbrutits och hon inte längre följde hans lag. Då Guds lag är lika oföränderlig som hans natur, fanns det inget hopp för människan med mindre det kunde finnas en utväg varvid överträdelsen kunde försonas, människans natur förnyas och den förlorade Gudsbilden i människan upprättas på nytt. Gud hade i sin kärlek lagt en sådan plan. Det var genom satans felaktiga bild av Guds karaktär som människan vilseleddes till att tvivla på verkligheten i hans kärlek, och började se på Gud som sin fiende. Så som satan hade gjort i himlen, så gjorde han på jorden, - förklarade Guds styrelse som orättfärdig och begränsningarna genom hans lag onödiga, och bad människan så som han hade bett änglarna, att kasta av sig oket och låta sin egen naturs maningar vara deras enda vägvisare och lag. Han utlovade frihet, men liksom han själv är tjänare åt fördärvet, förde han människorasen in under slaveri, synd, elände och död. Han framställde Gud som om han gjorde anspråk på allt och inte gav någonting, som om han krävde människans tjänst för sin egen äras skull, men inte nekade sig själv något för människans skull. ST, 13. februari 1893 par. 6}

Kristus var med Gud i skapelsen. Han var ett med Gud, hans jämlike. Han var ett med Gud, jämställd med honom, hans äras klarhet, hans persons tydliga spegelbild, Faderns representant. Endast han, människornas Skapare, kunde bli deras Frälsare. Ingen av änglarna i himmelen kunde uppenbara Fadern för syndaren och återföra honom till Gud. Men Kristus kunde uppenbara Faderns kärlek, ty Gud var i Kristus och han försonade världen med sig själv. Kristus kunde bli »skiljedomare» mellan en helig Gud och den förtappade mänskligheten, en som »må döma därom». (Job. 9:33) Ingen utom Kristus kunde återlösa människan från lagens förbannelse. Han erbjöd sig att ta på sig syndens skuld och skam - synden som var så avskyvärd i Guds ögon att det blev nödvändigt att Sonen blev skild från Fadern. Kristus erbjöd sig att stiga ned till människans förnedring och elände och återföra, den ångerfulla, troende människan till samklang med Gud. Kristus, det slaktade Lammet, gav sig själv som offer och ställföreträdare för Adams fallna barn, även om hela himlen var engagerad i detta offer genom gränslös uppoffring. Men Gud älskade världen så att han utgav sin enfödde son, för att genom hans brustna hjärta få en kanal för hans överflödande gränslösa kärlek till den fallna människan. Människan hade blivit så förödmjukad genom synd, hennes natur hade blivit så förvanskad genom ondska, att det var omöjligt för henne själv att leva i överensstämmelse med Guds vilja, vars natur är renhet och kärlek. Men Kristus återlöste henne från lagens förbannelse, och gav henne gudomlig kraft, och genom människans samarbete kunde syndaren återupprättas till det tillstånd hon förlorat. {ST, 13. februari 1893 par. 7}

Endast Kristus nåd kunde förändra stenhjärtat till ett hjärta av kött, göra det levande för Gud, och förändra karaktären, så att ett barn som förnedrats av synd kunde bli ett Guds barn och ärva himlen. Människan hade inte någon makt att rättfärdiggöra själen, att helga hjärtat. Moralisk sjukdom kunde bara botas genom den store Läkarens makt. Himlens största gåva, likafullt Faderns Enfödde, full av nåd och sanning, var i stånd att återlösa den förlorade. {ST, 13. februari 1893 par. 8}

Den fallna rasens enda hopp blev funnet i att bli att bli försonad med Gud. Satan hade gett en så felaktig bild av Gud att människan inte hade någon sann föreställning om den gudomliga karaktären. Kristus kom till världen, och genom att fullfölja frälsningsplanen, uppenbarade han det faktum att ”Gud är kärleken” {ST, 13. februari 1893 par. 9}

När frälsningsplanen uppenbarades för änglarna, fyllde glädje, outsäglig glädje himlen. Härligheten och heligheten hos en återlöst värld utgjorde också ett mått på smärtan hos Livets Furste. Genom de himmelska rättssalarna genljöd den första tonen av den sång som änglarna sjöng ovanför Betlehems höjder, - "Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor, till vilka han har behag!" Och det fallna paret i Edens lustgård, som stod som brottslingar inför den rättfärdige domaren, i väntan på den välförtjänta domen över sin överträdelse, hörde de första tonerna av det gudomliga löftet. Innan livet med hårt arbete och sorg som synden hade fört med sig till dem beskrevs för dem, innan domen att dödens lön är döden uttalades för dem, hörde de löftet om återlösning. Fastän de måste lida på grund av sin mäktige fiendes makt, kunde de tack vare Kristus förtjänster se framåt mot seger. Evangeliets hemlighet uttalades i Eden, när Gud sade till ormen: “Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och kvinnans säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen." Om satan hade kunnat röra vid huvudet med sina bedrägliga frestelser, skulle den mänskliga familjen ha varit förlorad; men Herren hade tillkännagett sin avsikt och plan på nådens mysterium, genom att förklara att Kristus hade krossat ormen under sina fötter. {ST, 13. februari 1893 par. 10}

Det var emellertid inte bara människan som hade kommit under bedragarens makt, utan fienden hade tillskansat sig själva jorden, människans besittning. Genom frälsningsplanen, Kristus offer, skulle inte bara människan utan också hennes välde bli återlöst. Genom Kristus förtjänster skulle allt återställas som människan förlorat genom synd. Den tid skulle komma då den ”ingen förbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron skall stå därinne, och hans tjänare skall tjäna honom." Löftet skulle gå i uppfyllelse. “De rättfärdiga skola besitta landet och bo däri evinnerligen." {ST, 13. Februari 1893 par. 11}