The Signs of the Times d. 19. februari 1880

tillbaka

Mose

Då Mose var fyrtio år gammal inträffade en händelse som verkade förändra hela hans livs inriktning. Hans själ var djupt upprörd över en känsla av de fel som hade begåtts mot hans folk, och han lämnade ofta de kungliga hoven för att besöka sina bröder i deras träldom och uppmuntra dem med försäkran om att det inte alltid skulle vara så, att Gud skulle öppna vägen för deras befrielse. En dag, då han var ute, såg han en egyptier slå en israelit. Mose sprang fram och dödade egyptiern. Han hade vidtagit försiktighetsåtgärden, även i samband med detta plötsliga vredesutbrott, att se till att han var obevakad, och han begravde kroppen hastigt i sanden. Men mannen som han hade räddat behöll ej hemligheten, och Mose upptäckte snart att den var känd för andra. Nästa dag såg han två hebréer träta, och en av dem hade uppenbarligen fel. Då Mose tillrättavisade den som gjorde orätt, vände han genast sin ilska mot sin tillrättavisare och vände tarvligt hans tidigare handling mot honom: "’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?’" {Andra Moseboken 2:14.}

Det fanns inte något ytterligare hopp om att dölja det inträffade. Hela saken blev känd för egyptierna genom den avundsjuke hebrén och nådde snart Faraos öron, starkt överdriven. Monarken informerades om att Mose hade för avsikt att föra krig mot egyptierna, att störta deras regering och göra sig själv till kung. Farao blev oerhört arg. Han trodde att denna Moses handling betydde mycket, och att det inte fanns någon säkerhet för hans rike medan gärningsmannen levde. Han befallde därför att Mose skulle dödas. Men Guds tjänare blev medveten om Faraos avsikt mot sitt liv, och han lämnade hastigt palatset och flydde mot Arabien.

Herren styrde hans väg, och han fann ett hem hos Midjans präst, Jetro, en man som tillbad Gud och som var påtagligt hedrad av folket i hela det omgivande landet för sitt omfattande omdöme. Efter en tid gifte Mose sig med en av sin välgörares döttrar; och här stannade han i fyrtio år i sin svärfaders tjänst, som skötare av hans hjordar.

Mose hade för bråttom att döda egyptiern. Han antog att Israels folk förstod att Guds särskilda försyn hade uppväckt honom för att befria dem. Men Herren avsåg inte att utföra detta verk genom krig, som Mose trodde, utan genom sin egen mäktiga kraft, för att äran skulle tillskrivas honom ensam. Ändå styrde Gud även över denna förhastade handling för att förverkliga sitt syfte.

Mose hade i alla avseenden blivit en stor man. Som författare, som militär ledare och som filosof hade han ingen överman. Kärleken till sanning och rättfärdighet hade blivit grunden för hans karaktär och hade skapat en fast beslutsamhet som ingen ombytlighet i mode, åsikter eller strävanden kunde påverka. Artighet, flit och en fast tillit till Gud präglade hans liv. Han var ung och livskraftig, överfull av energi och manlig styrka. Han hade djupt sympatiserat med sina bröder i deras lidande, och i hans själ hade tänts en önskan om att befria dem. Enligt mänsklig visdom verkade han förvisso på alla sätt vara lämpad för sitt arbete.

Men Gud ser inte som människan ser; hans vägar är inte som våra. Mose var ännu inte beredd att utföra detta stora verk, inte heller var folket beredda på befrielse. Han hade utbildats i Egyptens skola, men han hade ännu inte gått igenom den stränga disciplinens skola för att bli kvalificerad för sitt heliga uppdrag. Innan han framgångsrikt kunde styra Israels härskaror måste han lära sig att lyda, han måste lära sig självkontroll. Under fyrtio långa år sändes han till öknens ensamhet, för att han i sitt liv i dunkel, i det enkla arbetet att ta hand om hjordens får och lamm, skulle vinna segern över sina egna passioner. Han måste lära sig fullständig underkastelse under Guds vilja, innan han kunde undervisa om den viljan för ett stort folk.

Kortsynta dödliga skulle ha avstått från dessa fyrtio år av träning ibland Midjans berg, och ansett det som en stor tidsförlust. Men Oändlig Visdom placerade honom som skulle vara den mäktige statsmannen, sitt folks befriare från slaveriet, i omständigheterna under denna period för att utveckla hans ärlighet, hans förutseende, hans trofasthet och omsorgsfullhet och hans förmåga att identifiera sig med sina stumma skyddslingars behov. De som Gud har anförtrott viktiga ansvarsområden har inte uppfostrats i lättja och lyx; de ädla profeterna, ledarna och domarna enligt Guds utnämning har varit män vars karaktärer har formats av livets stränga realiteter.

Gud utväljer inte män stöpta i samma form och med ett enhetligt temperament för sitt arbete, utan män med olika temperament. Det mänskliga elementet syns hos alla som har blivit utvalda att utföra ett verk för Gud. De har varit män med intellekt, med djup av känslor; män som både handlade och vågade, vars krafter kunde riktas i rätt kanal och som var villiga att lära sig visdom från Gud. Kristus sade: "Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv." {Johannesevangeliet 7:17.} Dem som genom allvarlig, angelägen efterforskning försöker att lära sig Guds vilja, som griper tag i och drar nytta av varje ljusstråle som lyser på deras väg, kommer Gud att leda. De kommer inte att lämnas att vandra i tvivel och mörker. Förbunden med Gud, källan till all visdom, kan människan nå vilken höjd som helst av moralisk förträfflighet.

Men inspirationen kommer inte till människan i mörker, medan hon inte anstränger sig för att pressa sig fram mot det gudomliga ljuset. Mose måste inse sin stora svaghet och brist, och hans själ måste anstränga sig för särskild hjälp från Honom som kan bistå. Mose måste noggrant inrikta sinnet på den stora förändring som skulle åstadkommas inom honom själv. Hade han tagit saker och ting på ett håglöst, lättsamt och likgiltigt sätt, avstått från omsorg, svårigheter och obehagligt ansvar, som många unga män i dag, skulle Gud aldrig ha anförtrott honom ett heligt och viktigt arbete. Han väcktes till den högsta typen av tankar och till insikt om sin stora brist på experimentell kunskap om Gud; och hans bön kom från en själ tyngd av en känsla av behov och fattigdom. Han hoppades, han längtade, han bad om nära förbindelse med Gud.

Mose hade lärt sig mycket som han måste göra sig kvitt. Det inflytande som hade omgett honom i Egypten, kärleken till hans styvmor, hans egen höga ställning som kungens barnbarn, storhetens förtrollning hos konsten, urartningen på alla sidor, den imponerande uppvisningen i samband med avgudadyrkan och prästernas ständiga upprepning av otaliga fabler om kraften hos alla sina gudar hade efterlämnat ett djupt intryck på hans sinne, till viss del formande hans vanor och karaktär. Dessa intryck kunde tid, förändring av omgivningen och nära förbindelse med Gud avlägsna. Ändå måste det vara genom allvarliga, ihärdiga ansträngningar, en kamp som för livet, med honom själv, för att rycka upp lögnens frön och i dess ställe få sanningen fast inplanterad. Vid varje punkt skulle Satan vara beredd att stärka villfarelsen och fördriva sanningen; men medan Gud planerade att Mose skulle självtränas genom hård disciplin, skulle han själv vara hans alltid beredde hjälpare mot Satan då konflikten skulle vara för svår för mänsklig styrka.

Med de vilda bergen som omgav honom, ensam med Gud, hade Mose ett värdefullt tillfälle att lära sig själv, att urskilja sin stolthet och självupphöjelse och att övervinna de vanor som hade skapats under hovlivets lyx, lättsamhet och njutning. Egyptens magnifika tempel fanns inte längre framför hans ögon och imponerade ej på hans sinne med sin vidskepelse och lögn. Ibland de höga klipporna och eviga kullarna kunde han skåda bevisen på Skaparens storhet och majestät och makt, och kontrastera dessa med Egyptens gudars obetydlighet. Överallt stod Skaparens namn skrivet. Mose var omgiven av hans närvaro och täckt av hans överskuggande härlighet. Gud själv talade till sin tjänare genom dessa stumma representanter för sin makt.

Naturens ljus och uppenbarelsens ljus kommer från samma källa, de undervisar om stora sanningar och håller alltid med varandra. Då Mose såg att alla Guds skapade verk agerar i sublim harmoni med hans lagar, insåg han hur orimligt det är för människan att ställa sig i opposition till Guds lag. Konflikten var synnerligen ansträngande, ansträngningen lång, att bringa hjärta och sinne på alla punkter i harmoni med sanningen och med Himmelen; men Mose blev till slut segrare. Han kom fram ur Guds prövning, mild i anden, tålmodig till humöret, generös mot de vilsegångna, vänlig, vördnadsfull och ödmjuk, en av de ödmjukaste människorna i sitt umgänge med världen. Alla Guds barn kommer att ha en liknande upplevelse. Det är först efter hård disciplin och sträng undervisning som människan, i lydnad mot Kristus, som härlighetsarvinge kan lära sig att bära gudomliga utmärkelser med nåd och värdighet och inta sin position som medlem av kungafamiljen.

Då år efter år gick och fortfarande lämnade Guds tjänare i hans ödmjuka ställning, skulle det ha förefallit en med mindre tro än han, som om Gud hade glömt honom; som om hans förmåga och erfarenhet skulle gå förlorad för världen. Men då han vandrade med sina tysta flockar på ensliga platser, framstod hans folks hemska tillstånd alltid för honom. Han berättade om allt Guds handlande med de trofasta i förflutna tider, och hans löften om framtida gott, och hans själ sträckte sig ut till Gud för sina bröders räkning i deras träldom, och hans brinnande böner ekade mitt i bergshålorna dag och natt. Han tröttnade aldrig på att presentera de löften som gavs till hans folk inför Gud och vädja till honom om deras befrielse.

De bönerna hördes. Kunde hans ögon ha öppnats, skulle han ha sett Guds budbärare, rena, heliga änglar, böja sig kärleksfullt över honom, sprida sitt ljus omkring honom och förbereda sig för att bära hans bön till den Högstes tron. De långa åren som tillbringades i ensamhet i öknen gick inte förlorade. Mose fick inte bara en förberedelse för det stora verk som låg framför honom, utan under den här tiden skrev han, under inspiration av den Helige Ande, Första Moseboken och även Jobs bok, som skulle läsas med största intresse av Guds folk fram till tidens slut.